ÅSIKT

Dom säger att jag är illojal…

OLLE SAHLSTRÖM om att vara utfrusen i LO-borgen, om nedläggningen av LO Idédebatt – och om den mest förbjudna åsikten i en stelnad arbetarrörelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Urban Andersson
Olle Sahlström utanför LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm. Hans LO Idédebatt har bland annat bidragit till att Socialistiskt forum, med ett brett spektrum av vänsterrörelser, kunnat genomföras i Stockholm i helgen. Nu ska den tankesmedjan slås ihop med SAP:s motsvarighet.

Jag har varit fackföreningsmedlem i trettiofem år och LO-ombudsman i fjorton. Jag har skrivit böcker om arbetarrörelsens maktfullkomlighet, bland andra Den Röde Patriarken, har arbetat med LO:s rättviseutredning och sedan 1996 med LO Idédebatt. I år samlades cirka 25 000 seminariedeltagare i den verksamheten. Filmer och samtal, Socialistiskt Forum, seminarier med vänsterpartister, syndikalister, vänsterliberaler och partilösa är exempel på inriktning.

Kritiken har hela tiden funnits där för vi ifrågasatte även arbetarrörelsens sätt att tänka och göra. Men det var först när jag skrev kritiskt om facklig-politisk samverkan som jag gick över gränsen. Det var som om jag hade klampat in i den fackliga kyrkan och tömt mig i dopfunten, mitt under pågående högmässa. Först blev det alldeles tyst. Sedan växte kören av viskande röster som sade att jag borde sparkas ut ur LO-borgens gemenskap, strippas på budget, placeras i källaren.

Så har jag förklarats vara illojal mot LO. Och var dag möter jag ängslig kluvenhet i flackande blickar, förstulet stödjande handskakningar på enskilt rum. Men mer än något annat möter jag en stor osäkerhet; vart är egentligen arbetarrörelsen på väg?

Vi lever i skuggan av folkomröstningen, både landet och arbetarrörelsen är delade, klyftan stor mellan Vi härnere och Dom däruppe. Ledningarna för LO och SAP borde därför stå på tå och verkligen lyssna på misstron och vanmakten därnere. De borde mer än någonsin värna en fri debatt öppen för alla och de borde ta djärva språng för en demokrati i fackförening och arbetarkommun som gått förlorad. Men istället möter de protesten från folkomröstningen med tystnad.

Förstår de inte hur starkt en urlakad folkrörelsedemokrati har bidragit till förtroendeklyftans framväxt? Varför ser de åt andra hållet när kvinnor kastas ut i kylan i Gävles, Bodens och Göteborgs arbetarekommuner? När SSU-ungdomar skräms till tystnad i Borlänge. När mygel och kotterier härjar fritt i Stockholms arbetarekommun? Och i hur många av rörelserikets provinser har den självgoda stöddigheten skapat regnbågsallianser som rivit ner de röda patriarkerna från deras troner? Hör LO:s och SAP:s ledningar inte protesterna och kraven på ett uppbrott från en patriarkal maktstruktur?

På något märkligt sätt tycks de tänka och tro att allt är som förr. Och för ett kort ögonblick kan det också se ut som tiden stod stilla.

Göran Persson samlar till tillväxtsamtal. Nationen enas i samförstånd under sin socialdemokratiska fadersgestalts ledning. Folkhemmet lever. LO svarar för sitt folk, garanterar arbetsfred och levererar trogna partiröster. Allt är som förr. Bara vi får snurr på den facklig-politiska samverkan, vill säga.

Men historien bjuder inte på några da capon; Göran Persson är ingen Per Albin Hansson. Tvärtom vinglar han omkring, omtöcknad av försöken att efterlikna den gamle folkhemspatriarken. Den centralistiska och hårt åsiktsdisciplinerade fackföreningsrörelsen går inte heller att återskapa. Facklig-politisk samverkan, den uppifrån styrda samförståndstankens nav och förutsättning, hör historien till. Och hur mycket LO än stånkar och tar i är tiden förbi då det går att kommendera rättning i åsiktsledet. Gud ske lov.

Arbetarrörelsens vilsenhet visar sig i krampaktig nostalgi. För vad vill arbetarrörelsen, annat än behålla sin makt? För inte så länge sedan proklamerade Göran Persson att målet var det gröna folkhemmet. Sedan blev det alldeles tyst. Och nyss, i folkomröstningens valspurt, hörde jag honom alldeles agitera för kamp mot det internationella kapitalet. För att några månader senare bjuda in till samförstånd med det svenska kapitalet. Och så halkar arbetarrörelsen omkring på den tomma retorikens snorhala ordmattor. Men är det inte i en tid som vår, vanmaktens och den politiska förvirringens tid, som den fria idédebatten blir till brinnande nödvändighet?

Jag vet hur ledningarna för LO och SAP tänker; de ser klyftan mellan Vi och Dom, men behandlar den som informationsklyfta. Klyftans orsak är främst medlemmarnas okunskap och politiska förvillelser och fylls bäst igen med information om den rätta politiken.

De ser också den facklig-politiska samverkans branta utförsbacke. Siffrorna går ju inte att förneka: av LO:s medlemmar röstar ca 40 procent på andra partier, 8 procent anser att samverkan ska minska, 13 procent att den ska upphöra och 36 procent vet inte vad de ska tycka (enligt Röster om facket och jobbet).

Men istället för att möta det växande motståndet och osäkerheten i samtal och reflektion beslutade LO-kongressen 2000 utan någon debatt att rusta upp exakt samma form av samverkan som nu har mer än sjuttio år på nacken. Det vill säga den ideologiska krigsorganisation som landsattes tidigt trettiotal för att bekämpa kommunister.

Den organisationens bärande idé var den ömsesidiga fraktionen. Tung i fackföreningen blir bara den med rätt partibok. Tung i arbetarekommun bara den med LO-facklig medlemsbok. På så sätt kunde en liten grupp, de facklig-politiska, styra både fack och parti.

De historiska förutsättningarna är helt annorlunda: det kalla kriget är över, kommunisterna är borta som politisk kraft och människor ställer inte upp sig i åsiktsled. Ändå beslutade kongressen att LO ska stärka samverkan mellan fack och parti, värva medlemmar till SAP och bilda s-klubbar i fackföreningarna! Som om allt verkligen var som förr. Eller borde vara det.

Jag hävdar att det är en form för samverkan som är otidsenlig och som därtill göder utsortering av människor med fel åsikt. Det är en form av samverkan som föder slutna kretsar och med dem växer LO-medlemmarnas utanförskap. Och ett LO som sitter i det socialdemokratiska partiets knä förlorar sin trovärdighet.

Ledningarna för LO och SAP talar om fri debatt, men menar ideologisk fostran som den gamla facklig-politiska andan bjuder. Och det är i den andan och traditionen som jag har förklarats illojal och som LO Idédebatt läggs ner. Istället ska en ny ”tankesmedja” bildas av LO tillsammans med SAP – det vill säga idédebatt inom den facklig-politiska samverkans domvärjo. Det vill säga, ett grepp som medför partipolitisering och rättning i åsiktsledet.

Redan från början var LO Idédebatt ett salt i såret och den ideologiska konflikten tydlig ; vi framhöll behovet av kamp och mobilisering, inte samförstånd. Vi vände oss till all vänster och verkade för en bred vänsterrörelse, inte en partisekteristisk arbetarrörelse. Och vi ville en demokratisering av arbetarrörelsens organisationer. Men nu är det slut. Åtminstone för stunden.

Jag är LO-ombudsman utan partibok och jag kommer att kedja fast mig vid LO-borgens port om så skulle behövas, för min och andras rätt att tala med egen röst och stämma. Och jag fortsätter att gå till mitt arbete. Var dag öppnar jag Borgens port och väntar mig att den fria debatten snart, äntligen ska ta sin början!

Olle Sahlström

ARTIKELN HANDLAR OM