ÅSIKT

Mandom, mod och morske män?

CLAES WAHLIN ser Lars Norén undersöka det manliga våldets mekanismer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS FORNGREN
Håkan Skoog och Anna Sjöholm i Lars Noréns "Skuggbiografier".

Tatueringar, hårdrock och hårdträning. Så kan Lars Noréns bild av vad som förr kallades manlig ungdom på glid sammanfattas: sonen som antingen har utnyttjats av en alltför närvarande far eller söker sig substitut för en alltför frånvarande far. Liksom i pjäsen Kyla bygger i Noréns senaste pjäs, Skuggbiografier, killarna muskler i omvänd proportion till sin frustration. Och vore det inte för dessa hämmade män, så skulle varken våld eller krig förekomma. Ondskans spiral byggs av söner misshandlade av fäder som misshandlats av sina fäder, och så vidare, ad infinitum. Kvinnorna, de är offer, männen förövare.

Detta är givetvis att hårdra den Norénska världsbilden. Det handlar ju om att kartlägga de missanpassade, om att lyssna till människor fattiga på ord och sunda känslor. I den timslånga Skuggbiografier återvänder Norén till den dysfunktionella kärnfamiljen, men i stället för de borgerliga kvartetternas freudianska glasögon är nu kikarsiktet inställt på våldets mekanismer.

Här antyds, utan att någon kan klä det oerhörda i ord, hur en döende fader har utövat incest och vad som ledde till såväl sonens som faderns anstaltsvistelse. Pjäsen drivs av denna spänning; allt det som inte sägs rent ut skapar ett slags sensationslystnad hos publiken: vad är det egentligen som hänt? Är det sonen eller fadern som är den hemske?

Jag kan tveka inför denna inskrivna publikreaktion, samtidigt är givetvis den dimensionen en ofrånkomlig del i problemkomplexet och Norén har alltid haft ett slags sjätte sinne för vad hans texter kan göra med en publik. Men frågan är om inte en gammaldags teater-auktoritet här smyger sig in bakvägen: vi ska inte bara lyssna andäktigt utan dessutom anamma en moral och en förklaringsmodell.

Skuggbiografier är som sagt en pjäs i det mindre formatet, även om ämnet är stort. Ensemblen på Teater Västmanland står för en blandad insats. Vissa av Noréns språkliga egenheter, upprepningarna och deras små variationer, halkar liksom av dem, men vartefter träder likväl de enskilda personerna fram, en individualitet mejslas sakta fram ur ett känsligt och i grunden tragiskt material.

Teater

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM