Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Befria era folk, ena er!

EDWARD W SAID om en färdplan mot avgrunden - och en obegriplig arabisk passivitet

Mitt intryck är att många araber i dag känner att det som har skett i Irak under de senaste två månaderna nära nog utgör en katastrof. Visst var Saddam Husseins regim avskyvärd på alla sätt och förtjänade att röjas ur vägen. Det är också sant att många människor känner ilska över hur enastående grym och despotisk denna regim var och över hur fruktansvärt det irakiska folkets lidande har varit. Det råder knappast något tvivel om att alltför många andra regeringar och individer hjälpte Saddam Hussein att hålla sig kvar vid makten och såg genom fingrarna med vad han gjorde.

Men icke desto mindre: det som gav USA rätt att bomba landet och krossa dess regering var varken någon moralisk rätt eller något rationellt argument utan uteslutande den militära maktens rätt. Efter att under många år ha stött baathregimens Irak och Saddam Hussein personligen gav Förenta staterna och Storbritannien sig själva rätten att förneka sin egen delaktighet i hans despotism och därefter att påstå att de befriade Irak från hans hatade tyranni. Och det som nu tycks växa fram i landet både under och efter det illegala angloamerikanska kriget mot det irakiska folket och den irakiska civilisationen utgör ett mycket allvarligt hot mot det arabiska folket som helhet.

    Det är därför av yttersta vikt att vi håller i minnet att araberna, trots sina många skiljaktigheter och dispyter, faktiskt utgör ett folk och inte en slumpmässig samling länder som passivt står till förfogande för att bli invaderade och styrda utifrån.

Det finns en tydlig och kontinuerlig imperialistisk utvecklingslinje som börjar med det ottomanska imperiets herravälde över araberna på 1500-talet och fortsätter fram till våra dagar. Efter ottomanerna under första världskriget kom britterna och fransmännen, och efter dem, under perioden efter andra världskriget, kom Amerika och Israel.

Ett av de mest försåtligt inflytelserika inslagen i samtida amerikansk och israelisk orientalism, ett som dessutom har präglat amerikansk och israelisk politik sedan slutet av 1940-talet, är hätsk fientlighet mot arabisk nationalism och en politisk vilja att motverka och bekämpa den på varje tänkbart sätt. Den grundläggande premissen för den arabiska nationalismen i bred mening är att alla de människor vars språk är arabiska och vars kultur är muslimsk, trots all sin mångfald och sina olikheter i fråga om substans och stil, utgör en nation och inte bara en samling stater utspridda mellan Nordafrika och Irans västra gräns. Varje självständigt hävdande av denna premiss attackerades öppet, exempelvis under Suezkriget 1956, det franska kolonialkriget mot Algeriet, de israeliska ockupations- och fördrivningskrigen och kampanjen mot Irak, ett krig vars påstådda syfte var att störta en specifik regim men vars verkliga mål var krossandet av den mäktigaste arabstaten.

Och på samma sätt som fransmännens, britternas, israelernas och amerikanernas kampanj mot Abdel Nasser syftade till att bekämpa en kraft som öppet deklarerade att dess mål var att ena araberna i en mycket mäktig, självständig politisk enhet, är amerikanernas mål i dag att rita om arabvärldens karta så att den ska överensstämma med amerikanska, inte arabiska, intressen. USA:s inflytande i regionen stärks genom arabernas splittring, kollektiva passivitet och militära och ekonomiska svaghet.

 

Det vore dåraktigt att hävda att enskilda arabstaters nationalism och doktrinära avskildhet, oavsett om staten i fråga är Egypten, Syrien, Kuwait eller Jordanien, utgör något bättre, en mer fördelaktig politisk realitet än någon form av interarabiskt samarbete på det ekonomiska, politiska och kulturella området. Jag ser förvisso inget behov av total integration, men ett nyttigt samarbete och gemensam planering av vilket slag som helst skulle vara att föredra framför de vanhedrande toppmöten som har vanställt vårt nationella liv, till exempel nu under Irakkrisen.

    Varje arab, liksom varje utlänning, ställer samma fråga: Varför slår araberna aldrig ihop sina resurser för att kämpa för de mål som de, åtminstone officiellt, påstår sig stödja och som, när det gäller palestiniernas situation, deras folk aktivt, ja passionerat tror på?

Resultatet, efter invasionen av Irak, är en arabisk nation som är djupt demoraliserad, krossad och nedslagen och som inte förmår göra någonting annat än att foga sig i offentliggjorda amerikanska planer på att rita om Mellanösterns karta i enlighet med amerikanska och uppenbart israeliska intressen. Detta enastående grandiosa projekt har fortfarande inte gett upphov till ens den svagaste kollektiva reaktion från arabstaternas sida, vilka stillatigande tycks vänta på att något nytt ska hända i takt med att Bush, Rumsfeld, Powell och de andra går från hot till planer till officiella besök till tillrättavisningar till bombningar till ensidiga deklarationer.

 

Det som gör hela denna affär så särskilt irriterande är att medan araberna fullständigt accepterade USA:s - eller kvartettens - färdplan, vilken tycks ha uppstått ur någon av George Bushs vakendrömmar, så höll israelerna i det längsta inne med sitt godkännande. Hur känns det för en palestinier att se en andra rangens ledare som Abu Mazen, som alltid har varit Arafats trofasta underordnade, omfamna Colin Powell och amerikanerna när det är uppenbart för det minsta barn att färdplanen är avsedd att a) underblåsa ett palestinskt inbördeskrig och b) att erbjuda palestinierna i stort sett ingenting i utbyte mot att de uppfyller israelisk-amerikanska krav på "reformer". Hur mycket djupare kan vi sjunka?

 

Och när det gäller USA:s planer i Irak står det nu fullständigt klart att det som kommer att hända inte är någonting mindre än en gammaldags kolonial ockupation, i stil med den israeliska ockupationen av palestinska områden sedan 1967. Idén om att införa demokrati i amerikansk tappning i Irak betyder i grund och botten att landet ansluts till USA:s politik i regionen, vilket innebär ett fredsavtal med Israel, oljemarknader för amerikansk profit, och att den allmänna ordningen hålls nere på minimal nivå så att varken någon verklig opposition eller något verkligt institutionsbyggande blir möjligt. Kanske är tanken till och med att Irak ska förvandlas till något som liknar inbördeskrigets Libanon.

    Amerikanska militära strateger har inte gjort någon hemlighet av det faktum att vad de planerar är en radikal förändring av arabvärlden, en förändring som de kan tvinga igenom med vapenmakt, också därför att de inte möter mycket motstånd.

Mot en sådan maktdemonstration skulle jag ha trott att en aldrig förut skådad allians mellan de arabiska härs-karna och folken utgjorde det enda möjliga avskräckningsmedlet. Men det skulle uppenbarligen förutsätta ett åtagande av varje arabisk regering att öppna sitt samhälle för sitt folk, att så att säga släppa in dem och att avskaffa alla repressiva säkerhetsåtgärder i syfte att åstadkomma ett organiserat motstånd mot den nya imperialismen. Ett folk som tvingas ut i krig eller ett folk som tystas och förtrycks kommer aldrig att kunna bjuda ett sådant motstånd.

Vad vi behöver är arabiska samhällen som till sist befrias från sina självpålagda belägringstillstånd mellan härskare och folk. Varför inte i stället välkomna demokrati till försvar för frihet och självbestämmande? Varför inte säga: Vi vill att varje medborgare som är villig att bli mobiliserad ska ingå i en gemensam front mot en gemensam fiende? Vi är beroende av att varje intellektuell och politisk kraft drar åt samma håll som vi mot de imperialistiska planerna på att omstöpa våra liv utan vårt samtycke. Varför ska motståndet överlåtas åt extremister och desperata självmordsbombare?

 

Vare sig de vill det eller inte står araberna i dag inför ett massivt angrepp mot deras framtid av en imperiemakt, Amerika, som agerar tillsammans med Israel för att pacificera, underkuva och i slutändan reducera oss till en samling inbördes krigande förläningar som i första hand är lojala inte mot det egna folket utan mot den stora supermakten själv (och dess lokala ställföreträdare).

    Att inte förstå att detta är den konflikt som kommer att präg-la vår region för årtionden framåt är att göra sig blind för verkligheten. Vad som behövs nu är att vi bryter sönder de järnband som binder ihop de arabiska samhällena till dystra knutar av missnöjda befolkningar, osäkra ledare och alienerade intellektuella.

Detta är en exempellös kris. Därför krävs det nya sätt för att hantera den. Det första steget är att inse problemets vidd, och sedan att övervinna det som begränsar oss till marginaliserade reaktioner och hjälplös vrede, ett tillstånd som vi inte alls behöver acceptera. Alternativet till ett sådant obehagligt tillstånd erbjuder mycket mera hopp.

Edward W Said
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet