Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Välkomna till kaos

Olle Svenning om det nya EU: ”Rätt strategi – men enorma problem”

Teckning: EDVARD DERKERT  
Teckning: EDVARD DERKERT

Den europeiska fackföreningsrörelsen förvandlar i år 1 maj till en manifestation för de öst- och centraleuropeiska ländernas medlemskap i EU. Det som hör samman växer samman, för att använda en av de mest kända formuleringarna vid den tyska återföreningen.

Kontrasten är stor till EU-regeringarnas skepsis och skydds-vallar mot folken i det andra Europa.

Föreningen av Europa slår sönder ett av de viktigaste argumenten mot EU, nämligen det om Europas rikemansklubb. Det ställer samtidigt EU inför den kanske svåraste utmaningen någonsin. Hur ska den ohyggliga fattigdoms- och demokratiklyftan, Europas Rio Grande, överbryggas? I ett upprop för ett vänsterns Europa (Dagens Nyheter 6 april) nämndes inte med ett ord denna ödesfråga. Däremot önskade sig de 59 undertecknarna social marknadsekonomi för EU, den sortens ideologi som framför allt präglar kristdemokratiskt tänkande.

Det politisk-ekonomiska arv som Öst- och Centraleuropa släpar med sig kan tyckas orimligt tungt. Arbetslösheten i några av nyckelländerna, exempelvis Polen, snubblar strax över 20-procentsnivån. Den fackliga organisationsnivån är ofta extremt låg, 15-20 procent. I länder som Polen och Slovakien har regeringarna genomfört, eller försökt genomföra, en antisocial nyliberalism, som skapat hårda konflikter med facken. "Välfärdsstaten likvideras", som det slovakiska facket Kozsr uttrycker sig. Ibland har strejkrätten, om inte eliminerats, så i varje fall undergrävts. Otyglade privatiseringar har slagit ut betydande delar av den offentliga sektorn och därmed ställt stora löntagargrupper utanför arbetsmarknaden. Delvis som ett resultat av detta har ländernas informella ekonomiska sektor vuxit explosionsartat. I Polen omfattar den oreglerade marknaden runt 2 miljoner arbetare. Jasna A Petrovic, kvinnlig samordnare av Östeuropas fackliga nätverk, säger: "Majoriteten av dem som förlorade sina jobb under övergångsdecenniet var kvinnor. De utgör nu majoriteten inom den informella sektorn", dominerad av korttidsanställningar och utan arbetsrättsligt och socialt skydd. Dessa restarbetare vågar inte organisera sig fackligt.

David Plachaud, professor vid London School of Economics, visar att Polens bruttonationalprodukt per invånare är mindre än hälften av EU-genomsnittets. För Lettland och Litauen är villkoren än värre, bara en fjärdedel av EU-nivån. I Polen, Ungern och Rumänien (som står på tillväxt för medlemskap) räknas var tredje medborgare som fattig i förhållande till ländernas egna jämförelser. Till och med den centrala reflektionsgruppen inom EU lät oroad: "Utbredningen av offentligt definierad fattigdom är alarmerande."

 

De resurser som EU kommer att föra över till de nya medlemmarna kan jämföras med det stöd östra Tyskland fick vid återföreningen. DDR-beloppen låg tio gånger högre. Ändå har östra Tyskland under ett decennium bara lyckats nå en levnadsnivå som är 60 procent av den västra.

    Timothy Garton Ash, en varm Europavän och särklassig kännare av Öst- och Centraleuropa, formulerar en sträng dom: Medan EU höll på med att bygga det teknokratiska EMU-projektet så lät vi Östeuropa förfalla.

Med marknadsekonomins självklara logik riskerar Öst- och Centraleuropa att förvandlas till enklaver för de multinationella bolagen och deras behov av billig arbetskraft. Lönekostnaderna per producerad enhet ligger på för företagen behagligt låg nivå, 10-15 procent av den som gäller i EU. Slovakien, exempelvis, har blivit ett eldorado för bilindustrin. Landets konkurrensfördelar är briljanta. Enhetsskatten ligger på 19 procent, arbetslösheten på 18 och så skjuter staten till 15 procent till utlandsbolagens investeringar. Utmärkt kan man tycka; de fattiga länderna industrialiseras och förutsättningar för tillväxt och välfärd skapas. Man kan då möjligen invända att detta sker till priset av systematisk rovdrift på människor, förslitning av miljön och i konflikt med det som EU generellt ska stå för: mänskliga fri- och rättigheter, arbetsrätt, social dimension, rentav social marknadsekonomi.

Den djupa sociala och ekonomiska krisen i de nya medlemsländerna får inte till något pris användas som argument mot medlemskap. Eller för att skapa hinder för människor att flytta. De nya européernas benägenhet att söka sig till EU-länder är huvudsakligen ett östeuropeiskt problem. Den helt överväldigande delen av de flyttbenägna är de yngre, högutbildade. Här går att ana en framtida väldig subvention av det tämligen välmående EU.

Västeuropa kan betrakta sig i den östeuropeiska spegeln och finna likheter, putsade och mer tilltalande. Efterkrigstidens långa gyllene epok skymdes inte av det sovjetiska imperiets starka, auktoritära hand. Den stora utmaningen blir att socialt och ekonomiskt genomföra utvidg-ningen samtidigt som de västeuropeiska länderna är utsatta för en gradvis nedmontering av välfärdsmodellen. De redan höga siffrorna för fattigdom i väst växer, arbetslösheten närmar sig tvåsiffriga tal, de sociala trygghetssystemen urholkas eller privatiseras, arbetsmarknaden styckas sönder och exkluderar, ofta i etniska termer. Demokratin inskränks av växande teknokratisk makt och en kraftfull högerpopulism tar fäste i allt fler länder. Jean Marie Le Pen och Jörg Haider kan sträcka händerna mot Polens Andrzej Lepper och Slovakiens Vladimir Meciar. Budskapen liknar varandra: drömmen om det ärorika nationella förflutna, befriat från "de andra", utlänningarna. Det sociala missnöjets grotesk.

    Den folkliga protesten tar sig också andra, socialt grundade former. Italien, Storbritannien, Spanien, Tyskland med flera har sett städer fyllas, senast den 3 april, av hundratusentals fackliga aktivister i protest mot arbetslöshet, sociala nedskärningar, urholkade pensioner och rasism. Den europeiska konsensusen eller historiska kompromissen mellan arbete och kapital hotas eller är på väg att sägas upp. Den ekonomiska liberalismens logik utmanar alltmer den sociala tryggheten och löntagarinflytandet.

I Agoras årsbok Den gränslösa välfärdsstaten för professorn och socialantropologen Carl-Ulrik Schierup viktiga resonemang om dessa välfärdshot. Hans tes är att den grundläggande sociala medborgarskapsidén är på väg att ersättas av en definition där individens värde bestäms av hans eller hennes tillhörighet till arbetsmarknaden. Schierup placerar utvecklingen i ett ideologiskt sammanhang; han ser den som en seger för den kristdemokratiska socialpolitiken inom EU och dess patriarkala, hierarkiska socialsyn på bekostnad av den socialdemokratiska, som förklarar exklusion och fattigdom i makttermer och som följder av ojämn resursfördelning och övergiven jämlikhet.

De sociala mönstren i EU sammanfaller med dem i de nya länderna, självklart på en oändligt mycket högre materiell nivå. Ett systemskifte pågår bort från traditionell välfärd och medborgarskapsidé i riktning mot en mer antisocial kapitalism, exkluderande och hierarkiserande. Förändringarna sker i en tid alltmer laddad av högerpopulism och uttalad eller implicit rasism. Jag har svårt att förstå annat än att detta kan hota EU:s sociala sammanhållning och demokrati. Än en gång: detta talar inte mot utvidgningen. Den är historiskt, politiskt och kulturellt av oerhörd betydelse. Det talar för en annan ekonomisk och social modell inom EU. Övergångens och utvidgningens strategi väger, som jag ser det, betydligt tyngre än de ofta i dålig mening akademiska resonemangen om det stora Europas konstitution.

 

Den svenska EU-vänstern vill med hjälp av den katolska sociallärans subsidiaritetstanke att beslut inom EU ska fattas så nära folket som möjligt. En slutsats skulle kunna vara: ekonomiska maktbeslut till högsta nivån, sociala till lägsta divisionen. EU:s politikermajoritet har konstruerat en superliberal ekonomisk-teknokratisk överbyggnad medan socialpolitiken trängts bort till den nationella periferin. Målet för den europeiska väns-tern borde, för att citera François Mit-

terrand, vara ett socialt Europa. Att återskapa en välfärdsmodell, verka för massiv resursöverföring till fattiga länder och stödja framväxten av deltagardemokrati. I svarta stunder tycker jag mig se ett uttunnat socialt intresse inom den svenska Europavänstern och en viss brist på orientering i vardagspolitiken.

Stanley Hoffmann, den lärde professorn och Europakännaren, skrev en gång om Felipe González spanska regering att den valt Europa framför socialismen.

Den strategin är inte nödvändigtvis så klok.

Olle Svenning
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet