ÅSIKT

Hur blev det så här?

GUNNAR OHRLANDER om två rykande aktuella, nysläppta böcker om svensk televisions utveckling

Foto: Ur tv-fabriken
Pruttomanen Paul Oldfield framför ”God save the queen” i TV 3.
KULTUR

Det var förstås bara en tidsfråga innan reklam-tv skulle bli verklighet också i Sverige. Teknik slår politik, brukade Jan Stenbeck predika och skissade på en affisch som föreställde en röd liten stuga med flaggstång och en blå himmel fylld av satelliter. Säkert hade han rätt, men måste reklam-tv i så fall se ut som den gör i dag?

Och fanns det verkligen inga alternativ när besluten fattades? Frågan aktualiseras av två böcker som båda skriver reklam-tv:s historia, Blåsningen av Håkan Lahger/Love Svensson och Tv-fabriken av Johan Såthe, och förefaller mig vara en av de mest angelägna inom mediepolitiken nu när fyran tappar mark och desperat slår sönder långfilmerna med reklam, när övriga reklamkanaler förvandlas till dyngspridare (Såthe) och Adam Alsing (också enligt Såthe) tycker att Big Brother har utvecklats lovande – Linda och Micke knullade redan i det 19:e avsnittet. Deltagarna har snart kräkts över hela golvet.

Vägskälet som politikerna stod inför under de avgörande åren i slutet på 1980-talet och början av 1990-talet är den dunkla punkt som bekräftar den gamla sanningen att de verkliga motiven för de stora besluten sällan blir protokollförda. Eller mer exakt uttryckt: Hur kom det sig att socialdemokraterna 11 september 1991 gav koncessionen för markbundna tv-sändningar till Jan Stenbeck, levererande ett helt folk som kundmassa till hans entreprenörskap? Efter ett antal märkliga turer och en ny regering blev det visserligen TV4 som fick koncessionen, men Stenbeck fick trettio procent i TV4 samt majoritet i Airtime som skulle sälja annonser för både trean och fyran. Han fick därmed absolut kontroll över den vitala blodförsörjningen, annonsmarknaden.

Monopol, alltså. Eller som han själv formulerade saken, enligt Lahger/Svensson: ”Det är för jävligt med monopol – om man inte äger dem.”

Socialdemokraterna torde i det läget ha fått en klar bild av Stenbecks publicistiska gärning med TV3:s pruttomanen, en brittisk analekvilibrist som pruttade God Save the Queen, lavemangs-SM där det gällde att hålla sig så länge som möjligt efter ett lavemang (och sen skita inför kameran) samt Gert Fylkings Juckaren. Den affärskultur som introducerades i mediepolitiska sammanhang var mindre kultur och mer att likna vid affärsslum. Det var management by mobbing och så småningom (och helt i linje med gangsterkulturen) en vägran från TV3:s sida att betala Stim-avgifter till upphovsmän. Skulderna är i dag uppe i över 100 miljoner.

För att kalla Stenbeck till en av de många processerna blev man tvungen att tillämpa så kallad kungörelsedelgivning, en metod som i princip bara används mot a-lagare och målvakter i skalbolag, påpekar Lahger/Svensson.

När historia skrivs är det vägskälen som räknas. Reklam-tv i Sverige kunde ha fått en annan utformning och en annan nivå. Sålunda skissade SVT-chefen Sam Nilsson under åttiotalet på en betal-tv-kanal som skulle garantera publiken visningsrätten för speciella evenemang. Enligt Sam Nilsson ska Stenbeck ha sagt att ifall betal-tv-kanalen blivit verklighet så hade han aldrig startat TV3.

Bakom Stenbecks extremt stora inflytande över mediepolitiken anar Lahger/Svensson nära förbindelser mellan Kinnevik och ledande socialdemokrater som Lars Engqvist och Odd Engström. Det rör sig bakom draperierna men alla inblandade dementerar förstås. På den här punkten är det inte så dumt att erinra sig ett av Stenbecks egna favoritcitat, enligt Såthe myntat av Uriel Savir, anställd av Stenbeck-sfären: ”Är du inte paranoid så har du inte tillräckligt med information.”

I övrigt beskriver de två böckerna de nya mediala hjältar som såg dagens ljus i reklam-tv:s ickepublicistiska värld: Anna Bråkenhielm som räddade Strix och nu vill rädda världen med programserien Solidarity (en sorts lavemangs-tv i u-landsmiljö, kanske), Annie Wegelius (tingel tangel-tv:s drottning), Robban Aschberg (enligt Såthe en tv-pajas och överbetald nolla) och fyrans Göran Ellung (som grubblar över dokumentären Det perfekta underlivet).

Vilken form framtiden väljer och på vilket sätt kundmassorna (det vill säga vi) ska levereras till program som är utfyllnad mellan bombmattor av schamporeklam kan ingen av de aktuella böckerna svara på. Men en av TV3:s pionjärer, Marie Nilsson, ger en vink om de mediala överväganden man står inför: ”Det gäller att veta när man ska köra med rakade pungar”, säger hon.

Samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunnar Ohrlander