ÅSIKT

Ni sviker världen, författare!

John Pilger om en samling navelskådare som borde lyfta blicken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: henry lundholm
John Pilger.

1935 hölls den första amerikanska författarkongressen i Carnegie Hall i New York, följd av ytterligare en två år senare. Enligt en samtida redogörelse pressade sig 3 500 människor in i hörsalen och ytterligare 1 000 blev avvisade. Dessa kongresser var laddade evenemang, där författare diskuterade hur man skulle förhålla sig till olycksbådande skeenden i Abessinien, Kina och Spanien. Telegram från Thomas Mann, C Day Lewis, Upton Sinclair och Albert Einstein lästes upp, och de uttryckte oro för att våldsmakten nu tog överhanden och att det hade blivit omöjligt att diskutera konst och litteratur utan att samtidigt diskutera politik.

”En författare”, sade Martha Gellhorn inför den andra kongressen, ”måste vara en handlingens man nu ” En man som har ägnat ett år av sitt liv åt strejker inom stålindustrin, eller åt de arbetslösa, eller åt problemet med rasfördomar, har inte förlorat eller slösat bort tid. Han är en man som har förstått var han hörde hemma. Om ni skulle överleva ett sådant handlande så är det ni har att säga om det efteråt sanningen, det är nödvändigt och verkligt, och det kommer att bli bestående.”

Hennes ord ekar över den tystnad som råder i dag. Att hotet från den våldsamma stormaktspolitiken i vår egen tid uppenbarligen accepteras av hyllade författare och av många av litteraturkritikens grindvakter, är oomtvistat. För dem är det ingalunda omöjligt att skriva och verka för en litteratur som är berövad allt politiskt innehåll. För dem gäller inte ansvaret att höja sin röst - ett ansvar som till och med den opolitiske Ernest Hemingway kände. I dag förklaras realismen vara obsolet; en ironisk överlägsenhet affekteras; allting blir till falsk symbolism. Vad gäller läsarna ska deras politiska fantasi pacificeras, inte stimuleras; varför skulle de bry sig när allt kommer omkring? Martin Amis uttryckte detta väl i Visiting Mrs Nabokov: ”Självets herravälde är inte en brist, det är evolutionens kännemärke; det är bara så det är.”

Det handlar alltså om ”evolution”. Vi har utvecklats till det apolitiska självet; till introspektion och käbbel mellan individer som inte har en tanke på att deras självupptagenhet är mindre viktig och mindre intressant än ett engagemang i hur verkligheten ser ut för oss andra. För några år sedan skrev den då knoppande brittiska litteraturkritikern D J Taylor en ovanlig essä med rubriken When the pen sleeps. Han utvidgade den till en bok, A Vain Conceit, i vilken han undrade varför den engelska romanen så ofta förfaller till ”salongspladder” och varför landets författare undvek samtidens viktiga frågor, till skillnad från sina motsvarigheter i exempelvis Latin-amerika som kände sig förpliktade att behandla det politiska grundinnehållet i allas våra liv, det som formar våra liv. Var, frågade han, fanns alla nya George Orwell, Upton Sinclair och John Steinbeck? (Taylor tycktes för en tid sedan tillbakavisa dessa idéer; låt oss hoppas att han återfått modet.)

Slutlistorna över kandidater till de viktigaste europeiska litterära priserna bekräftar hans ursprungliga tes. Men enligt The Guardians litteraturredaktör Claire Armistead ”utmanar författare alla former av trångsynthet”. Men vad mer utmanar de? Hon beskriver ”en verklig allmän påhittighet” i de tre fackböcker som nominerats till Guardian Book Award. En handlar om en neurolog som leker med ord på ett ”totalt excentriskt” sätt; en annan handlar om berg; ytterligare en handlar om det forna Östtyskland och den boken, säger hon, ”får en att lite bättre förstå vilken lustig gammal värld vi lever i”.

Men var finns de samtida arbeten som söker sig in mot denna lustiga gamla världs hjärtpunkt, som Steinbecks och Joseph Hellers böcker gjorde? Var finns motsvarigheterna till Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror, Jonathan Coes What a Carve-Up! och Timothy Mos The Redundancy of Courage? Det finns naturligtvis hedervärda undantag. Man kan köpa James Kelmans samling And the Judges Said ” på W H Smith, vilket visar att böcker som räddar den verkliga politiken undan Westminster-mediebyns ”raljanta brist på logik” (för att låna från F Scott Fitzgerald) är mycket populära hos allmänheten.

Det finns förvisso ett oräkneligt antal böcker av föga kända författare, publicerade av små kämpande förlag, som ofta mycket skickligt belyser de skuggor som den rovgiriga makten kastar, men som ignoreras i den så kallade mainstreampressen. Utan tvivel uppfattas de som ”politiska”; och om inte politiken kan reduceras till stereotyper eller, ännu bättre, förvandlas till tv-dramatik så nej tack. Som en kritiker med ett dominerande inflytande över recensionerna av facklitteratur i brittisk press skrev: föreställningen att den sociala demokratin hotas av George Bushs och den nya mccarthyismens vansinniga frammarsch är, tja, ”dum”. Det spelar då ingen roll att man förlorar sin grundläggande medborgerliga rätt till sitt privatliv när man flyger till Förenta staterna; att ens blotta namn kan föranleda kroppsvisiteringar, vilket Edward Said ofta fick uppleva; eller att FBI nu rutinmässigt undersöker utlåningslistorna på de offentliga biblioteken.

Vi lever i en farlig och surrealistisk tid. Kolumn efter kolumn ägnas åt Martin Amis-kulten: han som skriver att politiken har ”vittrat bort i det här landet, och det är ett fantastiskt bevis på dess högt utvecklade karaktär” och som föraktfullt påstår att de stora antikapitalistiska protesterna och antikrigsdemonstrationerna ”i själva verket handlar [om] antipolitik; de protesterar mot själva politiken”.

Medan pressen nu fröjdar sig åt den före detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights nyfunna humanitet i samband med lanseringen av hennes självbiografi, Madam Secretary, omnämns aldrig det faktum att samma kvinna, när hon fick frågan om hon ansåg att 500 000 irakiska barns död till följd av de USA-ledda sanktionerna var ett pris som var värt att betala, svarade: ”Vi anser att det är värt priset.” En rubrik över en bild av hennes leende ansikte löd: ”Jag älskade det jag gjorde.”

”När sanningen ersätts av tystnad”, sade den sovjetiske dissidenten Jevgenij Jevtusjenko, ”är tystnaden en lögn.” Ingen författarkongress i dag oroar sig över George Bushs och Tony Blairs lögner och brott. Det är glädjande att den ”radikale” brittiske dramatikern David Hare har brutit sin tystnad (”Amerika står för eldkraften; vi står för skitsnacket”) och gjort gemensam sak med den modige dissidenten Harold Pinter. Läget är allvarligt. Ett dokument från Downing Street som har cirkulerat bland ”progressiva” europeiska regeringar efterlyser en världsordning där västmakterna har rätt att angripa vilken annan suverän nation som helst. På sex år har Blair skickat brittiska trupper för att delta i fem olika konflikter, och han vill ha ännu mer blodspillan. Dokumentet upprepar hans åsikter om ”rättigheter och skyldigheter” - att döda och krossa människor på avlägsna platser, och därigenom utsätta oss alla för fara.

Vad skulle George Orwell ha sagt om detta? Till hundraårsfirandet i London av Orwells födelse bjöd man in mest politiskt ofarliga eller auktoriserade liberala krigshetsare. Tänk om Orwell hade skrivit Djurfarmen och 1984 som liknelser om tankekontroll i relativt fria samhällen och beskrivit storföretagsstatens disciplinerade medvetanden och den liberala kontrollens osynliga gränser! Skulle de fortfarande hylla honom?

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg