ÅSIKT

Varför skulle just bögar älska opera?

CLAES WAHLIN om en svajig men spännande bok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att det ska finnas ett särskilt slags förhållande mellan manliga homosexuella och opera är en vitt spridd uppfattning. Moderna klassiker i ämnet som Wayne Koestenbaums The Queen’s Throat – Opera, Homosexuality and the Mystery of Desire (1993) har närmast förstärkt bilden om hur den emotionellt hämmade garderobsbögen projicerar sina förbjudna begär på, säg, Maria Callas, där hela problematiken tycks koncentrerad och uttryckt i hur hennes röst både döljer och exponerar begäret.

Koestenbaum kritiseras milt av teatervetaren Göran Gademan, som i sin bok Operabögar vill försöka komma vidare från ett rent subjektivt perspektiv. Följaktligen har han intervjuat 39 operabögar i syfte att nå klarhet. Dessvärre, vilket Gademan är den förs-te att beklaga, fick han inte ihop någon kontrollgrupp (vare sig av bögar som inte gillar opera eller heterosar som gillar opera), vilket gör projektet en smula svajigt.

Att operan kan fungera som ett slags spegling av den egna emotionella och faktiska belägenheten före utträdet ur garderoben är gemensamt för flera. Likaså att operaintresset ofta (men inte alltid) är ett slags livsstil, där jämförelser mellan artister, inspelningar och föreställningar ägnas lika mycket tid som ett icke ringa cd-samlande. Kalenderbitandet känns igen från andra manliga hobbyer, fast då i samband med idrott, som av någon egendomlig anledning är mer socialt accepterat.

Gademan tar upp en rad aspekter vid sidan av varför just Callas eller Birgit Nilsson – de ojämförligast mest hyllade sångerskorna av intervjuobjekten – avgudas. Här finns sociala dimensioner, allt från ett ofta delat och sammanhållande intresse, till raggandet på Operans tredje rad eller i Bayreuth runt Wagner-statyn i parken efter föreställningen.

Något som möjligen kan anses specifikt för bögars operaintresse är den gemensamma selektionen. 1800-talsoperan med vissa linjer in i 1900-talet är vad som förtjuser, framför allt Wagner och Richard Strauss. Likaså är det sopranen som lockar, och man är ofta upptagen av specifika scener eller arior. Barockoperan nämns knappt, tenorer i all ära, men de spelar en andrarangsroll och operans teatrala dimensioner, regi och scenisk tolkning, prioriteras sällan.

Det finns också dimensioner som inte är bundna till just bögar. Att operan kan tjäna som ett slags de utlevda känslornas ersättningsarena torde gälla vem som helst, oberoende sexuell läggning. Här må Koestenbaum anses mer spekulativ, men hans resonemang kring exempelvis rösten som helt befriad från kroppen – alltså ett idealiserat liv gentemot det verkliga – tangerar ett mer allmänpsykologiskt tillstånd, låt vara att just behovet av projicering, eller spegling, rimligen är mer akut för en bög i en heteronormerande omgivning.

Något som måste tillerkännas en viss vikt är att flera av de intervjuade säger sig inte ha lika stort utbyte av att diskutera opera med heterosexuella. Det förefaller som om det med sexualiteten följer ett slags känslans och erfarenhetens repertoar, en klangbotten mot vilken diskussionen av, säg, en viss operascen eller en viss inspelning sker. Att få heterosexuella anses kunna verbalisera sina operaerfarenheter hör också hit; som bög tvingas man att reflektera och därmed sätta ord på sin från heteronormen avvikande livsföring.

En Callas, Nilsson eller Edita Gruberova fyller i just den processen – mellan känslans uppvaknande och dess verbala uttryck – en viktig och tacksam funktion, och inte bara för bögar.

Teatervetenskap

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM