Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Andra sanningar!

Jan Myrdal om vad de som rotat i Alvas och Gunnars brev inte begripit

I arbetarrörelsens arkiv och bibliotek utgör Alva och Gunnar Myrdals samling det största privatarkivet i Sverige. Ett som kan ge nästan unika insikter i svensk och internationell politik, debatt och samhällsforskning från tjugotal till sjuttiotal. Det som inte alltid sägs är dock att det är en rensad samling. Under många år sysslade de båda på fritid i Mariefred med att rensa bland dokument och brev. Också Gunnars syster Elsa och hennes man rensade. Detta borde dock vara självklart.

Samlingen är ännu blott delvis utnyttjad. Och – som min son Janken vilken är medeltidshistoriker brukar påpeka – forskare måste alltid utgå från att alla dokument är lögnaktiga till dess motsatsen bevisats. Det är källkritikens grundsats.

Men Alva och Gunnar Myrdal gav också en annan samling till arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. En vilken finge läsas först den 1 januari år 2000. Den består av cirka 8 000 brev mellan dem från 1919 fram till den sena ålderdomen.

På detta har först Kerstin Vinterhed beskrivit deras tidiga år under titeln: Kärlek i tjugonde seklet och nu har Hans Hederberg publicerat en volym som vacklar mellan biografi och brevsamling: Sanningen, inget annat än sanningen; sex decennier ur Alva och Gunnar Myrdals liv (Atlantis). Ingen av dem har förstått vad det är de arbetat med.

    Det är nämligen ingen samling Alva och Gunnar Myrdals privata brev utan ett gemensamt litterärt projekt; en roman i brevform. Redan från tidiga år har breven ständigt en tänkt tredje läsare. Publiken. Eftervärlden. Jagbok har jag – efter japansk förebild – kallat ett sådant skrivande som skall uppfylla ett sanningskrav som varken är polisprotokollets eller dokumentets utan det djupare: den litterära syntesens.

 

Det fanns för Alva och Gunnar Myrdal i detta sitt skrivande förebilder. Rousseaus Bekännelser, Strindbergs Han och Hon, i viss mening Prousts På spaning efter den tid som flytt. Men de utgick framför allt från sin djupa övertygelse om att de och deras inbördes förhållande var något unikt, något nytt. Ett livsprojekt möjligt först efter Nietzsche, Bergson, Hägerström, Freud, Ford och världskriget. Jag menade – och sade dem det vilket inte uppskattades – att de behärs-kades av en folie à deux; inte två närstående personers vanföreställning att de fått ohyra på kroppen utan att deras förhållande var något utom- och övermänskligt.

Denna privata brevsamling måste betraktas och behandlas som ett litterärt verk: ett skapat ett. Det har varken Kerstin Vinterhed eller Hans Hederberg förmått inse. För att uttrycka det tydligt: de är som intellektuella inte på den nivån.

Särskilt Hans Hederbergs utgåva är mycket tveksam då han alls inte förstår vad han arbetar med utan – som han skriver i efterordet – som primärmaterial i sin bok även använt tryckta texter, därtill dagböcker och dagboksfragment av Tage Erlander, Östen Undén och Ulla Lindström och minnesböcker av Gustav Cassel, Bertil Ohlin, Herbert Tingsten, Amelie Posse, Tage Erlander och Ernst Wigforss samt Sissela Boks och Kaj Fölsters böcker. Det rör sig inte om ett urval ur Alva och Gunnar Myrdals märkliga litterära verk utan en halvlitterär kompott som bildats i den betraktande redaktörens hjärna. Den personlighet som framträder blir inte Alva och Gunnar Myrdals utan Hans Hederbergs.

    Hans Hederberg har inte kunnat inse betydelsen av vad Gunnar Myrdal sade om nödvändigheten att i vetenskapligt arbete inse att det finns dolda argument som blir avgörande och styr till vad som blir den valda okunskapen.

 

Jag känner Alva och Gunnar Myrdals liv rätt väl från trettiotal till sextiotal; kände – till skillnad från mina yngre systrar – också de tidigare generationerna. Vet därtill vad de själva berättade. Detta ger mig en obehaglig osäkerhetskänsla inför Hans Hederbergs bok. Vad är format i deras efterlämnade gemensamma litterära projekt och vad är av Hans Hederberg?

Jag skall ta några exempel, privata och politiska:

Familjebakgrunden blir hos Hans Hederberg otydlig. Gunnar Myrdals far Carl Adolf Pettersson blir hård och alkoholiserad. Alva Myrdals far Albert Reimer rätt trångsynt.

Men för den som vill förstå dem och deras gärning – och Sverige på nittonhundratalet! – är familjebakgrunden viktig; den var typisk och präglande. Gunnar Myrdals far var det yngsta barnet till en fattigbonde i Myres i Solvarbo. Denne gick med söndagsskorna i hand på väg till kyrkan. Satte dem på sig först vid kyrktrappen. Hans hustru rökte kritpipa, gick utan underbyxor och kunde inte läsa. Fattigbondfolk alltså. Gunnar Myrdals far som gjorde mjölnardottern med barn (Gunnar Myrdal kom att kallas för tidigt född) tog sig till slöjdskola, gjorde sig till byggmästare och så småningom till gods-ägare och mäktig landstings-politiker för Allmänna valmansförbundet. Han krävde av sin förstfödde son Gunnar att denne skulle ha högsta betyg; vara först, bäst och störst. Modern Sofie var en märklig kvinna. (Hon var för övrigt den i familjen jag stod närmast; hon betraktade mig som sitt yngsta barn.)

 

Alva Myrdals far var Albert Jansson (namnet Reimer tog han efter den tyske socialdemokraten Reimer). Hans far var smed, röd kanske, men framför allt alkoholist. Pryg-lade sin hustru så svårt att han sattes på fästning. Albert Jansson-Reimer blev därför strikt nykterist, ateist och fackföreningsman. Men också han svingade sig upp. Blev först byggmästare och sedan gods-ägare. Modern Lova var intelligent men egen. Förklarade sig sjuklig efter sista barnet. Ansåg sig vara adlig egentligen. En Celsing på sidolinjen. Också Alva hade sådana föreställningar (fast ingenting i de papper jag sett bekräftar detta). Lova var lika troende som hennes man var icke-troende.

 

Det skrivs mellan de två mycket om samlag med andra och Hederberg ger ordentliga namn så att den som vill kan gå till Vem är det och se efter. I det litterära projektet är denna öppenhet tidstypisk (läs brevväxlingen mellan Nic och Sigurd Hoel!) men intressant blir då att efter 1945 (med Gunnar Myrdals dåvarande impotens) finns inga nya relationer beskrivna. Utom Alva Myrdals med Jawaharlal Nehru som Hans Hederberg helt övertolkar till sexuell. (Jag och Gun Kessle var där och vet.) Alva och Gunnar Myrdals nya relationer när äktenskapet i praktiken upplösts finns inte med. Inte ens den mest allvarliga jag känner till. 1946 frågade mig Alva Myrdal om jag ville följa henne till Belgien där hon inlett en ny relation med en socialistisk politiker. De två flickorna kunde stanna hos Gunnar; det fanns ju barnsköterska. Jag accepterade. Sedan när de politiska angreppen på Gunnar Myrdal blev så hårda att han bröt samman kunde hon inte lämna honom i eländet. Ändrade de breven om detta när de redigerade brevromanen på ålderdomen?

Det finns också politiska luckor som intresserar mig. Jag tar fyra exempel:

Inför 20 juli 1944 kom Adam von Trott zu Solz till Stockholm den 19 juni. Han sökte Willy Brandt, Sverker Åström och Gunnar Myrdal. Jag minns honom väl när han kom till oss på Nyängsvägen 155 för att få hjälp med kontakter till de allierade. Gunnar Myrdal som kände von Trott zu Solz som antinazist sedan 1939 gick i god för honom såväl till John Scott (Vad gör Ryssland bortom Ural?) som var OSS representant i Stockholm som den underrättelseansvarige Boris Nikolajevitch Jarzow på Sovjetambassaden. Den 23 juni höll John Scott ett tre timmar långt sammanträde hos Gunnar med von Trott zu Solz. Men av olika skäl ville de allierade inte ha med attentatsmännen att göra. (Se till exempel Förenta staternas minister i Stockholm länge frisläppta telegram nr. 2309, Cos. Nr 103.919/6 - 2644, NA State Department Papers.) Skulle Gunnar Myrdal inte skrivit om detta allierade ointresse? Han talade ju med mig om det när von Trott zu Solz hängdes. (Dr Ingeborg Fleischhauer som forskat kring detta förvånades för några år sedan över att man i Sverige inte var intresserade av att se efter vad som fanns kring frågan i Myrdalsarkivet.)

En annan lucka är från 1953 när Alva Myrdal greps på Idlewildflygplatsen för att Förenta staternas myndigheter inte fullbordat sin undersökning av Jan Myrdal. Gunnar Myrdal (som näst intill handgripligen sparkade ut de undersökare som McCarthy skickat till Genève och förbjöd sin personal att besvara några av deras frågor) ansåg att Alva varit eftergiven och principlös och inte hållit på sin och Förenta nationernas värdighet. (Alvas sekreterare visade mig för kännedom en kopia på hennes lite krypande ursäktsbrev om mig och det bestämde också min senare hållning till henne.)

