ÅSIKT

Att finna nya seenden

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förr fanns en Orwell eller en Steinbeck - i dag är det nästan inga författare som orkar eller vågar lyfta blicken, skrev John Pilger i fredags. 1. Stämmer detta också för Sverige? 2. Är det, i så fall, bra eller dåligt? 3. Och finns det något brännande ämne som någon borde ta itu med? I lördags och igår svarade tio svenska författare. I dag avslutar

BIRGITTA TROTZIG

.

Foto: CATO LEIN
Birgitta Trotzig.

Ja, hela tiden behovet av nya formuleringar av en outtömlig verklighet.

Förefaller mig som om Pilger faktiskt bara tuggar om samma utnöttheter om litteraturens fåfänglighet men realismens nyttighet - decennium efter decennium uttalar olika munnar dessa samma stelnade fraser.

Men alltså om Sverige:

Politiskt innehåll?

Har inte all litteratur som upplevs som levande - som upplevs - ett "politiskt innehåll"?

Bedriver inte all litteratur genom sin blotta existens en pågående kritik av tankeformernas, verklighetsupplevelsens förstelning?

Sverige är av tradition ett förträngningens, förnekandes hemland. En hållning som inte har ändrats med modernitetens övertagande av makten, bara bytt maskering. Lika tydligt som under ståndssamhällenas tid avlägsnar sig grunden i den modern tidens idé om "det svenska" från verkligheten och dess oförnekliga politiska innehåll. Våldsdyrkan, kraft- och kroppsdyrkan, de svagares utstötthet. Och den latenta (om ens latenta) fascism som samlar sina krafter under den kalla oåtkomligt blanka ytan på det nya, dramatiskt ojämlika klassamhället - under vilken yta jämlikhetstanken utkämpar något som verkligen kan likna sista striden.

Verkligheten?

Det rör sig om att i vårt samhälle av värderingar i gungning spränga sönder förträngningen, urskilja var ont och gott verkligen befinner sig - finna nya seenden.

Man kan vara frestad att identifiera denna svåråtkomliga verklighet bara med det till det yttre tydligt annorlunda - uteliggare, kriminalitet, så kallade sociala problem. Men djupt, mycket djupt under de igenkännliga missförhållandenas världar lever livsuppfattningen som styr dem mot död eller liv. Lever uppfattningen av ont och gott, som är identisk med upplevelsen av människan överhuvudtaget, uppskattningen av den absolut vanliga människan som något som har oändligt djup, oändliga dimensioner. Som hur eländig som helst alltid tillför världen ett värde.

Det nödvändiga för ett samhälle med sina fega regeringar, sina migrationsverk, sin kallögda polismakt - upplevelsen av, inlevelsen i människan som någon som alltid har ett absolut värde.

Och litteraturen - som vilka stilformer den än tar, är människobilder - befinner sig i sig just här, mitt på det ständiga slagfältet om värderingarna. Om den vill det eller ej, men det är där den är.

Birgitta Trotzig