ÅSIKT

Kriget kommer hem

NAOMI KLEIN ser repressionens nya metoder i Miami

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Naomi Klein

I december 1990 reste USA:s president George Bush den äldre runt i Sydamerika och försökte sälja in en djärv ny dröm: "ett frihandelssystem som binder samman de amerikanska kontinenterna". Inför den argentinska kongressen sade han att planen, som sedermera fick namnet "Free Trade Area of the Americas" (FTAA), skulle bli "vår hemisfärs nya avhängighetsförklaring" den lysande början på en härlig ny värld".

Förra veckan försökte Bushs två söner gemensamt inviga denna nya värld genom att hålla FTAA-förhandlingarna i det vänligt stämda Florida. Florida är den delstat som guvernör Jeb Bush lovade att "leverera" till sin bror i 2000 års presidentval, även om det innebar att många svarta amerikaner fråntogs möjligheten att använda sin rösträtt. Nu lovade Jeb att ge sin bror det åtrådda handelsavtalet, även om det innebar att tusentals människor berövades möjligheten att använda sin demonstrationsrätt.

Men trots bröderna Bushs ihärdiga ansträngningar dog drömmen om en hemisfär omstöpt till en enda stor marknadsekonomi i förra veckan. Den dödades inte av demonstranter i Miami utan av befolkningarna i Brasilien, Argentina och Bolivia, som har meddelat sina politiker att om de skänker bort ännu mer makt till multinationella storföretag så kan de lika gärna låta bli att komma hem.

Brasilianarna förhandlade fram en kompromiss som gör avtalet till ett smörgåsbord där regeringar kan skriva på de delar som de tycker om och avvisa de delar som de inte tycker om. Washington kommer naturligtvis att fortsätta försöka pressa enskilda länder och grupper av länder att skriva under svepande handelsöverenskommelser i stil med det nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta), men det kommer inte att bli något enhetligt avtal.

Inne på Inter-Continental Hotel kallade man detta "FTAA light". Utanför hotellet upplevde vi något som var betydligt tyngre: "Krig light". Ju mer kontroll USA:s handelsrepresentanter förlorade vid förhandlingsbordet desto brutalare utövade polisen sin makt på gatorna.

"Vårt mål var att överväldiga er", sade en Miami-polis till mig, och det var precis vad de gjorde. Små fredliga demonstrationer angreps med extremt våld; organisationer infiltrerades av civilklädda poliser som sedan använde chockpistoler mot aktivister; bussar fyllda med fackföreningsmedlemmar stoppades från att ansluta sig till lagliga demonstrationer; dussintals unga ansikten dunkades mot betong och slogs blodiga med batonger; människorättsaktivister fick vapen riktade mot sina huvuden vid militariserade vägspärrar.

Polisvåld utanför handelstoppmöten är ingenting nytt, men det som var slående med Miami var hur avlägsen säkerhetsinsatsen var från något som skulle kunna likna ett faktiskt hot. Från aktivistsynpunkt var protesterna nedslående små och nästan pinsamt lydiga, en förståelig reaktion på veckor av skrämseltaktik från polisens sida.

Medan jag lyssnade på ljudet av helikoptrar och marscherande polisstövlar kunde jag inte skaka av mig känslan av att det var någonting nytt som pågick här. Det kändes inte som om vi var måltavlor för denna operation utan snarare övningsmål, ofrivilliga statister i en noggrant regisserad militär drill.

FTAA-toppmötet representerar den officiella hemkomsten för "kriget mot terrorismen". De senaste taktiska och propagandamässiga metoderna som utarbetats av den hollywoodiserade militären och de militariserade medierna i Irak har nu använts i stor skala i en stor amerikansk stad. "Detta bör utgöra en förebild för försvaret av hemlandet", sade Miamis borgmästare Manny Diaz stolt om den säkerhetsoperation som förde samman över 40 myndigheter som upprätthåller lag och ordning, från FBI till Department of Fish and Wildlife.

Men för att Miamimodellen skulle fungera var polisen först tvungen att etablera ett samband mellan legitima aktivister och farliga terrorister. Den uppgiften sköttes av Miamis polischef John Timoney, uttalad fiende till politiskt aktiva "punkare", vilken gång på gång beskrev FTAA:s motståndare som "utomstående som kommer hit för att terrorisera och vandalisera vår stad".

När aktivisterna gjorts om till farliga främmande element kunde Miami få tillgång till den öppna kran som bevattnar "kriget mot terrorismen" med offentliga medel. De 8,5 miljoner dollar som spenderades på säkerhet under FTAA-mötet togs i själva verket direkt från de 87 miljarder dollar som Bush utvann av kongressen förra månaden för att bekosta Irakockupationen, ett faktum som nästan bara rapporterades i den lokala Miamipressen.

Men det var mer som lånades från Irakinvasionen än bara pengar. Miamipolisen bjöd också in journalister att "bäddas in" med dem i pansarfordon och helikoptrar. Precis som i Irak anammade de flesta journalister sin roll som pseudosoldater med oroväckande entusiasm, och styrde ut sig i löjliga stridshjälmar och splitter nya kamouflagejackor.

Den mediebevakning som blev resultatet av detta var den välbekanta krigstida blandningen av dramatiska bilder och icke-information. Vi vet, tack vare en "inbäddad" journalist från Miami Herald, att polischefen Timoney arbetade så hårt med att jaga bråkmakare att när klockan blev halv fyra på torsdagseftermiddagen "hade han bara ätit en banan och en havrekaka sedan klockan sex på morgonen".

Snarare än att bevaka protesterna ägnade sig lokala tv-stationer åt att kretsa över dem. Deras helikoptrar visade bilder av sammandrabbningar men i stället för att få höra rösterna på gatorna - från demonstranter som vädjade till polisen att sluta skjuta och som klart och tydligt lydde de order de fick om att skingra sig - fick vi bara höra uttalanden från högt uppsatta poliser och käcka nyhetsankare som hyste medlidande med pojkarna ute vid fronten.

Samtidigt blev oberoende journalister som understod sig att göra sitt jobb och filma polisvåldet på nära håll utsedda till måltavlor. "Hon är inte med oss", sade en polis till en annan när de grep tag i Ana Nogueira, korrespondent för Pacifica Radios Democracy Now!, som bevakade en fredlig demonstration utanför Miami-Dades kommunala fängelse. När polisen konstaterat att Nogueira "inte var med oss" (det vill säga: hon var varken inbäddad journalist eller civilklädd polis) fördes hon bort och åtalades.

Miamimodellen för hantering av inhemska protester sträcker sig långt bortom ett enda toppmöte. I söndags rapporterade New York Times om ett FBI-dokument som läckt ut och som avslöjar "en samordnad, nationell insats för att samla in underrättelseinformation" om den amerikanska antikrigsrörelsen. Promemorian skiljer ut fullkomligt lagliga protestaktiviteter såsom ickevåldsutbildning, videofilmning av polisens aktioner och organisering via internet. Anthony Romero, ordförande i American Civil Liberties Union, sade att dokumentet avslöjar att "FBI på ett farligt sätt siktar in sig på amerikaner som bara är engagerade i helt och hållet lagliga protester och aktiviteter. Gränsen mellan terrorism och legitim civil olydnad håller på att suddas ut."

Vi kan förvänta oss mycket mer av den här sortens taktik på den inhemska fronten. Precis som kränkningarna av medborgerliga rättigheter eskalerade när Washington tappade kontrollen över FTAA-processen så kommer repressionen att öka i takt med att Bushs gäng ställs inför det ultimata hotet: att förlora kontrollen över Vita huset.

Redan nu har Jim Wilkinson, chef för strategiska kommunikationer vid USA:s centralkommando i Doha i Qatar (som producerade "fritagningen av Jessica Lynch"), flyttat till New York för att organisera mediebevakningen av republikanernas konvent nästa år. "Vi undersöker möjligheterna att bädda in journalister", sade han till New York Observer apropå sina planer på att använda en del av tricken från Irak under konventet. "Vi undersöker nya och intressanta kameravinklar."

Kriget är på väg hem.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg

ARTIKELN HANDLAR OM