ÅSIKT

Driver ni med oss?

OZREN KEBO rapporterar från ett frustrerat Bosnien - som blir mer och mer utanför

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För att det ska vara helt klart: Bosnien och Hercegovina är - Kroatien undantaget - den enda krigsskådeplatsen i modern tid ur vilken en ny stat vuxit fram. Luggsliten och halvdan måhända, men likväl en stat. Tre och ett halvt år tog det att trasa sönder landet så gott som fullständigt, hundratusentals människor dödades eller jagades på flykten och merparten av landets industrier slogs sönder för all framtid. Men vi reste oss trots allt ur askan. Jämfört med andra krigshärjade områden är de framsteg som gjorts här ändå uppenbara: Tjetjenien till exempel finns inte mer, varken symboliskt eller i verklig mening. Kosovo är överhopat med internationella väpnade styrkor, som inte är till någon hjälp alls när våldsspiralen trappas upp, som tidigt i våras. Där har så gott som ingenting hänt. I Afghanistan är man av med talibanväldet, men övriga orsaker till lidande och fattigdom är kvar. Och kvar är ett sönderslitet land som man vänt ryggen för att bege sig mot nya krigshärdar. Irak är mitt uppe i ett krig, det ser vi varje dag. Liksom Palestina, där eländet varat i decennier, utan synbara chanser till lösning.

Att en mängd lokala fredsstörningar skett i Bosnien efter kriget är dokumenterat, men bara en gång av allvarligare natur och i vidare omfattning. Och bara en gång. Därför borde vi verkligen ha anledning att vara nöjda. Men det är vi inte. Vi är så missnöjda att missnöjet blivit till ren frustration. För ingen här vill bli jämförd med Tjetjenien, Kosovo, Rwanda, Afghanistan, Irak" Länder man här har som förebilder är snarare Sverige, Polen, Ungern, Tyskland" Som vi ser det är situationen för vår del i det närmaste förödande, medan Europa växer, går mot sin höjdpunkt. Och samtidigt stänger dörren om sig. Inträdesbiljetten till Europeiska unionen guppar på vågorna, fram och tillbaka, de som igår var sovjetiska fångar blir idag fullvärdiga medlemmar i det antagligen mest eftertraktade sällskapet i världen, medan Bosnien och Hercegovina är åratal, eller decennier snarare, från medlemskap.

Ett exempel ur verkliga livet kanske bäst beskriver vår situation. Förra månaden skulle makarna G. från Sarajevo åka till Schweiz. Deras dotter bor där och hon har just fött son nummer två. Och hennes föräldrar vill förstås åka dit för att titta på sin nye sonson. Men det är ingen vare sig lätt eller billig resa. Nej, det är ett helt företag som föregås av en Kafkaliknande kamp med den europeiska byråkratin. För att en bosnier överhuvudtaget ska kunna sätta sin fot i Schweiz behövs tre visum. Först ett schweiziskt. Eftersom man måste fara genom slovenskt territorium krävs dessutom ett slovenskt visum. Men för att vi härnere ska få transitvisum genom Slovenien - ett land vi för övrigt så sent som igår delade fosterland med - måste vi dessutom visa upp ett Schengen-visum. Och eftersom Schweiz inte skrivit under Schengenavtalet måste sarajevobor för denna korta resa på fem dagar ansöka om ytterligare ett visum, ett tredje, från ett land inom Schengen-området. När familjen G. till sist lyckats få ihop alla nödvändiga papper - att skaffa tre viseringar för en fem dagars resa tog dem tio dagar - insåg de att den administrativa mur Europa byggt omkring sig redan kostat dem 300 euro, och det innan de satt sig i bilen. Vi tackar och bugar!

Så ser den ut i verkligheten, den status vi åtnjuter för tillfället, och så uppträder Europeiska unionen mot Bosnien och Hercegovina. Underhandlingar med unionen pågår, framför oss har vi berg av dokument, tusentals lagtexter, akter och aktstycken som ska anpassas och godkännas för att den lyckliga familjen ska ta oss under sina vingars beskydd. Det vore lättare om vi visste att andra också måste gå igenom samma procedur. Men att det inte är så vet vi, kriterierna är olika. I Kroatien lyfte man till exempel visumtvånget redan medan kriget pågick där, 1992. Och nyligen kunde vi läsa att villkoren för medlemskap inte är lika rigorösa för Slovakiens del heller, på grund av landets strategiskt betydelsefulla läge. Där ser man mellan fingrarna, men inte med Bosnien och Hercegovina. Eller som Slovenien, där det för en tid sedan hölls en folkomröstning med tvättäkta rasistiska förtecken, där landets medborgare fick säga sitt om att man strukit de slovener som är födda på Balkan och som levt och arbetat i landet i flera decennier ur folkbokföringsregistren och berövat dem deras medborgerliga rättigheter. Om man försökt göra något liknande i Bosnien hade Unionen skrikit, hotat, utfärdat sanktioner, men här gick det alltså bra!

Och så vidare, och så vidare. Detta var bara några enstaka exempel. Vi i Bosnien var naiva nog att tro att Europeiska unionen skulle känna åtminstone en smula dåligt samvete för det som den varit med om att orsaka oss under kriget. Medan Milosevic anställde blodbad på oss band Europa upp våra händer bakom ryggen på oss så vi inte skulle slita oss loss och börja göra motstånd. Den brittiske premiärministern John Major lobbade öppet för Belgrads sak. Vi minns alla hans målande sätt att uttrycka sig: att i Sarajevo brukade Alija Izetbegovic komma till förhandlingarna i lunsiga tröjor, men Slobodan Milosevic i Belgrad kom alltid klädd i eleganta kostymer. Den där tröjan satte oss på plats och fick oss att förstå vilka vi var. Frankrikes president François Mitterrands ankomst till det belägrade och granatbeskjutna Sarajevo 1992 hindrade ett militärt ingripande mot de serbiska styrkorna. Det visste vi inte på den tiden utan gav honom titeln hedersmedborgare i Sarajevo. Men faktum är att bara politiker uppförde sig på det sättet. Vanliga människor, fransmän, svenskar, italienare, tyskar, hjälpte oss helhjärtat och utan att tänka på sig själva och det är vi evigt tacksamma för.

Tyvärr är det de förra och inte de senare som har inflytande över europeiska unionens politik. Bosnien är glömt idag och det är bra att det är så (fast vi har en önskan bara, för er del, och det är ni aldrig ska behöva hamna på CNN:s head-line). Glömda är också våra förhoppningar om att bli en del av den normala världen. Europeiska unionen verkar fast beslutsam i sin avsikt att inte släppa in oss i sina led - där vi annars tycker vi har vår naturliga hemvist kulturellt, politiskt och geostrategiskt - förrän minsta lilla regel och förordning anpassats till unionens imponerande och alltmer invecklade fästningsbygge. Om vi ska vara realistiska måste vi ha klart för oss att för minst tio år framöver, kanske femton till och med, kommer familjen G. att behöva tre olika visum, tre hundra euro och tio dagars förödmjukelser var gång de bestämmer sig för att åka och hälsa på sin sonson.

Hur Europeiska unionen ser på oss skulle man också kunna förklara på annat sätt, med torrt och tråkigt rabblande av förordningar som hittills anpassats och allt annat som finns kvar att göra. Men då får man ingen bild av hur det verkliga livet ser ut. Och här i Bosnien och Hercegovina är det verkliga livet fortsättningsvis mycket komplicerat och fullt av motsägelser. Bosnienserbernas dominerande parti - Srpska demokratska stranka (Serbiska demokratiska partiet) - sätter med stor framgång käppar i hjulet för alla försök att bygga upp landet så snabbt och effektivt som möjligt och förhalar också anpassningsprocessen till Europa på det juridiska området. En taktik som lett till att EU gett följande besked till den lagliga regimen i Bosnien och Hercegovina: om ni tänker vara så här långsamma, får ni inte vara med.

Förfärliga tanke! Det är ju precis det som de som medvetet och på alla upptänkliga sätt fördröjer processen vill uppnå. Istället för att fördöma dem låter den tungrodda och kanske inte särskilt välvilligt inställda unionen dem som utsätts för förhalningarna ta konsekvenserna. Förresten inte heller någonting nytt. Så var det under kriget också. De som var tragedins verkliga aktörer utsattes aldrig för några straffåtgärder, dem riktade man alltid mot antingen helt oskyldiga eller mot de mindre viktiga, länkens svagaste del.

Det som oroar oss nu är att europeiska unionens något orättvisa och småkomiska sätt att uttrycka sig verkar vara något också övriga makthavare i vår moderna värld börjar ta efter. Nyligen fick vi ett liknande obehagligt budskap från Nato, som bekymmersfritt lät meddela: "Om ni inte griper krigsförbrytarna Radovan Karadzic och Ratko Mladic får ni inte vara med i Partnerskap för fred".

Men det är ju just det det handlar om! De gömmer sig och har inte en tanke på att överlämna sig, bland annat just för att Bosnien och Hercegovina inte ska kunna bli medlem i EU och i Partnerskap för fred. Skulle vi ansluta oss till partnerskapet skulle deras illvilliga avsikter gå om intet för alltid. Men istället för att straffa dem som ser till att Karadzic och Mladic lyckats hålla sig gömda i 3 200 dagar kommer man med hotfulla uppmaningar till dem som får ta konsekvenserna av kurragömman: Bosnien och Hercegovina och dess medborgare.

Det är sådant vi har att kämpa mot. Ibland får vi en känsla av att de som sköter det här driver med oss. För Bosnien och Hercegovina återstår att så sakta fortsätta arbetet med att bygga upp statliga verk och institutioner, och att hoppas att vår långsamhet en dag trots allt kommer att leda till det eftertraktade målet. Och att Europeiska unionen under tiden inte ska ledsna på att vänta på oss. För nu sägs det ju att efter 2008 kommer man inte att anta fler medlemmar. Och i den förhoppningsfulla skaran år 2008 finns vi inte med.

Vem vet, kanske kommer vi alltid att vara utanför? Och vem vet, kanske finns det några det passar väldigt bra?

Ozren Kebo ([email protected])