Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vad kan DU göra nu?

John Pilger om plikten att göra uppror

Nu när Bush och Blair har startat sitt olagliga och omoraliska angrepp mot ett land som inte utgör något hot står vi européer inför ett val.

Vi kan vrida våra händer och säga att det inte finns något vi kan göra mot en så mäktig brottslighet, eller så kan vi kräva tillbaka den demokrati som har korrumperats så grundligt av en vald diktatur (i Bushs fall icke vald). Det finns bara ett ansvarsfullt sätt att uppnå det senare målet. Det belevade uttrycket är civil olydnad. Uttrycket ute på gatorna är uppror.

USA:s och Storbritanniens regeringar har nu begått en stor brottslig handling. Det är inte retorik, det är ett faktum. Folkrättens samtliga grundsatser gör klart att det är så det förhåller sig, inte minst själva FN-stadgan. Ja, domarna i Nürnberg var mycket tydliga när det gällde synen på vad de uppfattade som den allvarligaste av alla krigsförbrytelser: en oprovocerad invasion av ett suveränt territorium.

De miljontals människor som har förstått detta brotts karaktär har nu både rätt och plikt att agera. Även om den brittiska eller amerikanska regeringen inte är din regering bör du agera. Tystnad och passivitet kommer endast att uppmuntra Blair, denne man som helt i onödan har fört Storbritannien i krig fem gånger under sina sex år vid makten. Minns hans uttalande om att Nordkorea, en kärnvapenmakt, ”står på tur”.

 

Runtom i Europa är en omfattande revolt under uppsegling. Skotska lokförare har vägrat transportera krigsmateriel. I Italien har människor blockerat dussintals tåg med amerikanska soldater och vapen, och hamnarbetare har vägrat lasta vapensändningar. Amerikanska militärbaser har omringats i Tyskland och tusentals människor i Shannon på Irland har gjort det svårt för den amerikanska militären att tanka sina flygplan på väg till Irak.

n n Propaganda är ett vapen som är nästan lika dödligt som vilken bomb som helst. I månader har ”massförstörelsevapen” varit ett falskt nyhetsämne. Som FN:s förre vapeninspektör Scott Ritter har sagt hela tiden är Irak avrustat till ”mellan 90 och 95 procent”.

Ändå har vi icke-amerikaner tvingats delta i denna charad: att debattera och analysera denna skenbara dagordning.

I Förenta staterna, där en studie nyligen fann att 75 procent av nyhetsintervjuerna gjordes med nuvarande eller före detta regeringstjänstemän eller militärer, är censuren omfattande. När attacken inleddes fylldes emellertid tv-rutorna i alla europeiska länder med politiker som stödde kriget och med utvalda ”experter”, trots antikrigsrörelsens popularitet.

 

Propaganda kan mycket väl ha inneburit skillnaden mellan krig och fred, och mellan liv och död för ett oräkneligt antal irakiska män, kvinnor och barn. Om de stora etermedierna, och många av de stora tidningarna, på båda sidor om Atlanten inte hade vidarebefordrat och upprepat lögnerna och den falska dagordningen, utan i stället obevekligt avslöjat dem, så tror jag inte att Bushgänget hade kunnat genomföra detta nidingsdåd.

Av detta skäl har journalister nu en särskild plikt att göra uppror. Var de än är bör de följa sitt samvetes röst, och inte en propagandamaskins krav, oavsett hur subtila och frestande de är, och materiellt lönande. De skulle kunna jämföra sina bekväma liv med de villkor som gäller för journalister i farliga länder, exempelvis Turkiet, en amerikansk klientstat som i likhet med Storbritannien och Frankrike och Tyskland har en befolkning vars överväldigande majoritet är fientligt inställd till en attack mot grannlandet Irak.

Många turkiska journalister har oförskräckt gjort sitt jobb och avslöjat det lögnaktiga innehållet i det som George Orwell kallade ”officiell sanning”. Vissa har kastats i fängelse och andra har mördats av staten, men deras modiga handlingar har försett miljontals av deras landsmän med sanningen. Till skillnad från i Storbritannien, till exempel, är ett stort antal turkar medvetna om de många dödsfall och det lidande som irakierna drabbats av på grund av det amerikansk- och brittiskstyrda embargot.

Under sin tid som kolonialminister sade Winston Churchill: ”Jag förstår inte denna blödighet när det gäller användningen av gas. Jag är starkt för användningen av giftgas mot ociviliserade stammar.”

Ingenting har förändrats. Det var för 80 år sedan. Han pratade om kurder och irakier.

Nu används en försåtlig motsvarighet till Churchills giftgas av amerikanerna och med största sannolikhet även av britterna. Det handlar om utarmat uran, en ödesdiger komponent i granater och missiler. I realiteten rör det sig om en form av nukleär krigföring, och alla bevis tyder på att användningen av utarmat uran under Kuwaitkriget 1991 har orsakat en cancerepidemi i södra Irak: vad läkarna där kallar ”Hiroshimaeffekten”, i synnerhet bland barn.

    Amerika och Storbritannien har förvägrat Irak den utrustning som behövs för att sanera de kontaminerade slagfälten och städerna och byarna, som nu är på väg att förgiftas om igen, precis som de har förvägrat landet utrustning för cancerbehandling och mediciner, precis som de förra veckan tvingade FN att avveckla ett effektivt irakiskt system för matdistribution.

 

Vem kommer att ha modet att beskriva effekterna av utarmat uran, ett verkligt massförstörelsevapen, ett brott mot mänskligheten, som del av den ”befrielse” som propagandarubrikerna kommer att tillkännage? När, efter att de första barnen bränts ihjäl och lemlästats av amerikansk teknologi, kommer de västliga medierna att tala med en röst för att protestera mot dessa brott? Om de inte protesterar kommer det att bli fler Irak och fler invasioner i det som en av Bushs rådgivare har kallat ”ett oupphörligt krig”. Om européerna förblir tysta nu kommer de att ur det förflutna frammana fasor som bara är alltför välbekanta.

 

 

 

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet