Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ta makten över
ert eget parti!

JOHAN EHRENBERG om Göran Perssons nya högersväng - och alla skamsna socialdemokrater som nu måste ta strid

Jag träffar en 48-årig sosse efter ett möte i Gävle.

- Det handlar inte om man ska skratta eller gråta längre, säger hon. Nu vill man bara dra täcket över huvudet och hoppas att det ska gå över.

Det hon hoppas ska gå över är Göran Perssons högerdans. Om mannen ibland tycks luta några grader åt vänster, är det bara för att med centrifugalkraften få ny fart i valsen högerut.

De senaste dansstegen tar han med folkpartiet i löftena att "utreda" en förändring av socialförsäkringssystemet, ungefär så som man gjorde om pensionssystemet. Ni vet, mer ska betalas "individuellt" för det offentliga har inte längre "råd".

Vad menar han?

Inte råd?

Sveriges BNP har sedan Göran Persson blev statsminister 1994 stigit med 465 miljarder kronor per år.

Utslaget per person har den höjts från 195 000 kronor till 245 000 kronor.

Hur kan ett land som blivit så pass mycket rikare "inte ha råd"?

 

Sanningen är att det

handlar om val. Skattesänkningar eller ökad trygghet. Satsa på de fattigaste i samhället eller på den välavlönade fjärdedelen som kräver mer.

Resurser finns i Sverige, mer i dag än för tio år sen.

Men kanske den offentliga sektorn inte har "råd". Trots de väldiga överskotten mellan 1998 och 2002 på 277 miljarder kronor är pengarna "slut"?

Här ligger vi lite närmare en möjlig sanning. De offentliga budgetarna ger knappt något överskott just nu. Men varför?

Tittar vi på i år och jämför med 2001 visar det sig att den offentliga ekonomin försämrats med 100 miljarder. Hela 70 miljarder kronor av de minskade överskotten beror på skattesänkningar. Ja, 70 miljarder! Det är kommunalskatt, förmögenhetsskatt, statlig inkomstskatt och bolagsskatt som helt enkelt sänkts. Det innebär att utjämningen i samhället minskat, rik får mer, fattig får ännu mindre.

    Sanningen är att det offentligas resurser blir ansträngda för att man sänker skatten för de som har det bra. Pengarna tar "slut". Simsalabim, nu måste vi "reformera" den "alltför dyra tryggheten".

 

Men behöver inte socialförsäkringskostnaderna minskas?

Egentligen är frågan mycket enkel.

Socialförsäkringarna kostar cirka 350 miljarder i år. Detta oroar Persson och folkpartiet. Framför allt får det inte bli mer. Därför ska i stället vi själva - individuellt - betala en del. Då blir det "billigare".

Detta är trams.

I själva verket kostar det exakt lika mycket. Oberoende om vi betalar denna trygghet via skatten eller via försäkringar eller via en blandning så är det ju samma kostnad! Vill vi ha en hög föräldraförsäkring kostar det lika mycket om vi betalar in det som "avgift" eller som skatt. Samma pengar måste in! Vad är egentligen poängen?

Jo, betalar vi via skattsedeln eller arbetsgivaravgifter så får de rika betala mer. (En rik betalar ju mer i skatt än en fattig.) Betalar vi med privata avgifter får i stället den fattige betala mycket mer.

Den ENDA poäng som finns med privata avgifter i stället för skatt är att man då kan genomföra försämringar av tryggheten. Om staten bara står för en "bastrygghet" blir det individens eget problem att skydda sig själv.

 

Nu vet naturligtvis alla att låginkomsttagaren inte kommer att ha råd att betala lika höga avgifter som den rike.

Vi kommer därför att få ökade klasskillnader i tryggheten.

Det här vet varje sosse.

Varje facklig försäkringsrådgivare inom LO lär sig det på den första grundkursen. Det GÅR INTE att skapa ett avgiftssystem som lika effektivt skyddar de fattiga som ett skattefinansierat system.

Ännu värre blir det om vi ska kunna "välja" trygghet. (Jag ser redan fasan framför oss på middagsbordet, tolv kataloger med olika försäkringsalternativ. Kryssa vad som passar DIG bäst")

    Det sista leder till något ingen vågar säga men som ändå är självklart. Systemet blir dyrare. Vinstjakt hos försäkringsbolag blir dyrt. Marknadsföring blir dyrt. Administrationssystem blir dyrare.

Den som är tveksam kan ju jämföra administrationskostnaderna i det gamla pensionssystemet med det miljardsvindleri i avgifter som det nya inneburit.

Men hur ska ett sånt - uppenbart sämre - system kunna genomföras?

Räkna med några år av mytbildning och direkta lögner.

Grundbulten kommer att vara påståendet "Eftersom vi blivit så många gamla i Sverige, eftersom så få jobbar och betalar skatt - så måste vi avgiftsfinansiera för annars måste skatten höjas och det går inte".

 

Redan nu kan man dock vaccinera sig mot myterna. Såhär:

1. Om BNP stiger TROTS en åldrande befolkning då handlar ju tryggheten bara om hur man fördelar rikedomen. Om BNP skulle stiga trots att bara 1 000 svenskar jobbar, ja då har vi fortfarande råd med välfärd för alla. Bara om BNP SJUNKER har vi problem.

2. Hur kan problemet vara en åldrande befolkning när arbetslösheten samtidigt är stor? Nästan var femte arbetsför står utanför arbetslivet, en radikal politik handlar om att anställa dem, det minskar både försäkringskostnaderna och ökar inkomsterna.

3. Om det verkligen finns för få som arbetar, varför då inte låta andra flytta in för att jobba?

4. Det finns överhuvudtaget inget stöd för tesen att skatterna måste sänkas. Svenska folket betalar gärna mer skatt - om pengarna verkligen går till trygghet.

 

Det finns varken ekonomiska eller demografiska orsaker att förstöra välfärdssystemet. Så varför vill Persson dansa högerut även när det gäller socialförsäkringarna?

Jag tror svaret är enkelt.

Ingen kräver att han ska dansa vänsterut.

Varken facket eller medlemmarna tar en ideologisk diskussion. Ingen utmanar.

Man drar täcket över huvudet.

Det vi sett de sista tio åren är ett fullständigt ideologiskt haveri.

Detta har partiet kastat åt sidan i maktspelet:

Skatt efter bärkraft. Varje skatteförändring har gått åt fel håll. Fattiga betalar proportionellt mycket mer skatt än rika, i förhållande till sin bärkraft - och mer för varje år som går.

Allmän och lika pension blev börsspekulation med AP-fonderna och lägre pension. Det hela handlade egentligen om att tvinga vanliga löntagare att jobba längre. Samtidigt som arbetslösheten stiger.

Blandekonomi. Socialdemokratins stora projekt var att mot det extremt centraliserade privata kapitalet bygga upp offentliga företag som tog hand om infrastruktur och grundläggande investeringar. Allt är nu borta, bolagiserat eller privatiserat.

Solidaritet med tredje världens kamp har blivit stöd till IMF:s och WTO:s politik. Sverige kräver exempelvis "hårdare tag" mot Argentinas regering.

Facklig och politisk samverkan. I dag är fyra av tio LO-medlemmar inte sossar. Partiets ledning ser facket som en part bland andra i bollandet med makten. Facket är ett "särintresse". Vid varje val tvingas LO-ledningen rädda partiets ansikte inför medlemmarna.

Kommunerna har förvandlats till maktlösa utförare av regeringens sparpolitik.

Penningpolitiken har överlämnats till ett odemokratiskt expertstyre i riksbanken. En riksbank vars enda egentliga mål är att pressa ner löneökningar.

Solidaritet med flyktingar har blivit terrorisering och fängslande av asylsökande.

 

I Arena har Björn Elmbrandt träffande kallat detta ideologiska haveri för "Perssons olidliga lätthet". Han påminner om propagandafraserna, det gröna folkhemmet, de tomma orden.

Men problemet är djupare än så.

Det mest förvånande i historien om socialdemokratins förvandling är detta: Det finns nästan inga sossar som stöder det där. Åker man riket runt och pratar med folk i LO-distrikt eller på ABF-möten så är alla emot utvecklingen. Men samtidigt existerar inget motstånd.

Det första segrarna i EMU-omröstningen gick ut och sa internt var ju också att "nu är allt som vanligt igen". Inget motstånd, ingen "fraktionalism".

Sanningen är att sossar skäms.

Skäms över trasiga tänder hos fattiga, skäms över hemlösa och tiggare i storstäderna, skäms över gräddfilerna för rörelsens ledare.

Majoriteten av partiet är emot politiken; varje gång partiledningen tvingas ha "rådslag" får man storstryk. Men ingen kraft i partiet, inte ens inom facken, säger stopp.

Man gnäller och ursäktar sig med behovet av "enighet".

Så vad kan man göra annat än att dra täcket över huvudet?

Allt!

 

Just nu kan varje partidistrikt exempelvis samla kedjebrev, via post eller mejl med följande krav: NEJ- VI GÅR INTE MED PÅ ATT SOCIALFÖRSÄKRINGARNA SLÅS SÖNDER OCH AVGIFTSFINANSIERAS PRIVAT.

/Vänliga hälsningar från era arbetsgivare - s-medlemmarna.

Offentliggör namnunderskrifterna i distrikt efter distrikt.

Göran Greider skriver i Dala-Demokraten att han hoppas Perssons förslag ska dö genom att opinionssiffrorna sjunker. Men det är just det sättet att se på politik som slår sönder rörelsen inifrån.

Nån gång måste politiska medlemmar - var och en för sig - ta ett beslut om vad man själv tycker om utvecklingen.

Just nu pågår en intensiv facklig internkampanj för att rekrytera 100 000 nya medlemmar till s.

 

Det kommer knappast att lyckas. Huvudorsaken är att facken rekryterar partimedlemmar utan att en enda gång lägga fram VARFÖR man ska in i partiet. Vilken politik ska man driva? Vad ska LO-medlemmarna slåss för? Vilken förändring?

Jag menar, applådera Perssons högerdans kan man ju lika gärna göra från ringside, då behövs ingen partibok.

Förslaget att slå sönder välfärdssystemet är kanske en sista testballong för den här rörelsen. För tio år sen skrev jag att s-ledningen hade som strategi att bli ett 33-procentsparti för medelklassen. Nu är vi där.

Vi ser en rörelse som bestämt sig för att dö.

Inte?

Ta makten över ert eget parti då.

Johan Ehrenberg

 Johan Ehrenberg ger ut ETC.

Hans senaste böcker är Ekonomihandboken (tillsammans med Sten Ljungberg, Leopardf örlag) och Stackars oss - En bok om jättemycket mera demokrati, ETC förlag.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet