ÅSIKT

Varför frågar de inte varför?

Naomi Klein om likuddoktrinen och Sharon som antiterrorkrigets guru

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Sharon - tongivande i en katastrofal kampanj där våld är det enda som fienden antas förstå.

Den ryske presidenten Vladimir Putin är så trött på att bli grillad med anledning av sin hantering av katastrofen i Beslan att han i måndags gick till angrepp mot utländska journalister: "Varför träffar ni inte Usama bin Ladin, bjuder in honom till Bryssel eller Vita huset och inleder samtal?" frågade han, och tillade: "Ingen har någon moralisk rätt att säga till oss att vi ska samtala med barnamördare."

Putin är inte en man som uppskattar att bli kritiserad. Som tur är för honom finns det fortfarande ett ställe där han skyddas mot alla kritiker: Israel. På måndagen välkomnade premiärminister Ariel Sharon den ryske utrikesministern Sergej Lavrov till ett möte som skulle stärka ländernas samarbete i kampen mot terrorn. "Det finns inget som rättfärdigar terror, och det är dags för den fria, anständiga, humanistiska världen att gå samman och bekämpa denna fruktansvärda epidemi", sade Sharon.

■ ■Det finns inte mycket att invända mot det. Det utmärkande för terrorismen är att den avsiktligt attackerar oskyldiga människor i syfte att främja politiska mål. Alla anspråk som förövarna gör på att slåss för rättvisa är moraliskt bankrutta och leder direkt till barbariet i Beslan: en noggrant utformad plan för att slakta hundratals barn på deras första dag i skolan.

Men enbart medlidande räcker inte som förklaring till den ström av solidaritetsförklaringar gentemot Ryssland som israeliska politiker levererat denna vecka. Förutom Sharons uttalanden sade Israels utrikesminister Silvan Shalom i en kommentar att massakern visade att: "Det finns ingen skillnad mellan terror i Beersheba och terror i Beslan." Och AP citerade en anonym israelisk regerings-

tjänsteman som sade att ryssarna "nu förstår att det de har inte är ett lokalt terrorproblem utan ingår i det globala islamiska terrorhotet. Ryssarna kommer kanske att lyssna till våra förslag den här gången."

Det bakomliggande budskapet är otvetydigt: Ryssland och Israel utkämpar precis samma krig, inte mot palestinier som kräver sin rätt till en egen stat, eller mot tjetjener som kräver självständighet, utan mot "det globala islamiska terrorhotet". Israel, som den äldre statsmannen, gör anspråk på rätten att fastställa reglerna för kriget. Föga förvånande är reglerna desamma som dem Sharon använder mot intifadan på de ockuperade områdena. Hans utgångspunkt är att palestinierna, även om de kanske ställer politiska krav, i själva verket bara är intresserade av att utplåna Israel. Denna grundläggande trossats ger upphov till flera andra. För det första är allt israeliskt våld mot palestinier något som sker i självförsvar och nödvändigt för själva landets överlevnad. För det andra är var och en som ifrågasätter Israels absoluta rätt att utplåna fienden själv en fiende. Detta gäller för FN, för andra politiska ledare, för journalister, för fredsaktivister.

Putin har uppenbarligen tagit lärdom, men det är inte första gången som Israel har spelat denna mentorsroll. För tre år sedan, den 12 september 2001, fick den israeliska finansministern Benjamin Netanyahu en fråga om hur terrorattackerna i New York och Washington föregående dag skulle påverka relationerna mellan Israel och USA. "Det är mycket bra", sade han. "Eller, inte mycket bra, men det kommer att skapa omedelbar sympati." Attacken, förklarade Netanyahu, skulle "stärka banden mellan våra två folk, eftersom vi har upplevt terror under så många decennier, men USA har nu upplevt en massiv terrorblödning".

Det vanliga synsättet är att efter 11 september inleddes en ny geopolitisk era, präglad av det som oftast kallas "Bushdoktrinen": förebyggande krig, angrepp mot "terroristisk infrastruktur" (läs: hela länder), ett ständigt understrykande av att det enda språk fienden förstår är våld. I själva verket vore det mer korrekt att kalla denna rigida världsbild "likuddoktrinen". Vad som hände den 11 september 2001 var att likuddoktrinen, som tidigare bara använts mot palestinier, plockades upp av den mäktigaste nationen i världen och tillämpades i global skala. Man kan kalla det likudiseringen av världen, det verkliga arvet efter 11 september.

■ ■Låt mig vara absolut tydlig: med likudisering menar jag inte att viktiga medlemmar av Bushadministrationen verkar för Israels intressen på bekostnad av USA:s - det allt populärare argumentet om "dubbla lojaliteter".

Vad jag menar är att den 11 september letade George W Bush efter en politisk filosofi som skulle kunna vägleda honom i hans nya roll som "krigspresident", ett jobb som han var sällsynt okvalificerad för. Han fann denna filosofi i likuddoktrinen, vilken behändigt nog överlämnades till honom i färdigt skick av de likudniks som redan fanns på plats i Vita huset. Det fordrades inget tankearbete.

Under de tre år som gått sedan dess har Bushadministrationen med iskall följdriktighet applicerat denna importerade logik på sitt globala "krig mot terrorn". Det var denna filosofi som vägledde den i Afghanistan och Irak, och den kan mycket väl komma att utsträckas till att omfatta Iran och Syrien. Det är inte bara så att Bush ser det som Amerikas uppgift att försvara Israel mot en fientligt sinnad arabvärld. Det är det att han har tilldelat USA samma roll som Israel tilldelar sig självt, och ser länderna som måltavlor för exakt samma hot. Enligt denna dramaturgi utkämpar USA en ändlös kamp för själva sin överlevnad mot ytterligt irrationella krafter som eftersträvar ingenting mindre än landets totala utplåning.

Och nu har likudiseringsdramaturgin spridit sig till Ryssland. Guardian rapporterar att president Putin, vid samma möte med utländska journalister i måndags, "gjorde klart att han ser strävan efter tjetjensk självständighet som en spjutspetstaktik av tjetjenska islamister, understödda av utländska fundamentalister, för att underminera hela södra Ryssland och till och med skapa problem bland muslimska folkgrupper i andra delar av landet. "Det finns muslimer längs Volga, i Tatarstan och Bashkortostan " Detta är helt en fråga om Rysslands territoriella integritet", sade han." Förut var det bara Israel som oroade sig över att bli kastat i havet.

Det har verkligen skett en dramatisk och farlig ökning av religiös fundamentalism i den muslimska världen. Problemet är att likuddoktrinen inte lämnar något utrymme för att fråga varför detta händer. Man vill inte låtsas om det faktum att fundamentalismen gror i misslyckade stater, där krigföringen systematiskt har förstört den civila infrastrukturen - vilket har gett moskéerna möjlighet att börja ta ansvar för allt ifrån utbildning till sophämtning. Detta har skett i Gaza, i Groznyj, i Sadr-staden.

Sharon säger att terrorism är en epidemi som "inte känner några gränser eller hinder" men så är inte fallet. Överallt i världen utvecklas terrorismen inom ockupationers och diktaturers illegitima gränser; den överskrider de gränserna och klättrar över de hindren för att explodera inne i de länder som är ansvariga för, eller delaktiga i, ockupation och maktherravälde.

Ariel Sharon är inte överbefälhavare i kriget mot terrorn; den tvivelaktiga äran tillfaller George Bush. Men på den tredje årsdagen av 11 september förtjänar Sharon att bli erkänd som denna katastrofala kampanjs andlig-intellektuella guru, ett slags skjutglad Yoda för alla Luke Skywalker-wannabes där ute, som ligger i övning för sina episka strider mellan gott och ont.

Om vi vill veta vad för slags framtid likuddoktrinen leder till behöver vi bara följa med gurun hem, till Israel - ett land som är paralyserat av skräck, som för en pariapolitik och ilsket förnekar de brutala övergrepp det begår dagligen. Det är en nation som är omgiven av fiender och i desperat behov av vänner, en kategori som det snävt definierar som de som inte ställer några frågor, samtidigt som Israel som motprestation generöst erbjuder samma moraliska amnesti.

■ ■Denna skymt av vår kollektiva framtid är den enda läxa världen behöver lära sig av Ariel Sharon.

Naomi Klein , Översättning: Tor Wennerberg