Aftonbladet
Dagens namn: Lukas
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vem är det mest synd om?

NAOMI KLEIN om den amerikanska terapikulturen - och krigets verkliga offer

Howard Dean.   Howard Dean. Foto: AP

Mary Vargas, en 44-årig ingenjör i Renton i delstaten Washington, har fört den amerikanska terapikulturen till nya höjder. Som förklaring till varför kriget i Irak inte längre var den viktigaste valfrågan för henne sade hon till nättidningen Salon att "när de inte hittade några massförstörelsevapen kände jag att jag också kunde fokusera på andra saker. Jag blev bekräftad."

Ja, just det: krigsmotstånd som självhjälp. Målet är inte att försöka uppnå rättvisa för offren, eller bestraffning av angriparna, utan snarare "bekräftelse" för dem som kritiserade kriget. När de väl fått bekräftelse är det naturligtvis dags att sträcka sig efter självhjälpstänkandets talisman: "avslutning". Enligt detta tänkesätt utgjorde Howard Deans vilda skrik i Iowa inte så mycket en fadäs som det andra av sorgeprocessens fem stadier: ilska. Skriket var ett ögonblick av okontrollerad utlevelse, en katharsis, som gjorde det möjligt för amerikanska liberaler att ge uttryck för sin vrede och sedan gå vidare genom att flytta över sina sympatier på mer lämpliga kandidater.

Alla de främsta kandidaterna i de demokratiska primärvalen använder populärpsykologins språk för att diskutera kriget och de offer det krävt - inte bland befolkningen i Irak (ett land som är så frånvarande i deras kampanjer att det lika gärna kunde ligga på en annan planet) utan bland amerikanerna. När man hör John Kerry, John Edwards och Howard Dean prata om saken framstår invasionen inte som ett angreppskrig mot en suverän nation utan snarare som ett inbördeskrig i USA, en traumatisk händelse som har undergrävt amerikanernas förtroende för politiker och berövat dem deras rättmätiga plats i världen och deras skattepengar.

 

"Priset för unilateralism är alltför högt och amerikanerna betalar det med resurser som skulle kunna användas för sjukvård, utbildning och vår säkerhet här hemma", sade Kerry den 16 december. "Vi betalar det priset genom den respekt vi förlorat världen runt" Och, något som är viktigare än allt annat, vi betalar detta pris med de unga amerikaners liv som tvingats axla uppdragets börda på egen hand."

De som lyser med sin frånvaro på Kerrys lista är de irakiska civila som dött som en direkt följd av invasionen. Till och med Dean, "antikrigskandidaten", ägnar sig regelbundet åt samma närsynta sätt att räkna. "Nästan 400 personer är nu döda som inte skulle ha dött om vi inte hade gått i krig", sade han i november. Den 22 januari uppdaterade han förlustsiffran till "500 döda och 2 200 sårade soldater".

    Men den 8 februari, när Kerry bedrev kampanj i Virginia och Dean befann sig i Maine, nådde siffran över antalet civila irakier som dödats sedan invasionen 10 000. Denna siffra är den mest trovärdiga uppskattning som finns tillgänglig, eftersom ockupationsmyndigheten i Irak vägrar att föra statistik över civila dödsfall. Den kommer från Iraq Body Count, en grupp ansedda brittiska och amerikanska forskare som baserar sina beräkningar på rapporter från journalister och människorättsorganisationer ute på fältet.

John Sloboda, som var med och bildade Iraq Body Count, sade till mig att nyheten om att det ohyggliga 10 000-strecket hade passerats togs upp i brittiska tidningar och av BBC, men att den fick "skandalöst lite uppmärksamhet i Förenta staterna", inklusive från de ledande demokratiska presidentkandidaterna, trots att de vid samma tidpunkt riktade hård kritik mot Bush för hans felaktiga underrättelseinformation. "Om kriget utkämpades på falska grunder", säger Sloboda, "då innebär det att varje dödsfall som förorsakats av kriget är en död på falska grunder."

 

Och om så är fallet då är den viktigaste frågan inte "Vem visste vad när?" utan "Vem är skyldig vem vad?" Enligt internationell rätt måste länder som utkämpar angreppskrig betala skadestånd som straff för sina brott.

Men i Irak har denna logik ställts på huvudet. Inte nog med att det inte utdelas några straff för ett illegalt krig, det utdelas i själva verket belöningar i och med att USA aktivt och öppet belönar sig självt med gigantiska återuppbyggnadskontrakt. "Vårt folk riskerade sina liv. Koalitionens folk riskerade sina liv och därför kommer tilldelningen av kontrakten att återspegla det", sade Bush den 11 december.

Och när utgifterna för återuppbyggnaden har kritiserats har det inte gällt vad Bushadministrationen är skyldig irakierna för deras enorma förluster, utan vad den är skyldig de amerikanska skattebetalarna. "Detta krigsprofiterande är förödande för Amerika, förödande för amerikanernas förtroende för regeringen och förödande för våra allierades uppfattning om våra motiv i Irak", sade John Edwards i december. Sant, men på något sätt lyckades han undgå att nämna att det också är förödande för irakierna - inte för deras förtroende, inte för deras uppfattningar, utan för deras liv.

    Varje dollar som slösas på överdebiterande, lågpresterande amerikanska entreprenörer är en dinar som inte spenderas på återuppbyggnad av Iraks sönderbombade vattenledningssystem och elverk. Och det är irakier, inte amerikanska skattebetalare, som tvingas dricka vatten som innehåller fläcktyfus- och kolerabakterier, och som sedan måste söka hjälp på sjukhus som fortfarande är översvämmade av kloakvatten och där tillgången på mediciner är ännu sämre än under sanktionsåren.

Det finns för närvarande inga planer på att kompensera irakiska civila för dödsfall som orsakats av den avsiktliga förstörelsen av deras grundläggande infrastruktur, eller till följd av strider under invasionen. Ockupationsmakten kommer endast att betala skadestånd i "de fall där soldater agerat vårdslöst eller lagstridigt". Enligt de senaste beräkningarna har amerikanska förband delat ut omkring 2 miljoner dollar som kompensation för dödsfall, skador och förstörelse av egendom. Detta är mindre än vad två av de 800 Tomahawkmissiler som avfyrades under kriget kostade och det motsvarar en tredjedel av den summa Halliburton erkänt att två av dess anställda tog emot i form av mutor från en kuwaitisk entreprenör.

 

Att tala om Irakkrigets kostnader uteslutande i termer av amerikanska döda och sårade och amerikanska skattepengar är obscent. Visst, amerikanerna blev itutade lögner av sina politiker. Visst, politikerna är skyldiga dem en förklaring. Men de är skyldiga folket i Irak åtskilligt mer, och denna enorma skuld borde vara kärnpunkten i varje civiliserad diskussion om kriget.

 

För USA:s del vore det en bra start om de demokratiska presidentkandidaterna kunde ta på sig ett visst kollektivt ansvar. Bush må ha varit den som startade kriget men på självhjälpsspråk hade han gott om "hjälpare". Till dessa hörde Kerry och Edwards och ytterligare 27 demokratiska senatorer och 81 demokratiska representanthusmedlemmar som alla röstade för den resolution som gav Bush fullmakt att starta krig. Till dessa hörde också Howard Dean som trodde på och upprepade Bushs påståenden om att Irak hade massförstörelsevapen. En viktig roll spelades också av den godtrogna och ivrigt påhejande pressen, som sålde in dessa påståenden hos en alltför okritisk allmänhet, med följden att 76 procent av befolkningen stödde kriget, enligt en opinionsundersökning av CBS som publicerades två dagar efter att invasionen inletts.

    Varför är denna uråldriga historia viktig? Därför att så länge som Bushs motståndare fortsätter att framställa sig själva som de främsta offren för detta krig så kommer de verkliga offren att förbli osynliga, och inte kunna föra fram sina krav på rättvisa. Fokus kommer att ligga på avslöjandet av Bushs lögner - en process som syftar till att frikänna dem som trodde på dem, inte till att kompensera dem som dog på grund av dem.

Om kriget var fel så måste USA, som den viktigaste angriparen, ägna sig åt att ställa saker och ting till rätta.

I sörjandets fem stadier finns ett steg som kommer efter ilska. Detta stadium är skuld, när de sörjande börjar undra om de gjorde tillräckligt, om förlusten på något sätt var deras fel, och hur de kan gottgöra det som hänt. Det sista stadiet, som innebär att man går vidare, ska komma först efter denna vidräkning.

Naomi Klein
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet