ÅSIKT

Låt oss be för de offer som kunnat vara vi

Jonas Gardell om sitt barn och sin tro – och om katastrofen i staden Bam

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HASAN SARBAKHSHIAN/AP
Resten av deras familj dog i jordbävningen i den iranska staden Bam.

När man firar nattvard i kyrkan säger församlingen vid ett tillfälle ”” så är vi en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd” ”

Traditionellt har det betytt att det är kyrkan som är kroppen, jag tror emellertid att det är mycket större än så - att det är mänskligheten som är kroppen - att vi är en enda mänsklighet som är skapad av Gud och som upprätthålls av Gud.

Jag har en son som idag är femton månader, ett litet puttifnask som springer omkring och berättar för oss om världen - han säger ”katt”, ”muuu”, ”upp”, ”kla klo” som betyder häst och ”Tuuut” som betyder elefant.

Första gången jag såg honom var på ett tidigt ultraljud. En grynig bild på monitorens skärm. Det var som en mörkare hålighet i det gryniga, och i den mörka håligheten svävade ett litet väsen. Man kan inte säga att det var en människa för det var det inte.

Men ett liv var det.

En själ som ännu saknade kropp. Därinne i den mörka håligheten fanns ett litet väsen, och i detta väsen pulserade det som skulle bli hans hjärta, som ett ljus, som en fast och envis ljussignal från Gud: Jag finns. Jag lever. Jag är till.

Läkaren konstaterade att barnet var 14 millimeter långt. Jag och hans mamma reagerade likadant: 14 millimeter, ett sånt prima barn!

Det var en millimeter längre än genomsnittet.

Inte så att vi redan börjat tävla med världens alla föräldrar om det bästa barnet.

Snarare var den där extra millimetern så viktig för att den just var en millimeter till. En millimeter starkare, en millimeter mer överlevnadskraft, en millimeter mer liv.

Och jag skulle be för det 14 millimeter stora barnet, och bönen var ett samtal med väsendet därinne i den mörka håligheten: ”Väx och bli starkare, väx och klara dig!”

Sedan vår son kom till oss har jag haft allt svårare med att läsa om olyckor, se på våld och höra om ond bråd död. Det verkar så förbaskad onödigt alltsammans.

Jag tänker på all den möda och oro, all den längtan och kärlek som ligger bakom ett människoliv. Föräldrar som vakar, vårdar och finns där dygnet runt för den lille nykomne som ska lära sig precis allt från början.

Med födseln har man med sig sugreflex och en reflex som gör att man griper sig fast, nåt som tydligen är ett arv från vår tid som trädklättrande apor - allt annat måste man lära sig: att äta, bajsa, le, skratta, gråta. För att inte tala om de arga, koncentrerade veckor som ägnas åt att vända sig från rygg till mage, något som i förstone kan verka oöverstigligt men som så småningom erövras, liksom sittandet, krypandet, gåendet, springandet, hoppandet, busandet, kalsongsorterandet”

Så mycket möda, så mycket oro, så mycket längtan och kärlek - så ofattbart mycket energi och ändå återstår nästan allt: pratandet, läsandet, skrivandet, uppfinnandet, växandet till en egen vuxen människa, skapad av Gud och upprätthållen av Gud.

Och så det plötsliga utsläckandet.

30 000 människor döda i en jordbävning i Iran.

Utan avsikt, utan anledning, utan mening - utan ens ondska. En naturkatastrof, jorden sträcker på ryggen och 30 000 människoliv släcks ut under sammanfallande hus och byggnader. 30 000 människor som alla en gång var 14 millimeter långa väsenden - med hjärtan som fyrljus i mörkret, med föräldrar som bad till Allah för deras liv, att Allah måtte låta dem växa och bli starkare och klara sig!

All denna möda - och ändå är våra liv blott en dimma som löses upp i gryningen. Vi är som gräset när det vissnar.

Jag citerar ur min roman Präriehundarna: ”I USA under andra världskriget försökte man försona allmänheten med tanken på offren genom att hänvisa till statistiken.

I fredstid omkom varje år 170 000 människor i trafiken. Under kriget var trafiken nedskuren till ett minimum.

Alltså hade man så och så många människoliv” tillgodo.

En senator hävdade till och med att USA sparade liv genom att föra krig.

Det finns en typ av soldat vars uppgift är att löpa bredvid tanksen. Medellivslängden i strid för en sådan soldat är en och en halv sekund.

Vems land försvarar han?

Människan är en oändlig, gudomlig varelse som reducerat sig till matematik och vetenskap. Vad hinner en människa tänka på en och en halv sekund?

Kriget. Den meningslösa resan. Soldater, krigsfångar, skulpturen av manskroppen.

Krigets ansikte: den vackre piloten som är stolt över att få dö, stolt över att få döda för sitt land.

Sitt land. Krigets land. Soldatens vackra ansikte.

Minnet hos en mor som torkar av fotografierna på spiselhyllan. Det utplånade ansiktet.

Ingen maskin man mäta smärta eller skräck. Vinden blåser över fälten där säden växer sig hög igen. ”

Jag kan inte skilja skaparen åt från hans skapelse. Jag har ett absolut behov av att få tro att varje 14 millimeter stort väsen är en viljeakt av Gud, liksom jag har ett behov av att få tro att de människor som just nu ligger under husmassorna och väntar på att antingen bli framgrävda eller kvävas till döds i det som en gång var staden Bam i södra Iran, jag har ett absolut behov av att tro att dessa människor ändå inte är ensamma utan att Gud är med dem just nu, i detta ögonblick. Att våra liv, från början till slut, från vårt första hjärtslag till vårt sista, är omslutna av Guds vilja och Guds kärlek. Allting är en del av allting.

Istället för att låsa in oss på våra kammare som om det som hänt i staden Bam aldrig inträffat, kan vi faktiskt göra något om än tafatt och kanske fåfängt: vi kan be och vi kan ge.

Låt oss göra det idag.

Låt oss be för den mänsklighet som vi är en del av, låt oss be för de offer som kunnat vara vi.

Och låt oss ge pengar till filtar och mediciner och utrustning att undsätta dem som behöver det.

”Så är vi en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd” ”

Även om det är så att vinden blåser över fälten där säden ska växa sig hög igen.

Jonas Gardell