ÅSIKT

Varför jublar inte vänstern?

Johan Ehrenberg om året 2003 då vänstern fick alla rätt och inget vann

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Arbetare på väg att tjäna sin första miljon".   Teckning: JOAKIM PIRINEN

Man måste vara masochist för att trivas som borgare 2003. På varje punkt har man fått stryk. EU, Irak, USA, frihandeln, skatterevolten” Inte ens en mutskandal i det statliga Systembolaget kommer i närheten av de egna företrädarnas självmål.

Det är därför lätt att bli socialist i dag. Slå upp Dagens Industri. Där står de, dag efter dag, med fingrarna i syltburken och girigheten fånigt flinande i ansiktet. ”Styrelsen tog beslutet” ersättningskommittén sa””

Man snor ett företag på några hundra miljoner och har sen mage att diskutera vem som tog det formella beslutet.

Kapitalismens ”avigsidor” är inte små sprickor i en vägg, utan svarta hål genom kontorshusen. Se där! Investors chefer har också snott miljoner. Och hur är det på Volvo, NCC, SE-Banken, Industrivärden?

Finns det någon som tror att kapitalägandets egen automatik - pengarofferi - inte gäller också dem?

101 direktörer gick för några år sen ut och utmanade politiken med krav på heder, ansvar och skattesänkningar. Ingen av dem har hedern kvar i dag.

När en socialist då skrev sanningar om näringslivet kallades han/hon för konspiratorisk. Lögnaktig. I dag kan inte ens den dyraste pr-byrån rädda borgarnas företrädare från dem själva. Till och med Stadsmissionens vd är en överbetald parasit.

Så varför jublar inte vänstern i dag?

Varför går inte löntagarna ut på gatorna under fackets fanor och kräver räfst och rättarting?

Varför sneglar man bara surt på lönernas treprocentiga höjning samtidigt som kapitalister som Robert Weil skrattande går ut och tackar löntagarna för miljarderna man gett bort?

Om några veckor får de flesta av oss ett kuvert från staten som berättar hur mycket vi förlorat på att skicka pengar till börsen genom pensionssystemet. Pengarna har använts i en spekulationskarusell, toppen på isberget kallas bonus och botten kallas ”rationaliseringar”. Så här fungerar det: Skandia avskedade nyligen 700 personer. Samtidigt snodde cheferna åt sig cirka tre miljarder. Motivet var ”börsutvecklingen”.

Dessa pengar motsvarar nio årslöner för dem som avskedades.

Så får man inte tänka. Det är ”olika saker”.

Men just så MÅSTE man tänka.

Pensionspengarna pumpade upp börsen, bubblan gjorde något hundratal personer stormrika och tiotusentals blev arbetslösa.

Och vilken blir slutsatsen?

Kommer en s-minister att våga kritisera den enorma omfördelning från fattiga till rika som systemet inneburit?

Så vad har vi lärt om företagandet detta år? Kanske detta: Skillnaden är att mutorna i Systembolag ger tusenlappar åt snikna chefer, medan den privata sektorn ger mångmiljoner till direktörerna i nätverket.

Egendom ÄR stöld.

Så varför denna tystnad? Vilka fackföreningar driver kravet på löntagarmakt i företagen? Vilka andra ägarformer, vilka andra vägar föreslås ur det moraliska moras vi ser? Pagrotskys analys av offentligt ägande är att det är helt ok att sälja ut dem bara man får riktigt bra betalt. Jo, hans motiv för ägandet är nämligen oerhört tunna. Vattenfall ska ägas för att ”skydda älvarna” och Vin & Sprit för att skapa ”ansvarsfull marknadsföring”. (Dagens Nyheter, 17 dec.)

Trams. Älvarna skyddas av politiska beslut. Och fråga behandlingshemmen hur ansvarsfullt Absoluts segertåg varit.

För en socialist är poängen med att äga Vattenfall att staten drastiskt kan sänka elpriset i landet, vinstmiljarder kan gå till konsumenterna. Det finns inget gott i att vi göder Vattenfall med överpriser för att direktörerna ska kunna köpa marknadsandelar i Tyskland och Polen. Ideologin bakom statligt ägande är att det KAN förvandla odemokratiska experters ”affärsbeslut” till demokratiska öppna beslut. Ska vi bygga vindkraft eller köpa kolkraftverk i Polen?

När det privata näringslivet havererar måste arbetarrörelsen ha en vision om ett annat företagande. Jobb styrda av de anställda genom kvotering, demokratiska val av ledning och chefer är tankar som klär ordet ideologi med något konkret.

Men den enda som knappt antydningsvis tar upp sådana frågor är Johan Lönnroth i v. Han kallas då ”höger” och företagandet, det vill säga den FAKTISKA MAKTEN över produktionen blir bara floskler.

Vänstern i Sverige har alltså redan vunnit debatten.

Så synd att vi saknar alternativa förslag.

Segerns sötma. Alla som kritiserat EU:s konvergenskriterier fick rätt. Nyliberalismens tvångströja fungerade inte, parollen ”sunda statsfinanser” blev bara ”hög arbetslöshet”.

När Frankrike och Tyskland slår sönder konvergensen är det en mycket bra sak. Så varför fylldes medierna av rapporter om ”misslyckandet” och varför gick arbetarrörelsens ledare ut och ”var oroliga”?

Det bästa som kan hända svensk ekonomi är ju om Tysklands ekonomi får ta fart.

Lika absurd blev rapporteringen när Berlusconis ordförandeskap gör brakfiasko.

Försöken att tvinga på staterna en konstitution som saknade folkligt stöd klarade inte ens första testet.

Så jubla!

Det GÅR att bryta sparpolitiken och utgiftstakens enfald.

Det går att lägga förslag om ett annat demokratiskt Europa.

Europas ledare misslyckas. Låt oss nu höra arbetar- och miljörörelsens alternativa federala förslag!

Finns inte?

Låt oss hör NÅGOT alternativt förslag då?

Inte?

I Sverige 2003 ökar arbetslösheten snabbt. Var femte arbetsför får inget jobb. Varför? Det radikala argumentet mot EMU var ju att en svensk riksbank kan föra politik utifrån svenska förutsättningar. Räntan borde alltså drastiskt sänkas för att stimulera jobb och konsumtion.

Men eftersom Sverige har en extremt låg inflation, hittar Riksbanken på en ny mätmetod - man tar bort sjunkande elpriser ur statistiken. Då är ”inflationshotet” där igen.

Nästa steg är att bara räkna priser som stiger, typ jordgubbar på hösten och vantar på sommaren.

Räntan får helt enkelt inte sänkas. Arbetslösheten ska kvarstå så att löneökningar kan hållas emot. (Jo, så korkad är teorin.)

Även om vänstern vinner debatten genomför en nyliberal riksbank sin politik eftersom ingen på allvar säger emot.

Det är nu det börjar bli riktigt farligt.

Om inte vänstern i Sverige lägger enkla förslag om hur ett demokratiskt Europa ska kunna se ut, så blir det de BORGERLIGA som blir segrare. Då är enda alternativet nationen och vi vet ju alla vilken politik som göds ur ökad nationalism.

Om inte den ekonomiska politikens nedskärningscirkel bryts förlorar borgarna visserligen anseendet men vinner makten.

Om arbetarrörelsen inte vågar diskutera ett annat företagande blir det cynism och svartjobb, inte radikalism, som föds ur det skedda.

Jag tror skillnaden mellan det som faktiskt sker i människors huvuden och den politik som samtidigt genomförs aldrig varit så stor. 2003 var ett enda långt segertåg för alla vänsterkritiker från LO, s, v och mp. I varje internationell fråga har man fått rätt. I varje demokratisk strid vunnit. Ändå fortsätter högerdansen.

Så ser det ut när året slår över till 04 med kyliga klockors klang.

Det är kanske dags för ett riktigt nyårslöfte.

Jag tror ett socialistiskt program idag bara behöver ha tre enkla punkter.

Så här vill vi skapa ett demokratiskt Europa.

Så här vill vi öka de fattigas inkomster på de rikas bekostnad (det vill säga i praktiken ska kvinnor få mer och rika män mindre).

Så här vill vi ersätta företagsledarnas unkna korruption med demokrati på jobben.

Svara på de tre frågorna och ett hopp kan födas istället för cynism och föräldrapenningsmygel à la Åsa Domeij.

Vad gör kapitalismen med oss? Idag köper vi alla källvatten på burk och flaska. Det kostar 1 000 gånger mer än om vi dricker från kranen. Går vi till butiken blir vi glada om vi ”sparar” genom att hitta ett billigare vattenmärke.

Men om vi sparar genom att vrida på kranen känner vi oss fattiga.

Det ENDA sättet att få oss att förstå kranvattnets fördel vore om vi fick betala 50 öre per glas.

Så korkade är vi, först då ser vi ramlösans absurditet.

Att vara socialist 2003 handlar om att våga säga ”öppna kranarna”.

Det går inte att skapa alternativ om man inte vågar bryta mot spelreglerna.

Johan Ehrenberg