Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vad är det som händer med USA?

EDWARD W SAID om demokratin och bondfångarnas "seger"

I ett tal som hölls i senaten den 19 mars, samma dag som kriget startades mot Irak, ställde Robert Byrd, demokrat från West Virginia och den mest vältalige i denna kammare, följande fråga: "Vad är det som händer med det här landet? När blev vi en nation som nonchalerar och läxar upp våra vänner? När bestämde vi oss för att ta risken att undergräva den internationella ordningen genom att inta en radikal och doktrinär ståndpunkt när det gäller användandet av vår väldiga militära makt? Hur kan vi överge diplomatins väg när kaoset i världen gör diplomatin livsnödvändig?"

    Ingen brydde sig om att svara honom, men samtidigt som USA:s enorma militära maskin som nu är posterad i Irak rastlöst börjar röra sig i andra riktningar, i det amerikanska folkets namn, kastar dessa frågor ljus över det demokratiska misslyckande, för att inte säga den korruption av demokratin, som vi nu upplever.

Låt oss först undersöka vad USA:s Mellanösternpolitik har åstadkommit sedan George W Bush kom till makten för nästan tre år sedan i ett val som till slut avgjordes av Högsta domstolen, och inte av folkets röster. Till och med före illdåden den 11 september hade Bushs team gett Ariel Sharons regering fria händer att kolonisera Västbanken och Gaza, att döda, fängsla och utvisa människor efter eget gottfinnande, att rasera deras hem, beslagta deras mark, stänga in dem med hjälp av utegångsförbud och hundratals militära vägspärrar, och i allmänhet göra livet outhärdligt för dem. Efter 11 september hakade Sharon helt enkelt på "kriget mot terrorismen" och intensifierade sina unilaterala härjningar mot en försvarslös civilbefolkning som nu utstått 36 år av ockupation, trots tiotals resolutioner i FN:s säkerhetsråd som ålägger Israel att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena och upphöra med sina krigsförbrytelser och människorättsliga övergrepp. Bush kallade Sharon en fredens man i juni förra året och han betalade som vanligt ut subventionen på 5 miljarder dollar, utan ens den vagaste antydan om att den skulle kunna sättas i fråga på grund av Israels laglösa brutalitet.

 

Den 7 oktober 2001 inledde Bush invasionen av Afghanistan, som började med koncentrerade bombningar från hög höjd (en allt vanligare "antiterroristisk" militär taktik som i fråga om konsekvenser och metod påminner starkt om vanlig terrorism) och som i december det året hade lett till att en klientregim installerats i detta förhärjade land vilken saknade reell makt utom över några gator i Kabul. USA har inte gjort några verkliga ansträngningar för att återuppbygga landet, och det tycks nu åter ha sjunkit ner i sitt tidigare eländiga tillstånd, med talibanska element på väg tillbaka och med en blomstrande, narkotikabaserad ekonomi.

Sedan sommaren 2002 har Bushadministrationen bedrivit en allomfattande kampanj mot Iraks despotiska regering, och efter att ha misslyckats med att tvinga fram ett godkännande från säkerhetsrådet startade USA sitt krig mot landet tillsammans med Storbritannien.

 

Medierna fylldes av en överväldigande störtflod av både grovt och sofistikerat material som jämställde Saddam Husseins tyranni inte bara med ondska utan med varje känt brott: mycket av detta var delvis faktamässigt korrekt men det som inte nämndes var den enastående viktiga roll som USA och Europa spelade för att hjälpa honom till makten, för att underblåsa hans förödande krig och för att upprätthålla hans makt. Ingen mindre än den notoriske Donald Rumsfeld besökte Saddam i början av 1980-talet för att försäkra honom om att USA såg med gillande på hans katastrofala krig mot Iran. De olika amerikanska storföretag som försåg Irak med nukleärt, kemiskt och biologiskt material till de vapen som det påstods att kriget handlade om raderades helt enkelt bort ur den officiella historien.

 

Allt detta och mer därtill fördunklades avsiktligt av både regeringen och medierna när de tillverkade argumenten för den ytterligare förstörelse av Irak som har pågått under den senaste månaden. Demoniseringen av landet och dess svassande ledare förvandlade det till en avbild av ett formidabelt, kvasimetafysiskt hot, medan det i själva verket förhöll sig så - och detta förtjänar att upprepas - att Iraks demoraliserade och odugliga väpnade styrkor inte utgjorde något som helst hot mot någon.

De förfärliga konsekvenserna av USA:s och Storbritanniens intervention i Irak har bara precis börjat visa sig, först i samband med den kyligt uttänkta förstörelsen av landets moderna infrastruktur, därefter i samband med plundringen och nedbränningen av en av världens rikaste civilisationer, och till sist i och med USA:s helt igenom cyniska försök att engagera en brokig blandning "exilirakier" plus diverse storföretag i den påstådda återuppbyggnaden av landet och i exproprieringen inte bara av dess olja utan också av dess framtida öde. När Rumsfeld kommenterade de hemska bilderna av den plundring och förödelse som i sista hand är ockupationsmaktens ansvar sade han: "Friheten är stökig." Vid ett annat tillfälle sade han: "Saker händer." Någon ånger eller sorg syntes inte till.

 

General Jay Garner, som blivit handplockad till uppgiften att styra Irak, verkar vara som hämtad ur tv-serien Dallas. Pentagons favoritexilirakier, Ahmad Chalabi, har öppet låtit förstå att han planerar att underteckna ett fredsavtal med Israel, vilket knappast är någon irakisk idé. Bechtel har redan tilldelats ett enormt kontrakt. Detta sker också i det amerikanska folkets namn. Hela denna historia liknar mest av allt Israels invasion av Libanon 1982.

Detta innebär ett nästan totalt misslyckande för demokratin, för oss som amerikaner. 70 procent av amerikanerna påstås vara för allt detta, men det finns inget mer manipulativt och bedrägligt än opinionsmätningar av ett slumpmässigt antal amerikaner som tillfrågas om huruvida de "stödjer vår president och våra soldater under detta krig".

Jag är övertygad om att detta i nästan varje avseende var ett bedrägligt och varken nödvändigt eller populärt krig. De djupt reaktionära "forskningsinstitutioner" i Washington som spottade fram Wolfowitz, Perle, Abrams, Feith och alla de andra erbjuder en ohälsosam intellektuell och moralisk atmosfär. Policydokument cirkulerar utan att kritiseras och antas av en regering som är i behov av skenbara rationella (och till och med moraliska) rättfärdiganden av en dubiös, i grunden olaglig politik som går ut på att uppnå världsherravälde. Således antogs doktrinen om preventiva krig, vilket varken folket i detta land eller deras halvsovande representanter någonsin röstat om.

    Vad som framstår som så monumentalt kriminellt är att goda, användbara ord som "demokrati" och "frihet" har stulits och tvingas göra tjänst som täckmantel för plundring, territoriella intrång och hämndaktioner.

Det amerikanska programmet för arabvärlden är detsamma som Israels. Tillsammans med Syrien representerar Irak teoretiskt det enda allvarliga militära hotet mot Israel på längre sikt, och därför måste landet sättas ur funktion för årtionden framåt. Vad innebär det att befria och demokratisera ett land när ingen har bett en att göra det, och när man under processens gång ockuperar landet militärt och samtidigt misslyckas fullständigt med att upprätthålla den allmänna ordningen? Vilken parodi på strategisk planering att utgå från att "infödingarna" ska välkomna ens närvaro efter att man har bombat och isolerat dem i tretton års tid.

 

Utöver bedrägeriet med vapnen som inte hittades, Stalingradkrigföringen som inte ägde rum, det fruktansvärda artilleriförsvaret som uteblev, skulle det inte förvåna mig om Saddam försvann plötsligt därför att en överenskommelse träffades i Moskva om att släppa iväg honom tillsammans med hans familj och hans pengar i utbyte mot landet. Kriget hade gått dåligt för USA i södra delen av landet, och Bush kunde inte riskera mer av samma sak i Bagdad. Den 6 april lämnade en rysk konvoj Bagdad. USA:s nationella säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice dök upp i Ryssland den 7 april. Två dagar senare föll Bagdad. Dra era egna slutsatser, men nog är det tänkbart att Saddam, som ett resultat av de diskussioner med republikanska gardet som omnämndes av Rumsfeld, köpte fri lejd åt sig i utbyte mot att han gav upp alltsammans till amerikanerna och deras brittiska allierade, som då kunde utropa en strålande seger.

Amerikanerna har blivit lurade, irakierna har lidit fruktansvärt och Bush ser ut som den moraliska motsvarigheten till en cowboysheriff som just har anfört sin rättfärdiga skara i en segerrik konfrontation med en ondskefull fiende. I frågor som är av den största betydelse för miljontals människor har man våldfört sig på konstitutionella principer och samvetslöst ljugit för väljarna. Det är vi som måste ta vår demokrati tillbaka. Nu får det vara nog med rök och speglar och haltungade bondfångare.

Edward W Said
Översättning: Tor Wennerberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet