ÅSIKT

God jul vänstern!

Göran Greider: Sluta bråka – nu finns allt att vinna!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: andreas hillergren
Göran Greider.

För en tid sedan var jag med på Aros-mässan i Västerås där storföretagarna sedan många år brukar meddela omvärlden sina ståndpunkter. Numera är det en bleknad institution och trots att man på vägen dit passerar ABB:s imponerande kontorsbyggnader förnimmer man inte längre mycket självmedveten makt; man tänker på Percy Barnevik. Svenskt näringsliv präglas i dag av en allmän grinighet, särskilt efter EMU-valet och Skandia-skandalerna. Direktör Marcus Storch stod i talarstolen, små gester, lågmäld röst, en smula intellektuell, jodå, men det enda tankebagage han hade med sig var - Per Ahlmarks.

Näringslivet har den mesta makten, men har på inget sätt den ideologiska ledningen.

Det värsta är att inte heller arbetarrörelsen har det. Den sittande s-regeringen fortsätter på sin marknadsliberala och kamerala sparväg.

Partiets brist på folklig förankring är så parodisk att när det presenterar sin lista till EU-parlamentsvalet dröjer det till tjugonde plats innan man hittar en EMU-motståndare! Den bistra sanningen är att partiet inte längre vill ha några medlemmar; så uttrycker sig några sociologer i senaste numret av Sociologisk Forskning. ”Att ha många medlemmar kan vara ganska besvärligt” konstaterar de torrt. Partierna blir mer och mer ett slags mediaföretag som våldsamt ökar marknadsföringen i valtider för att däremellan låta lojala ombudsmän tysta kritiken hos de sista interna radikalerna. Svekdebatter förekommer inte längre inom (s) och det är därför som Johan Ehrenbergs sympatiska maning i Aftonbladet 25 nov om att de goda sossarna bör ta makten över sitt eget parti klingar ut i tomma rum.

Eländet är inte enbart inhemskt. Hela den europeiska socialdemokratin har misslyckats med att riva det europeiska missnöjets grunder: massarbetslösheten består, ojämlikheten växer, valdeltagandet sjunker och i flera länder har de hunsade och revanschistiska klivit fram på den extrema högerkanten. Inom några få år kan det blinka blått från nästan alla regeringsbyggnader i Europa. Den socialdemokrati som talade om förnyelse förändrade ingenting, inte för Europas arbetare, kvinnor, flyktingar och inte ens för luften vi andas.

När den globala proteströrelsen 1999 klev ut på arenan i Seattle tycktes emellertid magnetfälten kastas om. Plötsligt fyllde unga människor gatorna. Rörelsen var på väg att bli riktigt besvärlig för de existerande makterna när den framträdde lika mångfasetterad och oberäknelig som de sociala rörelserna för hundra år sedan. Då var det kvinnokämpar, anarkister, nykterhetsivrare, frireligiösa, reformister, fackligt aktiva i en kokande häxkittel under överhetsstaten. Nu, i nittiotalets slut, kokade en annan kittel under den etablerade makten: Chiapaskommittén, djurrättsaktivister, gay-rörelsen, nätverket globalisering underifrån, Attac, LO-idédebatt och otaliga andra aktörer. Nya upplagor av Hinke Bergegren och Rosa Luxemburg intog gatorna i världens metropoler och med ens såg det betydligt ljusare ut för alla med hjärtat till vänster. Officiella rapporter talade dessutom om den förestående bristen på arbetskraft och om något förskjuter makten i samhället är det minskad arbetslöshet: Då ställer löntagarna krav. I början av 2000 skrev många hoppfullt om det växande vänsterengagemanget.

Ett år senare rasade tornen i World Trade Center, de nykoloniala krigen rullade igång och det krig mot terrorismen som Bush-administrationen proklamerade fick eliterna att stänga fönster efter fönster för att skydda det öppna samhället från allt drag. Samtidigt har, i Sverige liksom i flera EU-länder (inte minst i Tyskland), förespråkarna för ett nyliberalt systemskifte åter fått luft under vingarna. Den brist på arbetskraft som nyss var ett hopp för vänstern tolkas nu omvänt: Enorma gräshoppssvärmar av åldringar kommer att sluka alla skördar i de avancerade länderna. För tio år sedan fick statsskulden bära upp krismedvetandet, nu är det åldringsexplosionen.

Den etablerade politiken har bara blod, svett och ansvarsfulla nedskärningar att utlova och rekryterar endast elitstyrkor, inte vanligt folk, och den skyr kritiska intellektuella. Näringslivet är fantasilöst och Timbro har inte på tjugo år givit ut en intressant filosof. Vi lever åter i attentatens och jubelfesternas tidevarv när populasen erbjuds politiska bröllop och välgörenhetsgalor istället för reformer. Samtidigt frälser marknaden inte längre någon - det politiska tänkandet kan helt enkelt inte längre förnyas från höger - och därför borde tiden vara inne för en bredare och friare vänster att stiga fram i något som kunde kallas proteströrelsens andra andning. Stunden är inne då den folkliga ilskan mot den nya sociala otryggheten kunde flyta åt samma håll som kritiken av de makter som bär upp en orättvis global ordning.

Så vad händer? Det enda som just nu tycks ske är att en ny grinighet sprider sig mellan de olika strömningarna inom den friare vänster som finns i Sverige. Tidskriften Ordfront magasin publicerade en katastrofal artikel om folkmorden på Balkan, och med ens är allt det goda som denna tidskrift åstadkommit borta. Bengt Brauns Dagens Nyheter slår takten när den enda masspridda vänstertidskriften får löpa gatlopp. I stort sett är det ju bara i Ordfront, med en hel folkrörelse bakom sig, som det gjorts ett allvarligt försök att kanalisera till exempel den unga och kvinnliga opinion som röstade Nej till EMU. Ordfront irriterar. När Arenas chefredaktör Magnus Linton (i senaste numret) ger sig på tidskriften avfärdar han den som ”nationalvänster” och är inte nöjd förrän den sista rösten som säger Nej till den nya europeiska nationalstaten gjort sorti. Per Wirtén, en annan Arena-redaktör, angriper vad han kallar ”likhetsvänstern” som sträcker sig från ”LO-borgen till Dala-Demokraten” (Expressen 2 dec). Själv vågar han inte angripa LO-ledningen för att den helt gick emot en och en halv miljon medlemmar i EMU-frågan.

Arena-redaktörerna företräder annars en vänster vars idéer jag på många sätt delar. De har slagits för djurrätt, feminism och globala perspektiv; de står vidöppna för nya sociala rörelser och söker aktivt fler aktörer i kampen än arbetarklassen. Misstaget de gör är att de inte inser att de globala frågorna än så länge i huvudsak bara kan få liv på den nivå där demokratin ännu fungerar hyggligt: Inom nationalstaterna. Under överskådlig tid förblir det opinionerna i de olika länderna som kan påverka ministrarna på EU-mötena, i FN eller andra världsfora, samtidigt som de unga radikaler som återvänder hem från ett socialt forum i Brasilien fortfarande behöver ett inhemskt klimat att sprida sina idéer i, annars stannar de på universiteten och i de små tidskrifterna; inte ens Arena överlever en dag utan pengarna från nationens fackliga medlemmar.

Den planetariska offentligheten är ännu embryonal. Risken nu är att den avgörande kampen för bättre skola och omsorg i Haninge eller Borlänge fnyses bort som ”nationell”.

När julen 2003 närmar sig skulle jag trots allt vilja sprida litet sämja mellan de bråkande instanserna. Den fria vänster som finns bortom partierna har mer att vinna på att argumentera med varandra än att bråka. Och det är bråttom: I Sverige sveper nu det tidiga nittiotalets systemskiftande högersossar - en Anders Isaksson, en Gunnar Wetterberg - åter in i medierna och förklarar att välfärdssystemen är för generösa och måste ”individualiseras”. Men den här gången har de s-ledningens fulla stöd, vilket de inte hade runt 1992-93. Men vem tror att kampen för global rättvisa stärks av att löntagarna i Sverige får minskad makt? Vem inbillar sig att prioriteringslistor i svensk vård ökar engagemanget för biosfären eller mot Imperiet? Åsa Linderborg menade i Aftonbladet (8 dec) att välfärdsstatens nedmontering får ”LO-kollektivet att radikaliseras”. Jag hoppas vid gud att hon har rätt, men det kan lika gärna vara apatin som väntar, såvida inte den fria vänstern upphör med grinigheterna och mobiliserar mot nyliberaliseringen av världen.

Ur den häxkittel som kokade under förra sekelskiftets överhetssamhälle uppsteg till slut rörelser som både rymde en utopisk kärna och var redo att praktiskt reformera sina samhällen. Vilken vänster väntar nu?

En ny vänster utgår från jordens största sociala rörelse, fackföreningsrörelsen, men ställer sig öppen mot nya rörelser. Den inser att fler stridbara medlemmar i Handels eller Kommunal gör feminismen farligare och klassmedvetandet starkare. Den är globalt orienterad men inser realistiskt att det är på de nationella arenorna som engagemanget ännu är viktigast. Den begriper att offentlig sektor måste förnyas inifrån och underifrån, inte genom att säljas ut eller bantas. Den profeterar om kapitalismens slut, men förordar mer globalisering. Den vet att möjliga reformer blir synliga genom systemkritik och utopier.

Slutligen är den medveten om att vi ännu lever i förhistorien och att människan är så oerhört mycket mer mångskiftande än den ekonomiska eller konkurrerande människa som syns i alla furstespeglar.

Göran Greider