ÅSIKT

Han kunde haft bomben

FREDRIK LUNDBERG om de svenska atomdrömmarna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ahlmark.

På sitt vanliga finstämda, eftertänksamma och generösa sätt tog Per Ahlmark i en krönika på Dagens Nyheters ledarsida den 24 april bland annat upp frågan om Frankrikes affärer med Irak på 1970-talet, då Jacques Chirac var premiärminister. Hans utgångspunkt är Israels bombning av den franskbyggda forskningsreaktorn Osirak 1981.

"Världens näst största oljeland, Irak, behövde naturligtvis inte något kärnkraftverk för att producera elektricitet. Däremot brann Saddam Hussein av iver att skaffa sig atomvapen."

43 år tidigare startades en snarlik reaktor, R2 i Studsvik utanför Nyköping.

Sverige, ett land med en liten befolkning och en stor yta som till stor del täcks av skog och som har enorma vattenkraftsresurser, behövde naturligtvis inte något kärnkraftverk för att producera elektricitet.

Nu producerade varken Osirak eller R2 någon el. De var forskningsreaktorer. Men visst har Ahlmark rätt i att syftet framför allt var att få fram kärnvapen - i Irak på 1980-talet och i Sverige på 1960-talet. En sorts bihang till R2 användes till exempel för kritikalitetsexperiment för snabba neutroner, vilket, enligt min mening, inte är så värst fredligt.

R2 och Osirak hade också det gemensamt att bränslet var uran av kärnvapenkvalitet.

En av dem som brann av iver att skaffa sig atomvapen i början på 1960-talet var Per Ahlmark, purung ordförande för folkpartiets ungdomsförbund.

Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för detta, och det vore också ologiskt eftersom han alltid försvarat Israels rätt till kärnvapen.

Ahlmark är inte och har aldrig varit motståndare till urskillningslösa massmord, ty kärnvapen har inte så många andra applikationer.

Det betyder förstås inte att han alltid är för urskillningslösa massmord, utan att han gör en distinktion mellan goda urskillningslösa massmord och onda urskillningslösa massmord. Framför allt tror jag att han menar att det är en viktig skillnad mellan om urskillningslösa massmord bedrivs av demokratier (som Israel, USA och Sverige) eller av diktaturer som Irak under Saddam Hussein.

Distinktionen är kanske mindre tydlig för mottagaren än för avsändaren av atombomben.

Ahlmark, och andra unga folkpartister, var visserligen mer högljudd än andra atombombsanhängare med undantag för Ahlmarks idol Herbert Tingsten. Men han var inte ensam.

Olof Palmes innersta tankar känner vi inte, men hans agerande öppnade för ett stort atombombsprogram som var okänt inte bara för riksdagen utan också för större delen av regeringen, däribland utrikesministern och atombombsmotståndaren Östen Undén.

Större delen av det politiska, militära och vetenskapliga etab-lissemanget kunde tänka sig en svensk kärnvapenanskaffning, om det inte var för dyrt eller ställde till med utrikespolitiska problem.

Principiella motståndare mot urskillningslösa massmord var det ont om.

R2-reaktorn kom från USA, som spred farlig teknologi över hela världen, utan tanke på att Sverige kunde skapa ett prejudikat. Om Sverige, varför inte Tyskland? Taiwan? Andorra? Det är svårt att finna ett land i världen som inte haft allvarligare hot mot sin existens.

Westinghouse och General Electric ville sälja lättvattenreaktorer utan politiska inskränkningar. Affärerna först. Så gjorde USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Norge och Sverige.

Men efter Kubakrisen 1962 och Kinas atombomb 1964 kom frågan om kärnvapen och kärnvapenspridning högt upp på dagordningen i USA.

Det var förmodligen också USA som satte stopp för den svenska atombomben 1966.

Tack för det, USA.

Utan detta rådiga ingripande kunde Sverige ha blivit en kärnvapenmakt 1970. Bara sex år senare blev Per Ahlmark vice statsminister.

Fredrik Lundberg