ÅSIKT

Gud bor inte längre i skogen

GÖRAN GREIDER om falsk skogsromantik, Göran Persson och ett skövlat landskap

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LOTTE FERNVALL
Anitra Steen och Göran Persson på Harpsund.

Hittar man Gud i skogen? Många svenskar tror nog - attitydundersökningar tyder på det - att de gör just det, när de en underbar aprildag kliver ut i de fjädrande markerna i en stilla tallskog. Skogen som kyrka! När statsminister Göran Persson och Anitra Steen köper sig en egendom i mina sörmländska hemtrakter kan jag i en mening bara glädjas med dem över att de hittar hem till ett landskap. I en intervju säger dock Persson: "Att gå i en vuxen skog eller en vackert gallrad ung skog är att uppleva en näst intill religiös känsla" och konstaterar dessutom: "Skogen mår bäst av att brukas. På sikt är det en aktivitet jag vill ägna mig åt."

Men den gud Persson kommer att möta i sina skogar är ett beläte; i själva verket är det skogsindustrins guldkalv som slagit sig ner i de svenska skogarna. Många ekologer hävdar att det vi i dag kallar "skog" inte har mycket att göra med det våra förfäder kallade vid samma namn, då, innan den så kallade timmerfronten drog genom landet och fällde de urgamla jättefurorna för att mätta den växande kapitalismens hunger efter trä. Den gamla skogen, urskogen, förintades i princip i ett drama som för övrigt Tolkien i koncentrat skildrar när den vite trollkarlen Saruman beordrar sina orcher att slita upp träden i Fangornskogen med rötterna. Enten Lavskägge hummar sorgset över sina förlorade trädvänner, tills raseriet drabbar honom med full kraft på kalhygget och enterna utkräver sin hämnd.

Borta är urskogarna, borta den gammelskog där enskilda träd hann bli säregna, unika individer när de genomlevde fimbulvintrar, blixtnedslag, torka och stormar. Henry David Thoreau, resenär vid 1840-talets nordamerikanska timmerfront, sörjde nedhuggningen av den raggiga, fuktiga urskogen. Ett rikt ekosystem har helt enkelt bytts ut mot ett annat, långt fattigare, och den gallrade skog Persson så drömskt talar om är snarast ett slags industriell virkesåker, där gammal död ved helst inte får finnas, trots att mer liv finns i en död tall än i en levande (läs entomologen Bengt Ehnströms bok I roten på en gammal stubbe!) Tyvärr tycks denna falska skogsromantik på statsmannanivå och även hos den näringslivselit som gärna skaffar sig skogsegendomar och egna jaktmarker, nu gå hand i hand med allt större lobbyframgångar för den mäktiga skogsindustrin. För en vecka sedan menade nämligen den ansvariga ministern Ulrica Messing att det viktigaste nu är att det så kallade produktionsmålet i skogspolitiken uppfylls: Numera är det viktigare än det miljömål, som i lagstiftningen ska betyda lika mycket.

Ändå kunde Riksrevisionsverket redan för några år sedan, i en dyster genomgång av läget (1999:31), slå fast att miljömålet i praktiken är underordnat skogsbolagens vinstkrav. Detsamma säger Naturvårdsverket i dag. Och värre lär det bli. Messing talar som skogslobbyn själv - också den statliga - när hon läxar upp miljövännerna.

Vad säger miljöministern om Messings uttalande? Jag väntar på en kommentar, gärna på entiska.

Skogen mår inte alls alltid bäst av att brukas, särskilt inte med dagens stordrift. Bäst lär faktiskt kvinnliga skogsägare vara: De bryr sig mindre om maskiner, mer om biologisk mångfald (se SOU 2002:40) och en förening för kvinnliga skogsägare kallar sig rentav Dryaderna (grekiska skogsnymfer).

Oftast mår skogen bäst av att lämnas helt ifred och vad som i dag skulle behövas är riktigt stora, sammanhängande reservat. Förtvivlade naturvänner återvänder emellertid från allt tystare skogar och berättar om att den så kallade miljöcertifieringen mest blivit ett alibi för skogsbolagens skövlingar. Ett enormt och växande nät av timmervägar fragmenterar i dag skogslandskapet och vi borde alla vara mer oroade: Ett av planetens största ekosystem, taigan, närmar sig i Sverige sin utplåning, eller åtminstone sin slutgiltiga omvandling, och med den försvinner arter och planetär mångfald.

Skogen är ingen kyrka, där finns bara enstaka levande församlingar. Alltför många har svalt storföretagens myt om att skogsbruket i dag är långt mer ekologiskt och grönt. Titta! Enstaka högstubbar står ju kvar på hyggena, när stressade och hårt skuldsatta maskinförare lämnat dem. Själv tänker jag ofta på den symboliska skräcksyn som mötte mig när jag under ett besök i Fulufjällets nationalpark i norra Dalarna på vägarna mellan byarna såg extrema kalhyggen breda ut sig. Enstaka sparade träd liknade mer jättelika, ännu darrande spjut kvarlämnade i ett nyss avlivat ekosystem. Nationalparken var granne med kalhygget.

Gud bor inte längre i skogen. Bara en och annan Lavskägge vandrar där, alltmer ursinnig. Snart får de syn på någon politiker i sitt torn.

Göran Greider ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM