ÅSIKT

Hökarnas fiasko – och USA:s chans

Immanuel Wallerstein om USA:s nya, katastrofala utrikespolitik

KULTUR

Bush och hans rådgivare måste inse att USA har mycket att ge världen – och att världen har mycket att ge USA.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det krävs en kursändring för att USA åter ska kunna bli en makt som är värd beundran.

Hökarna i George W Bushs närhet ansåg att Förenta staterna drabbats av en långsam tillbakagång under åtminstone 30 år. Deras motstrategi gick ut på att Förenta staterna skulle spänna sina ansenliga militära muskler, överge alla förespeglingar om multilaterala konsultationer med tveksamma och svaga allierade och sätta i gång med att skrämma såväl vänner som fiender. Sedan skulle USA sitta i världens förarsäte igen. I stället kostar Irak-ockupationen allt mer i form av liv och pengar, traditionella allierade känner sig bortstötta, nationens säkerhet är mer oviss än någonsin och USA:s ekonomiska makt fortsätter att urholkas. Hökarna har uppnått motsatsen till allt de ville uppnå på den världspolitiska scenen, med undantag för störtandet av Saddam Hussein.

Demokratiska presidentkandidater och även moderata republikaner efterlyser nu en återgång till tidigare administrationers multilaterala utrikespolitik. De vill tillbaka till Henry Kissingers, Zbigniew Brzezinskis, Brent Scowcrofts och Madeleine Albrights gyllene era. Är detta ett möjligt alternativ?

Under de senaste 30 åren har varje administ-ration, från Nixon till Clinton, inklusive Reagan och Bush den äldre, tillämpat samma grundläggande strategi, en politik som jag kallar ”mjuk multilateralism”. Denna politik hade tre ingredienser: 1) att erbjuda våra viktigaste allierade ”partnerskap”; 2) att utöva starka påtryckningar för att övertala potentiella kärnvapenmakter att inte utveckla kärnvapen; 3) att övertyga regeringar i Syd om att deras ekonomiska framtid inte låg i statsunderstödd ”utveckling” utan i exportinriktad ”globalisering”. Ingen av dessa politiska strategier var helt och hållet framgångsrik, men var och en lyckades åtminstone delvis.

Låt oss undersöka de tre ingredienserna. För det första: när Förenta staterna upptäckte att det inte längre var ekonomiskt ledande utan hade blivit blott en del i en så kallad triad (Förenta staterna, Västeuropa och Japan/Östasien), där alla var mer eller mindre jämnstarka, tvingades det förändra sitt sätt att hantera dessa allierade. I stället för att behandla dem som underlydande sökte USA få dem att samarbeta som ”partners”. Det verkliga ändamålet var att bromsa alla slags idéer som skulle kunna leda till politisk självständighet (som till exempel skapandet av en europeisk armé utanför Nato). Förenta staterna använde två argument för att få sina allierade att acceptera den fastslagna linjen: det fortsatta behovet av en gemensam front mot Sovjetunionen samt det gemensamma intresset av att slå tillbaka försök av utvecklingsländer i Syd att förändra världsekonomin i en för Nord mindre fördelaktig riktning.

De allierade gjorde som USA sade, men bara delvis. På 1980-talet undertecknade till exempel västeuropeiska ledare (till och med Margaret Thatcher) ett avtal om en gasledning med Sovjetunionen, trots amerikanska protester. Men generellt gick européerna mycket försiktigt fram. Det som bidrog allra mest till att undergräva USA:s politiska styrka var Sovjetunionens upplösning, som eliminerade det främsta av de känslomässiga argument som hade fått västeuropéerna och östasiaterna att inordna sig under USA. Först då kunde Sydkorea, i strid med USA:s önskemål, starta en ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea. Förenta staterna svarade med att verka för en utvidgning österut av både Nato och EU, vilket ledde till att dessa institutioner öppnades för länder som inte var upplagda för att bli politiskt oberoende av USA och som därför fungerade som en hämsko mot sådana strävanden hos de tidigare medlemmarna. Glaset var halvfullt.

När det gällde kärnvapenspridning var situationen inte mycket annorlunda. Indien och Pakistan blev kärnvapenmakter. Israel blev det också, även om man aldrig medgav detta, och Förenta staterna såg genom fingrarna. Även Sydafrika blev kärnvapenmakt, men apartheid-

regeringen skrotade generöst sitt kärnvapenprogram alldeles innan den lämnade över makten till ANC. När det verkade som om Brasiliens generaler skulle gå vidare med ett kärnvapenprogram (med Argentina precis bakom) blev Förenta staterna plötsligt välvilligt inställt till demokrati. Generalerna kördes bort, och kärnvapenprogrammen skrotades. När Irak såg ut att göra framsteg bombade Israel dess anläggningar. Glaset halvfullt.

Förenta staterna var slutligen kanske mest framgångsrikt när det gällde att avveckla ekonomiska utvecklingsprogram i Syd. Samsynen i Washington (Washington Consensus) slog fast att världen hade inträtt i en ny era av globalisering, som det inte fanns något alternativ till. Världsekonomiskt forum i Davos samlade eliterna bakom detta program, Internationella valutafonden och USA:s finansdepartement drev igenom det. Världshandelsorganisationen WTO etablerades för att driva programmet ännu längre i åtskilliga domäner. Och mot bakgrund av först den globala ekonomiska stagnationen och de betalningsbalansproblem som drabbade många utvecklingsländer, och därefter de östeuropeiska kommunistregimernas ekonomiska och politiska kollaps, accepterades påbuden av de flesta länder i Syd. Glaset fullt till tre fjärdedelar.

Detta globaliseringsprogram hade redan börjat knaka i fogarna i slutet av 1990-talet, innan George W Bush blev president. Européerna skapade euron, som hotade det sista som återstod av USA:s fundamentala ekonomiska styrka – nämligen det faktum att den amerikanska regeringen inte var utsatt för betalningsbalansrelaterade dilemman, i kombination med den kommersiella fördel som dollarns status av reservvaluta ger USA. Finanskrisen 1997 i sydöstra och östra Asien, som följdes av ytterligare kriser i Ryssland och Brasilien, fick globaliseringens glans att mattas och förde till makten en rad ledare som representerade en hårdare linje gentemot USA: Roh Moo Hyun i Korea, Megawati Sukarnoputri i Indonesien, Vladimir Putin i Ryssland, Luiz Inácio Lula da Silva i Brasilien, och Néstor Kirchner i Argentina. Saddam Hussein hade överlevt Kuwaitkriget och han förblev ett irritationsmoment för Förenta staterna och en fortsatt symbol för motstånd för andra i arabvärlden. Osloavtalet om Israel-Palestina rasade samman, trots all den energi Clinton lade ner på att genomdriva det. När WTO väl skulle sätta i gång med sitt arbete, i Seattle 1999, stötte den på ett betydande organiserat motstånd, som sedan omvandlade sig till det Världssociala forum som möttes i Porto Alegre.

Kort sagt: Förenta staterna stod redan inför betydande svårigheter när Högsta domstolen röstade fram George W Bush. Till en början fortsatte han med den utrikespolitik som bedrivits från Nixon till Clinton. Men efter 11 september gjorde Karl Rove och Dick Cheney gemensam sak och övertygade Bush om att han måste bli en krigstida president och genomföra hökarnas program. Bush gjorde så och har nu hamnat i den hopplösa situationen att han inte har någon möjlighet att dra sig ur, trots att Irakpolitiken inte längre verkar särskilt användbar i presidentvalskampanjen och sannerligen inte utgör någon framgång på det geopolitiska planet.

De som kritiserar Bush för hans ”unilateralism” tycks tro att det enda USA behöver göra för att komma tillbaka på rätt spår är att återgå till den politik som förts under de senaste 30 åren, och så skulle glaset vara åtminstone halvfullt igen. Detta är en illusion. Orsaken till att jag kallar den tidigare politiken ”mjuk” multilateralism är att Förenta staterna aldrig menade allvar med den. Varje administration under de senaste 30 åren antog att den skulle få sin vilja igenom åtminstone 95 procent av gångerna. Men de förbehöll sig alltid rätten att agera på egen hand om det behövdes. Den amerikanska diplomatin var såpass skicklig att USA aldrig behövde visa sina kort. 2003 tvingades man göra det.

Varför kan inte USA helt enkelt återgå till den mjuka multilateralismen? Därför att sedan Washington väl agerat öppet maktfullkomligt i förhållande till sina allierade är ingen av de tre strategierna längre genomförbar. Partnerskap tilltalar säkerligen vissa regeringar inom Nato. Men de viktigaste regeringarna har blivit mycket vaksamma mot Förenta staterna. Och i de andra länder som fortfarande vill ha partnerskap har regeringarna inte den allmänna opinionen med sig.

Det mest populära som förbundskansler Schröder i Tyskland har gjort på senare år, när han och hans parti i övrigt har haft stora problem, har varit att trotsa Förenta staterna. Och Frankrike och Tyskland har nu tillkännagett att de i mycket högre grad ska samordna sin utrikespolitik, vilket sannerligen inte är goda nyheter för USA:s State Department. Detta steg representerar en förstärkning av idén om en hård europeisk kärna inom Europeiska unionen som är autonom och som därför inte behöver gå i USA:s ledband.

När det gäller Putin spelar han ett listigt spel, försöker att inte irritera Förenta staterna alltför mycket. Men när det verkligen gäller gör han inte längre som Washington säger – ett exempel är hans beslut att fortsätta hjälpa Iran att bygga ett kärnkraftverk. Han kan mycket väl skriva av en irakisk skuld (som han skulle ha haft svårt att driva in), men bara om han tilldelas nya irakiska kontrakt. I Spanien har premiärminister José María Aznar upptäckt att hans Irakpolitik hotar hans partis utsikter att vinna nästa val. Och när han var i Storbritannien måste George Bush gömmas för, och skyddas mot, det brittiska folket. Han framträdde inte inför parlamentet eftersom han var rädd att bli offentligt häcklad. Det var inte som på den gamla goda tiden. Jämför hans resa med den Reagan gjorde.

På alla fronter rör vi oss mot ett Europa som tävlar minst lika mycket som det samarbetar med USA. Partnerskap? Partnerskap mot vem? I Östasien kan det mycket väl stämma att alla de fyra regionala makterna – Kina, Japan, Sydkorea och Nordkorea – har reservationer gentemot varandra och missnöjesanledningar som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Icke desto mindre är inget av länderna någon obetingad USA-allierad, och vart och ett av dem rör sig i riktning mot närmare relationer med de tre övriga. Hur nära de kommer att samarbeta återstår att se, men Östasien är på uppgång och kommer inte att acceptera att stå tillbaka för ett försvagat USA, oavsett hur ”multilateralt” Washington påstår sig vara.

Före 11 september var det många potentiella kärnvapenmakter i Syd som faktiskt tvekade. Om de tillverkade en bomb riskerade de att dra på sig USA:s, och ofta Europas, vrede. Det var dyrt. Det var inte någon helt enkel sak. Men nu? Varje land i Syd som har bevittnat det andra Irakkriget kan dra en enkel lärdom av det. Irak blev invaderat inte för att det hade massförstörelsevapen utan för att det inte hade det. Allt prat om de supervapen Förenta staterna har utvecklat tvingar alla att fundera över hur de möjligen skulle kunna försvara sig mot ett USA som de inte litar på. En gammaldags atombomb kan få Förenta staterna att tveka ordentligt. Det har tydligt visat sig i fallet Nordkorea. En enda liten bomb kan anställa så mycket förödelse att det blir väldigt dyrt för Förenta staterna att genomföra ett preventivt angrepp – dyrt i termer av förlorade amerikanska liv och allmänhetens vilja att tolerera en sådan förlust av liv.

Ju fler bomber ett land i Syd kan samla på sig, desto bättre. USA säger att det inte litar på dessa länder – inte så mycket därför att de skulle kunna använda sådana bomber mot varandra som för att de skulle kunna använda dem mot Förenta staterna. Men länderna i Syd anser det mycket mer troligt att USA kommer att använda sådana bomber (åtminstone de så kallade minibomberna) mot dem än vice versa. Vi behöver inte diskutera vem som har rätt. Faktum är att länderna i Syd kommer att fortsätta agera utifrån detta antagande och de kommer troligen inte att vara mycket mer tillmötesgående mot ett nytt ”multilateralt” USA än de är mot George W Bush. De brasilianska generalerna övergav sitt program på 1980-talet. I Brasilien i dag mumlar de om att återuppta det. Visst, Libyen har ”avstått från” att tillverka den bomb som landet i själva verket var oförmöget att producera, eftersom det saknar den nödvändiga expertisen. Och Iran tillåter inspektioner.

Men som vi vet kommer inspektioner inte att stoppa processen eftersom ett land enligt de nuvarande reglerna kan göra allt det nödvändiga förberedelsearbetet och sedan frångå avtalet och tillverka bomben. Om tio år kan vi förvänta oss att det finns ytterligare ett dussin kärnvapenmakter, oavsett vem som är president i USA. Hela programmet för förhindrande av kärnvapenspridning ligger i spillror, och det vore förmodligen ett oerhört slöseri med energi att försöka återuppliva det. Förenta staterna måste lära sig att leva med detta, vilket är en helt ny situation.

Slutligen är globaliseringen i stort sett passé. Den begravdes mer eller mindre i Cancún i september 2003. Det som hände var att länderna i Syd (under ledning av Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika) avslöjade frihandlarnas bluff. De sade att frihandel måste gälla för båda parter. Om ni vill att Syd ska öppna sig för Nord, då måste Nord öppna sig för Syd: inga mer subventioner till tillverkare i Nord, inga mer tullar för att stänga ute varor från Syd. Naturligtvis har Nord aldrig velat att det skulle bli så på riktigt. Det skulle utgöra politisk dynamit där hemma. Så den så kallade Group of 21 sade: Okej då, ajöss! Miamitoppmötet om det amerikanska frihandelsområdet (FTAA) undvek en upprepning av Cancúnfiaskot endast genom att Förenta staterna och Brasilien kom överens om att lyfta bort alla viktiga frågor från dagordningen. Brasilien vann, kort sagt. USA kanske vrider om armen på El Salvador för att få det att skriva under ett handelsavtal, men det som intresserar amerikanska kapitalister är den brasilianska och argentinska marknaden, inte El Salvadors.

Denna inställning möjliggjordes av tre faktorer: Den första var anhopningen av negativa effekter av IMF:s och WTO:s politik i Syd. Som exempel kan nämnas den ekonomiska kollaps som drabbade Argentina, som hade varit IMF:s ”duktiga gosse” under 1990-talet. Den andra var den förbluffande framväxten av en ”rörelse av rörelser”, Världssocialt forum (i Porto Alegre) som, trots sin mycket lösa struktur och sitt otroliga sammanförande av alla möjliga slags grupper, har utvecklats till en viktig politisk kraft i världssystemet och konkurrerat ut sin rival, Världsekonomiskt forum (i Davos). Och den tredje, inte minst, var Förenta staternas fortsatta svårigheter i Irak, som har bundit landets resurser och politiska energier i så hög grad att USA nu är oförmöget att framgångsrikt mobilisera mot det växande motståndet mot allt som luktar mer globalisering.

Om vi i morgon får en ”multilateralt” inriktad amerikansk regering, kan den då komma överens med Group of 21? Kan den bygga ett amerikanskt frihandelsområde? Tja, svaret är ja, förutsatt att den är beredd att öppna USA:s, och Europas, gränser för ett inflöde av varor från Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika och alla de små, svagare länderna i Syd. Men finns det någon som på allvar överväger detta? Clinton, frihandelns förkämpe, gjorde det in- te. I vilket fall som helst har priset för en överenskommelse ökat efter Bush. Syd kommer inte längre att nöja sig med lite mer bistånd och enstaka prissänkningar på mediciner som de måste köpa. De vill ha substans nu: att världsekonomins struktur förändras på ett sådant sätt att det minskar fördelarna (och förmodligen levnadsstandarden) för befolkningarna i Nord.

Vad kan USA göra för att ta sig ur den djupa grop som Bushs politik har grävt? För det första måste USA sluta uppfatta sig självt som det bästa landet i världen och börja se sig självt som ett moget land som både har åtnjutit storhet och har saker att ångra i sitt förflutna. I dag är det ett mycket starkt land i en multipolär värld där det också finns och kommer att finnas andra starka länder. Multipolaritet är en stor fördel, inte en fara för USA. Förenta staterna måste bestämma sig för att inleda en dialog med världen. Det är inte så att USA inte har något att erbjuda världen; det har mycket att erbjuda. Men det har mycket att få från resten av världen också. Och det kan bara erbjuda något om det också är berett att ta emot.

I konkreta politiska termer måste Förenta staterna upphäva alla de mål som gällde för utrikespolitiken under perioden från Nixon till Clinton. USA måste nådigt acceptera Västeuropas och Östasiens politiska självständighet och erkänna dem som politiska jämlikar med rätt att skapa självständiga strukturer som Washington inte har något inflytande över (såsom militära styrkor eller valutapolitik). USA skulle naturligtvis söka försvara sina intressen i diskussioner med resten av världen, men det måste ge upp idén om att det borde – att det kan – undergräva dessa strukturer. Och naturligtvis skulle Washington tvingas acceptera att USA inte har rätt att sätta sig över internationella lagar och normer. Tvärtom borde USA verka för att få in alla under samma hägn.

Kärnvapenspridningen är oundviklig – och det är inte nödvändigtvis en dålig utveckling. 1945 var Förenta staterna den enda kärnvapenmakten. I dag finns det åtminstone åtta sådana stater, och många andra är på väg att utveckla samma kapacitet. Utvecklingen från en till åtta ledde inte till kärnvapenkrig, och det är inte troligare att utvecklingen från åtta till tjugofem kommer att göra det. Man skulle till och med kunna hävda att det kommer att minska sannolikheten för kärnvapenkrig. Om stormakterna kunde genomföra mycket omfattande minskningar i kärnvapenarsenalerna så vore det förvisso bra på alla sätt. Men ”mellanmakterna” i världen kommer helt enkelt inte att acceptera att de inte ska ha några vapen medan USA har tusentals. Att stånga sitt huvud mot en stenvägg har aldrig varit någon intelligent politik. Förenta staterna borde sluta göra det. Den sämsta möjliga politiken är att säga att de existerande kärnvapenmakterna ska få ha kvar sin nuvarande styrka eller till och med öka den men att ingen annan ska få ansluta sig till dem.

Den nyliberala globaliseringen har haft sin tid, den är nu död. Under de kommande 20 årens ekonomiska kaos kommer de ledande centra för kapitalackumulation att vara mer, inte mindre, protektionistiska. Och Syd kommer inte att tillåta ytterligare ekonomiska intrång utan ömsesidighet. Världen är på väg ut ur, inte in i, en frihandelsepok. Det land som klarade sig bäst under finanskrisen 1997 var Malaysia, som öppet förkastade IMF:s råd. Vad Förenta staterna borde uppmuntra hemma och utomlands är den sorts ekonomiska politik som kommer att minska, inte öka, polariseringen (internt inom länder och globalt mellan länder). Kapitalister (amerikanska och andra) bör återgå till att vara entreprenörer – det vill säga, de bör ta risker och göra vinster om de är skickliga och acceptera förlusterna om de inte är det.

Kommer en sådan radikal omsvängning att garantera amerikansk säkerhet, hälsa och välstånd? Det finns inga garantier. Men den har betydligt större möjligheter att göra det än vare sig Bushdoktrinen eller den nu hädangångna mjukt multilaterala politiken under Nixon-till-Clinton-epoken. Den skulle göra det möjligt för Förenta staterna att räta på ryggen, bli ett land som försöker leva upp till sina förmodade ideal och, med vissa svårigheter (sådana som alla har), försöker främja sina invånares välfärd och vara en god världsmedborgare. Förenta staterna var en gång beundrat för detta. Det skulle kunna bli det igen.

Immanuel Wallerstein , Översättning: Tor Wennerberg , © 2004 The Nation distribuerad av Agence Global.

ARTIKELN HANDLAR OM