Gunnar Myrdal hade i kraft av sin position under det kalla kriget en unik möjlighet att ha kontakt med ansvariga diplomater i såväl Förenta staterna som Sovjetunionen. Finns verkligen inte något brev om att State department 1956 bad honom framföra till Sovjetunionen att det måste skapas lugn och ordning i Budapest? Propaganda är en sak men världskrig måste undvikas. Gunnar Myrdal framförde synpunkten och sovjetarmén gick in och skapade det lugn som behövdes.

 

Inte heller finner jag någonting om det sammanträffande som arrangerades hemma hos mig på Skånegatan 20 mellan Gunnar Myrdal, hans forne elev C-H Hermansson och Urban Karlsson från SKP. De föreslog att han skulle ta initiativ till ett nytt väns-terparti i vilket SKP då skulle ingå. Han hade motförslaget att SKP skulle upplösas och medlemmarna ansluta sig till SAP för att där se till att kursen lades om till vänster. Mötet blev resultatlöst (även om det kom att spela en roll för SKP:s senare     Om inga brev eller anteckningar om dessa fyra frågor finns i Alva och Gunnar Myrdals privata register då finns anledning att söka i det allmänna arkivet.

 

Det finns också sådant som förvånar mig. Texten skildrar sådant som inte var – för att citera Jonathan Swift. I vissa fall tycks det taget ur Hans Hederbergs egen fantasi som när han kallar Gun Kessle min sammanboende trots att det var Gunnar Myrdal som bjöd på bröllopslunchen på Stallmästargården. Men i andra fall är det allvarligare. I ett långt brev skriver Alva Myrdal till Gunnar Myrdal om en trevlig festmåltid samman med Gun Kessle och mig på en restaurang i Gamla stan år 1967 när Moraliteter just kommit ut. Men trevlig var den inte. Det var det tillfälle då Alva Myrdal sade att Säkerhetspolisen ansåg det olämpligt att vi träffades. Gun Kessle svarade att då finge hon i fortsättningen äta söndagsmiddag med Säkerhetspolisen och jag berättade först att hennes sekreterare visat mig kopian på hennes brev om mig till Förenta staternas myndigheter 1953 och sedan att hon måste inse att det hon nu sade innebar att vi aldrig mer skulle träffas i livet och att hon skulle få ha sällskap med Säkerhetspolisen på sin dödsbädd. Vi sågs heller aldrig mer efter det jag då gick från bordet.

Det är möjligt att hon skrev ett annat och litterärt brev till Gunnar Myrdal om den middagen. Att han ringde mig direkt efter 20 december (inte att jag ringde honom som Hans Hederberg skriver) tyder på det. Men troligare är att de tillsammans redigerade om skeendet i sin livsroman.

    Jag kan mena att Alva och Gunnar Myrdal kan ha sig själva att skylla. De gav bort sin upphovsrätt till Stockholms stad och arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det har fått följder.

 

Sissela Bok och jag sökte få ut en vetenskapligt korrekt utgåva (utan att själva kräva betalt) av Kris i befolkningsfrågan för att vrida Zarembadebatten rätt. Sissela Bok hade ordnat ett utmärkt förord. Men Stockholms stad höll på sin rätt och lät ge ut en slafsutgåva.

Jag hade velat se till att Gunnar Myrdals stora verk An American Dilemma kom också på svenska språket (trots att Norstedts som haft rättigheterna menat att den inte skulle gå att tjäna pengar på). Men kommunen äger upphovsrätten.

Janken Myrdal, som är forskare och brottas med de frågor han anser att de postmoderna inte klarar ut, har menat att det är nödvändigt att åter ge ut såväl Gunnar Myrdals grundläggande arbete Vetenskap och politik i nationalekonomin som det han senare utvecklade om objektivitetsproblemet.

Jag skulle gärna velat kunna se till att deras litterära dubbeljagbok kunnat publiceras på rätt sätt.

Men liksom Marx mest kommit att framställas som en den där gjorde pigan med barn och sedan inte velat stå för det och Mao blivit till en otvättad pedofil har nu Alva och Gunnar Myrdal gjorts självupptagna och vänsterknullande – och i Gunnars fall – ritalinaknaprande. Nog hade det varit bättre både för deras eftermäle och för den allmänna debatten om Alva och Gunnar Myrdal litat på sina barn mer än på partiet och dess organ!

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet