ÅSIKT

Självlysande

JENNY TUNEDAL läser Szymborska: en storslagen bok om att vara människa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Wislawa Szymborska är ett undantag, en av få kvinnor som har fått Nobelpriset i litteratur. Enligt uppgift från Horace Engdahl har Svenska Akademien svårt att ta till sig böcker skrivna av kvinnor, (så kallat "kvinnliga" texter) eftersom de flesta medlemmarna är män. Det är ju synd (och ganska absurt), men kanske får man se det främst som en förlust för dem, och inte för litteraturen. Kvinnor, liksom män, skriver ju vidare utan att få priser. Akademiens undantag 1996 har hur som helst säkert bidragit till att en mycket stor samling av Szymborskas texter nu finns på svenska. Äntligen.

I sin föreläsning vid mottagandet av Nobelpriset, som finns med i samlingen, talar Szymborska om "de tre små orden "Jag vet inte". Små men starkt bevingade." Hon beskriver dem som en motsats till det som är auktoritärt (och kan bli totalitärt), samt som en anledning till, och en inspiration för, hennes egna, och andras, poetiska skrivande. Man vet inte, så skriver man, för att försöka lösa gåtan, man misslyckas, och så skriver man igen.

Szymborskas dikter är försök att lösa gåtan, och få veta någonting, men framför allt en sorts språkliga rum där hon hyser sina tvivel; om och om igen uttrycker "jag vet inte". "Jag vet inte" vad livet är, och döden, "jag vet inte" vad språket är, och dikten, eller tiden eller minnet, eller sanningen och lögnen. Ovetskapen, "att utan uppehåll inte veta / något viktigt" är inte bara poesins, eller livets, utgångspunkt, utan också hela dess vacklande varande: "De fanns eller fanns inte. / På en ö eller inte en ö./ En ocean eller inte ocean / slukade dem eller ej." börjar dikten Atlantis, som sedan slutar:

"En meteor föll.

Nej, ingen meteor.

En vulkan bröt ut.

Nej, ingen vulkan.

Någon ropade något.

Inget hördes.

Mitt i detta plus minus Atlantis. "

Diktens sätt att påstå och förneka får den att röra sig väldigt nära en nollpunkt, den blir ett Atlantis av språkliga utsagor, som sjunker och sjunker i ett stort hav av allt en dikt eller människa aldrig kan veta.

Szymborska har levt och skrivit genom långa tider av -ismers välden, i samma värld som vi, men med kortare avstånd till förtryckare och förtryckta. Det genomstrålar hennes sätt att vara författare; hon har en stark, självlysande, poetisk auktoritet, och den använder hon för att ifrågasätta själva poesins auktoritet - inte bara det dikten talar om, utan också att dikten talar, och hur den gör det. Hon skriver poesi som antipropaganda. Dikten är en motkraft mot det totalitära, inte genom att presentera alternativa sanningar, utan genom att tala om att det kanske inte finns någon enda sanning alls.

Hungerlägret utanför Jaslo ur samlingen Salt från 1962 handlar om hur tiden förvandlar en plats där grymheter utspelat sig till en äng, "tyst som ett mutat vittne / I solen. Grön." men den handlar lika mycket om skrivandets sätt att förvandla liv och död till vacker text:

"Skriv det. Skriv. Med vanligt bläck / på vanligt papper: de fick ingenting att äta, / alla dog av hunger. Alla. Hur många?/Det är en stor äng. Hur mycket gräs / tillföll var och en? Skriv: jag vet inte."

Fyrtio år senare skriver hon Foto från 11 september, en dikt som inte handlar om skyskrapor, eller om terrorism, eller om imperiet Amerika, utan om ett foto på människor i fritt fall mellan livet och döden. Den slutar: "Bara två saker kan jag göra för dem - / beskriva deras flykt / och inte säga sista meningen".

Szymborska skriver nästan alltid i jagform. Dikter i jagform är ofta en sorts speglar där författaren gör sig synlig som diktsubjekt, men samtidigt döljer sitt skrivande jag, liksom på baksidan, bakom den där jag-bilden. Szymborska skriver sig rakt in i spegeln, och låter läsaren se henne göra det. Jaget blir så att säga dubbelexponerat, och spricker upp. Det står öppet för ironi, dubbelhet och tvivel; inför världen, språket och, inte minst, sin egen status som subjekt.

Jag, när jag läser, och nu när jag skriver, tvivlar inte på Szymborska, men med henne, på hennes jag, och mitt. Och tvivlet växer, blir den plats som allting är i, det stora "jag vet inte", som det är svårt och alldeles glashalt att gå omkring och leva i, men som är den enda plats som finns att inte veta något om, och jag vet ju faktiskt inte . Kanske finns det ett "Utopia", "En ö där allting bara klarnar", men "Ön är trots sin tjusning öde /"/ Som om man bara begett sig härifrån/ och utan återvändo sänkt sig i djupet. / / I ett liv man inte begriper".

Poesi är en erfarenhet av språk. Någons erfarenhet skrivs ned, blir till språk. Eller någon erfar språket, genom att dikta. Det senare gör dikten svår att översätta - den handlar, i alla fall till en del, om det språk som den är skriven på. Bara i en översättning som är tillräckligt modig, känslig, svag och stark samtidigt, kan diktens sätt att syssla med sitt originalspråk överföras till dess nya språkdräkt. Den översatta dikten kommer då som en besökare från rymden, inte nödvändigtvis vänligt sinnad, och tar språket till ställen och erfarenheter det tidigare inte kunnat omfatta. I Anders Bodegårds översättningar av Szymborskas dikter sker en sådan närkontakt av tredje graden, mellan det polska och det svenska. Bodegård tar svenskan till Szymborska. Hans överföring känns inte bara fullständig, utan mer än så; dikterna bryter; ny svensk språkmark; de bryter på "Szymborska", det sker i små nyanser, och är väldigt, väldigt fint.

Dikter 1945-2002 är en storslagen bok om att vara människa; en bok att läsa och läsa och läsa, att undra och förundras över. Här finns många dikter att sväva i ovisshet tillsammans med, och när det någon gång finns en visshet är den allt annat än enkel. Vietnam är stenhård - skriven 1967, men giltig hela tiden, när det alltid någonstans är krig:

" "Vad heter du, kvinna?" "Jag vet inte."

"När är du född, var kommer du ifrån?" "Jag vet inte."

"Varför har du grävt dig en grop?" "Jag vet inte."

"Hur länge har du gömt dig? " "Jag vet inte."

"Varför bet du mig i fingret?" "Jag vet inte."

"Vet du inte att vi inte vill dig något illa?" "Jag vet inte."

"Vems sida står du på?" "Jag vet inte."

"Nu är det krig, du måste välja." "Jag vet inte."

"Finns din by kvar?" "Jag vet inte."

"Är det här dina barn?" "Ja." "

Lyrik

Jenny Tunedal

ARTIKELN HANDLAR OM