ÅSIKT

Fel, fel, fel!

Opera-
ledningen ger svar på tal

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varför sjunger det inte om Operan? frågade Claes Wahlin den 27 april och krävde förnyelse av både repertoar och publikarbete. Här invänder Kungliga Operans

BENGT HALL

och

STEFAN JOHANSSON

.

Foto: MATS BÄCKER
Gitta-Maria Sjöberg, här tillsammans med Göran Eliasson i "Fallet Makropoulos", framträder på Kungliga Operan under kommande säsong.

Det är självklart att den största institutionen för opera och balett i landet alltid får den hårdaste kritiska bedömningen. Det är mediernas uppdrag och det finner sig också Kungliga Operan i. Men vi är trötta på att oinformerade floskler krängs så ofta att de blir ett slags sanning som ständigt måste bemötas.

Drygt åttio procents beläggning är bra siffror för de flesta av världens operahus. Särskilt med teaterrum som arkitektoniskt speglar ett förgånget samhälle, där upp till en fjärdedel av sittplatserna kan ha inskränkt eller ingen sikt mot scenen. Vi har många kvällar - senast Parsifal, Norma, Svansjön och Trollflöjten - då varenda plats är tagen. Men de flesta av dagens besökare väljer att komma när de kan sitta bra och se och höra vad som försiggår på scenen. Det oscarianska operahuset har en unik atmosfär men vi håller med Claes Wahlin om att Stockholm - som Helsingfors, Oslo och Köpenhamn - bör få ett nytt operahus med flera scener för opera och balett.

Det är tröttsamt att åter läsa att svenska storsångare sjunger i till exempel Paris men - underförstått - inte här. Det är fel. Av dem som räknas upp i Aftonbladet framträder Katarina Dalayman, Mattias Zachariassen och Tito Beltran alla under nästa säsong på Operan. Liksom Nina Stemme, Hillevi Martinpelto och Gitta-Maria Sjöberg samt Peter Mattei, som snart ingår i den fasta ensemblen. Håkan Hagegård var nyss här, Anne Sofie von Otter kommer snart igen. Att framstående utländska artister - Joseph Calleja, Monica Groop, Hans-Peter König, Vincente Ombuena och många fler - regelbundet medverkar på Operan nämns nästan aldrig. Liksom att internationellt mycket uppmärksammade sångare som Miah Persson, Lars Cleveman, Jonas Degerfeldt, Karl-Magnus Fredriksson bland många fler tillhör teatern och medverkar i repertoarföreställningar.

Om smak skall man inte disputera, heter det. Wahlin talar om Operans "försiktiga vördnad för de verk man hellre verkar vilja vårda än använda". Är det verkligen en bra beskrivning av vårt umgänge med till exempel Mozart och Verdi i Knut Hendriksens version av Aida, Hilda Hellwigs Rigoletto, Lars Rudolfssons Trollflöjten och Stein Winges Don Juan, som alla både utmanat många operavänner och dragit stor publik i långa föreställningsserier? Staffan Valdemar Holm, Wilhelm Carlsson, Karl Dunér och Ole Anders Tandberg är väl inte heller kända för konventionellt umgänge med operakonsten.

Om Stockholmsoperans repertoar verkar Wahlin mena att den är bra men samtidigt fel. Han jämför med mycket stora operahus med väldiga budgetar i mycket stora metropoler, där publiken såväl i det rosade Paris som i de risade New York, London och Wien till ojämförligt större del består av turister. Ett med Kungliga Operan ungefär jämnstort hus som Brysseloperan ger färre föreställningar och blir så en angelägenhet för en mer exklusiv krets medan Göteborgsoperan alternerar ganska korta serier av nya operauppsättningar med långa musikalserier.

Av dessa tre är Stockholmsoperan ensam om att erbjuda en stor publik ovanligt många tillfällen att se klassiska repertoarverk ur "operakanon". Det kan man naturligtvis tycka är fel. Om vi levde i en värld där bidragen följde kostnadsutvecklingen skulle vi naturligtvis gärna göra ytterligare flera nya opera- respektive balettuppsättningar per år. Till klassikerna och det nya svenska kunna lägga till exempel mer exklusiva upptäckter ur det förflutna och fler nya internationella verk. Till exempel kunde Kaija Saariaho och Giacomo Meyerbeer få göra Leos Janacek och Catharina Backman sällskap - men knappast ersätta Mozart, Verdi, Wagner och Puccini i nya tolkningar. "Operakanon" är minst av allt död. Just den attraherar - oavsett vad kritiker och operahabituéer anser om aktuella uppsättningar - alltid en stor ny publik. Educational departments - och sådan verksamhet finns också inom Operan men tillsvidare under andra rubriker - är bland annat till för att fånga den, fördjupa dess intresse.

Det märkligaste i Wahlins oftast intellektuellt väl underbyggda resonemang handlar just om publiken. Självklart skall Operan hela tiden arbeta på att bredda sin publik och få nya grupper att inse att de inte kan leva utan opera och balett. Bland dessa ingår såväl ungdomar som vuxna, vilka på grund av sociala skrankor inte tar del av kulturutbudet som en van kulturpublik, och som kanske har fördomar om opera eller dans. Det är befängt att påstå att publiken inte förändras. I dag är närmare hälften av Operans publik så kallade förstagångs- eller sällanbesökare. Det är vårt jobb att få dem att komma igen. Det finns en "statistisk puckel" av unga vuxna i tjugoårsåldern. Det är vårt jobb att få dem att inte göra paus till femtiofem! Men är det inte ganska aningslöst att hävda att vår nya publik inte bara går på fel föreställningar, den är tydligen också fel publik för Aftonbladet.

Bengt Hall , operachef , Stefan Johansson , chefdramaturg