ÅSIKT

På rymmen från korvkiosken

GERT ROGELL om drömmarna, föraktet och en grillad med bröd

Foto: PETER KNOPP
En grillad med bröd. Gert Rogell i kiosken som han och brorsan ärvt efter pappa, den legendariske Korv-Ingvar i Solna.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lusten att rymma hade väl egentligen alltid funnits där, dessutom insåg jag tidigt att för sånt arbete var inte människan skapt. Men det var ju bara det att man alltid var för trött för att rymma och vart skulle man ta vägen? Även om lösdrivarlagen är ett minne blott, skulle man snart hittas ensam på en landsväg och efter en snabb transport åter vara tillbaks inom fyra väggar. Bitter och desillusionerad. Och man skulle se ut genom kioskfönstren, se solen och den blå himlen och förstå att detta inte var den bästa av världar.

Och en dag i kiosken hör jag ett radioprogram om en annan värld som inte heller var den bästa av världar? Dokumentärredaktionens program Folkmord i paradiset. Sju år efter massakrerna på någon miljon människor i Rwanda. Om bestialiska våldtäkter och massmord. Och nu efter sju år? hur biståndsarbetet kommit igång och hjälporganisationerna sänder medarbetare, som kanske inte alltid har det rätta humanitära synsättet. Hur de kommer och gör ett arbete som kanske tar tio minuter och sen sitter på ett hotell dagar i sträck och super skallen av sig för biståndspengar. Som korrupta, maktfullkomliga kriminella svin.

– De där typerna skulle inte ens få makten över en korvkiosk i Sverige eller England och beter sig på ett sätt som vore helt otänkbart i hemlandet, säger den av reportrarna som är skåning.

De där okänsliga, kriminella svinen i Rwanda har till och med en sämre moral än jag. Sämre moral än vad vi i Sverige som lyssnar nånsin kunnat föreställa oss. Värre än korvgubbarnas.

Det är vad han säger och jag hoppas att ingen lyssnat.

Vid såna tillfällen vill man gräva ner huvet i sanden som en struts. Eller bara sticka ifrån allt.

Men å andra sidan har jag alltid varit rymningsbenägen. En gång i tolvårsåldern rymde jag från Sumpans epidemisjukhus där brorsan och jag låg isolerade efter att ha haft paratyfus. Livet där var en pest, så brorsan och jag stack. Jag tolv bast och han tre. Nere i Duvbo fann jag en telefonkiosk och ringde morsan och farsan och bad dom hämta oss. Nu skulle farsan skjutsa hem oss. Man skulle få träffa polarna och gå i plugget. Jävla sjukhus! Farsan kom på två röda sekunder. Den gamla Duetten krängde när han svängde upp framför oss. Här kommer kavalleriet och räddar oss, tänkte jag. Jag såg hästarna strama i betslen, blårockarna höjde sina värjor och pistoler. Slog med piskorna längs med hästarna, fanorna smattrade i vinden. Fan, det var skönt att vara hjälte. Nu hade brorsan nåt att berätta när han blev stor.

– In i bilen, raska på, fick farsan ur sig.

Brorsan och jag hoppade in i diligensen, farsan upp på kuskbocken och iväg. Ett par pilar slog mot karossen, men vi skulle klara det. Jag log mot brorsan och kramade honom lite lagom. Inte var man nån käring inte.

Så hejdar farsan diligensen och brorsan och jag hoppar ur, rätt i famnen på den där sjuksyrran som alltid gnällde på oss.

– Har ni inte fått nån uppfostran hemma?

Åter i fånglägret.

Sen går åren och man gör lumpen, ständigt omgiven av svikare och fångvaktare och det blir några desperata utbrottsförsök som slutar i burvistelser, kompaniförbud och eftertjänst.

Någonstans i mitt undermedvetna hade jag förstått vad som komma skulle.

Brorsan och jag står därinne i vår gamla kiosk vid varsin grill. Jag ser ut över kunderna som bildar en liten kö därutanför. Grillen? det känns som vore man fjättrad vid den. Kunderna ser griniga ut som fan. Kanske hörde dom på radio häromdagen. Brorsan ser på mig, men säger inget, jag vet vad han tänker? att nu dagdrömmer den fan och är sur och jäklig mot kunderna och sen kommer dom aldrig tillbaks mer?

Så tänker han och har glömt att när han var tre bast så räddade jag honom ur det där fånglägret i Sumpan och jag var bara tolv själv. Att vi torskade var inte mitt fel. Det har han glömt, den illbattingen och nu står han där vid sin grill och tycker att jag är en j-a idiot och jag undrar om Wallenbergarna också har kvävningskänslor ibland. Jag menar, dom har ju ärvt sitt dom också, även om det inte var en korvkiosk.

Sen när jag blir sådär börjar jag tänka på gamla oförrätter och när jag senast fick en stämpel i pannan, ty jag har bra minne för sånt och minns den där gången för några år sen då jag hörde ett par journalister på Sveriges Radio tala om mutbrott bland riksdagsmän och kommunpolitiker. De mindre mutbrotten låg på ”korvkiosknivå” sa dom. Där satt stämpeln med all kraft i min panna. ”Mutkolv”.

Det känns som kunderna vore mina fångvaktare, men bara en lucka i kön och jag rusar härifrån, jag lovar, men va fan ett steg utanför kiosken och dom ropar väl på polis. Men ibland måste man ju hem för att sova en stund och när man kommer tillbaks så står där nån stammis och väntar och ser sådär förebrående på en som om man hade stuckit en kniv i ryggen på honom och frågar var man varit hela eftermiddan. Ingvar var här jämt, säger dom och ser på oss, men han skämde väl bort er, farsan eran. Ni är ju aldrig här. Är väl hemma och räknar pengar. Och så garvar dom.

I Dagens Nyheter en dag gör man sig lustig över korvhandeln. I en barnsligt skriven artikel som kallas ”Regelverk omfattande korvkiosker” beskrivs korvgubben som nån som snyter sig, petar naglarna, läser tidningen, talar i telefon hellre än säljer korv.

Ännu ett nålstick i mitt ömtåliga pansar.

Jag ser förbi kunderna, som tålmodigt väntar där i min kö, bort mot ett av borden där ett gäng alkisar dumpit ner. Jag känner dom? Gus, Skräcken, Kryckan och hans käring. Dom smyger lite med en kvarting och tror inte att jag sett nåt. Men jag orkar inte bråka idag.

Fan, om man skulle kila ut där, glida ner på bänken bredvid Gus, kanske få en stänkare och bli som en av dom och känna att man äntligen lämnat den fria företagsamheten och överlämna sin kropp till staten med livsuppehållande dropp från systembolaget. Brorsan ser på mig och suckar.

En natt drömmer jag att kiosken brunnit upp. När jag kommer dit på morgonen pyr det lite lätt ur askan och på gräsmattan ligger brorsan och farsan och vilar. Dom vilar bägge två på det där sättet som vi gör i vår familj. På rygg med armarna under nacken och det ena benet lagt över det andra, halvt uppdragna benet. Dom ser bägge två upp mot den blå himlen och solen som är på väg upp. Det sitter en koltrast på ett hustak, men den är alldeles tyst.

Det kommer att bli en fin dag.

Gert Rogell