ÅSIKT

”Den amerikanska allmänheten lurades med lögner”

JOHN PILGER om konsten att ljuga sig till ett krig

KULTUR

För exakt ett år sedan sade Tony Blair inför underhuset: " Saddam Husseins program för utveckling av massförstörelsevapen är aktivt, detaljerat och växande. Uppdämningspolitiken fungerar inte. Produktionen av massförstörelsevapen har inte avbrutits. Den pågår i denna stund."

Inte nog med att vartenda ord i detta uttalande var falskt, påståendet var en del av en stor lögn som hittades på i Washington inom några timmar efter attackerna den 11 september 2001 och som användes för att lura den amerikanska allmänheten och rikta bort mediernas uppmärksamhet från vad som verkligen låg bakom angreppet mot Irak. "Det var till 95 procent en ren charad", sade en tidigare högt uppsatt CIA-analytiker till mig.

Jag blev nyligen färdig med en nio månader lång undersökning av dokument och arkivfilmmaterial för min dokumentärfilm Breaking the Silence (som visades i brittisk tv förra veckan). Tillsammans med intervjuer med före detta underrättelseofficerare och högt uppsatta regeringstjänstemän inom Bush-administrationen avslöjar denna granskning att Bush och Blair hela tiden visste att Saddam Hussein i praktiken var avväpnad.

Både Colin Powell, USA:s utrikesminister, och Condoleezza Rice, president Bushs närmaste rådgivare, klargjorde före den 11 september 2001 att Saddam Hussein inte utgjorde något hot - mot Amerika, Europa eller Mellanöstern.

I Kairo den 24 februari 2001 sade Powell: "Han [Saddam Hussein] har inte utvecklat någon betydande kapacitet med avseende på massförstörelsevapen. Han saknar möjlighet att rikta konventionell vapenmakt mot sina grannar."

Detta är raka motsatsen till vad Bush och Blair sade offentligt.

Powell skröt till och med om att det var USA:s "uppdämningspolitik" som effektivt hade avväpnat den irakiska diktatorn - återigen raka motsatsen till vad Blair sade gång på gång. Den 15 maj 2001 gick Powell ännu längre och sade att Saddam Hussein inte hade kunnat "bygga upp sin armé eller utveckla massförstörelsevapen" under "de senaste tio åren". Amerika, sade han, hade med framgång lyckats hålla honom "inringad".

Två månader senare beskrev även Condoleezza Rice ett svagt, splittrat och militärt försvarslöst Irak. "Saddam har inte kontroll över den norra delen av landet", sade hon. "Vi kan hindra honom från att få tag i vapen. Hans väpnade styrkor har inte byggts upp igen."

Här ägnade sig således två av Bushs främsta medarbetare åt att vederlägga sin egen propaganda, och den propaganda från Blairregeringen som senare tjänade till att rättfärdiga ett oprovocerat, olagligt angrepp mot Irak. Antalet döda i detta krig uppskattas nu, enligt trovärdiga studier, till 50 000, civila och mestadels tvångsinkallade irakiska soldater, liksom brittiska och amerikanska soldater. Det finns inga siffror över de oräkneliga tusental som blivit skadade.

I den stormflod av propaganda som försökte rättfärdiga detta våld före och under invasionen fanns enstaka sanningar som aldrig skapade några

rubriker. I april förra året beskrev Condoleezza Rice 11 september 2001 som en "enorm möjlighet" och sade att Amerika "måste se till att dra fördel av dessa nya möjligheter".

Att ta över Irak, världens näst största oljeproducent, var den första av dessa möjligheter.

Klockan 14.40 den 11 september 2001 sade USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld, enligt konfidentiella mötesanteckningar som gjordes av hans medarbetare, att han ville "slå till" mot Irak - trots att det inte fanns tillstymmelse till bevis för att Saddam Hussein överhuvudtaget hade någonting att göra med attackerna mot New York och Washington. "Gör det massivt", står det i anteckningarna att Rumsfeld sade. "Sopa upp allting. Saker som har samband och saker som inte har det." Irak gavs en kort frist när man i stället bestämde sig för att attackera Afghanistan. Detta var det "mjukaste alternativet" och lättast att förklara för det amerikanska folket - trots att inte en enda av flygkaparna den 11 september kom från Afghanistan. Målet att lägga beslag på det "stora fyndet", Irak, blev samtidigt till en fix idé i både Washington och London.

Tvärtemot Blairs förnekanden vid samma tidpunkt fattades beslutet om att angripa Irak den 17 september 2001, blott sex dagar efter attackerna mot New York och Washington.

Den dagen undertecknade Bush ett topphemligt direktiv som beordrade Pentagon att börja planera "militära alternativ" för en invasion av Irak. I juli 2002 sade Condoleezza Rice till en annan av Bushs medarbetare vilken hade uttryckt tvivel angående en Irakinvasion: "Ett beslut har fattats. Du talar för döva öron."

Den yttersta cynismen i denna mörkläggning formulerades av Rumsfeld själv så sent som häromveckan. När han fick frågan varför han trodde att de flesta amerikaner fortfarande trodde att Saddam Hussein låg bakom attackerna den 11 september, svarade han: "Jag har inte sett några indikationer som skulle kunna ge mig anledning att tro att jag kunde påstå det."

Det är detta som praktiskt taget gör Hutton-utredningen i London till en enda stor bluff. Genom att starta en utredning som endast ska granska vapenexperten David Kellys död har Blair sett till att det inte kommer att bli någon offentlig utredning om de verkliga orsakerna till att han och Bush angrep Irak och exakt när de fattade det beslutet. Han har sett till att det inte kommer att bli några rubriker om e-postbrevväxlingen mellan Downing Street och Vita huset, utan bara om hemlighetsfullt skvaller från Whitehall och smutskastningen av budbäraren som berättade om Blairs försyndelser.

Omfattningen av denna mörkläggning gör att en fråga som få ställer i Storbritannien framstår som mycket angelägen: Varför har lord Hutton inte kallat in Tony Blair till ett nytt korsförhör? Varför tvingas inte Blair svara på frågan varför Storbritanniens suveränitet har lämnats över till ett gäng i Washington vars extremism inte längre ifrågasätts ens av de mest konservativa bedömare. Ingen känner Bushextremisterna bättre än Ray McGovern, en tidigare högt uppsatt CIA-officer och personlig vän till George Bush den äldre, presidentens far. I Breaking the Silence säger han till mig: "I de kretsar jag rörde mig i när jag sysslade med briefning av politiker på högsta nivå pratade man om dem som "galningarna"."

"Vilka pratade om dem som "galningarna"?"

"Vi alla " i politiska kretsar såväl som i underrättelsekretsar " Det finns gott om dokumenterad bevisning för att de har planerat dessa attacker under lång tid och att 11 september skyndade på deras planer. [Frågan om massförstörelsevapen] var helt och hållet konstruerad, liksom kopplingen mellan Irak och al-Qaida. Det var pr alltihop " Joseph Goebbels hade följande maxim: Om du upprepar något tillräckligt ofta kommer folk att tro på det." McGovern tillade: "Jag tror att vi alla bör oroa oss över fascism [i Förenta staterna]."

Under tiden fortsätter slakten i Irak - enligt en uppskattning dör nu 1 000 irakier varje vecka till följd av det våld som ockupationen utlöst.

Jo Wilding, en ung juridikstuderande, är ett vittne. Hon ingick i en grupp av människorättsobservatörer i Bagdad under bombningarna. Hon och de andra bodde hos irakiska familjer medan missilerna och multipelbomberna exploderade runtomkring dem. När det var möjligt tog de sig till krigsskådeplatser där civila dödats och sårats och letade upp offren på sjukhus och bårhus, samt intervjuade ögonvittnen och läkare. Hon förde noggranna anteckningar.

Hon såg barn som lemlästats av granatsplitter och som skrek därför att det inte fanns bedövningsmedel eller smärtstillande tabletter. Hon såg gator, moskéer och bondgårdar som bombats av maroderande flygplan. "Ingenting kunde förklara detta", sade hon till mig, "annat än att det rörde sig om ett avsiktligt angrepp på civila."

Då dessa illdåd begicks i vårt namn, varför får vi inte ta del av centrala vittnesmål som detta? Och varför tillåts Blair hålla ännu fler tal i eget intresse, men aldrig från de anklagades bänk?

”Sopa upp allting. Saker som har samband och saker som inte har det.”

Donald Rumsfeld klockan 14.40 den 11 september 2001

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Rumsfeld.

John Pilger