ÅSIKT

Vad gör man när staten blivit galen?

JOHN PILGER om några negligerade nyheter - och bevis som inte längre kan förnekas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Världen håller på att delas upp i två fientliga läger: islam och "vi". Så lyder det ofelbara budskapet från västerländska regeringar och västerländsk press, radio och tv. Ordet terrorister används i stället för islam. Det påminner om det kalla kriget, när världen var uppdelad mellan "kommunisterna" och oss och när det till och med ansågs tillåtligt att vi höll oss med en förintelsestrategi för vårt försvar. Vi vet nu, eller vi borde veta, att väldigt mycket av detta bara var en fasad; offentliggjorda officiella dokument visar att det sovjetiska hotet endast var avsett att göra intryck på allmänheten.

Varje dag, precis som under det kalla kriget, pådyvlas vi nu en tillrättalagd, ensidig bild av världshändelserna. Det nya hotet får ett uppsving med varje nytt terroristiskt illdåd, om det så sker i Beslan eller Jakarta. I den moraliska enögdhetens perspektiv begår våra ledare allvarliga misstag, men deras goda avsikter ifrågasätts inte. Tony Blairs "idealism" och "anständighet" hyllas av hans ackrediterade belackare i den politiska mittfåran, nu när den konstruerade grekiska tragedin om hans politiska fall börjar spelas upp på den brittiska mediescenen.
Ordet terrorister används i stället för islam. Det påminner om det kalla kriget

Efter att han medverkat till dödandet av så många som 37 000 irakiska civila är det Blairs distraktioner, inte hans offer, som blir nyheter: från hans mystiska rivalitet med finansminister Gordon Brown, Blairs politiska kopia, till hans Damaskusomvändelse till insikt om farorna med växthuseffekten. Om illdådet i Beslan tillåts Blair säga, utan ironiska kommenterar eller ifrågasättanden, att "denna internationella terrorism ska inte få segra". Samma ord uttalades av Mussolini kort efter att denne hade bombat civila i Abessinien.

De kättare som ser det fullständiga hyckleriet i detta, som identifierar Blair och Bush och deras kollaboratörer som krigsförbrytare i bokstavlig och juridisk mening och lägger fram bevis för deras cynism och immoralitet, är inte många, men de åtnjuter brett stöd hos den europeiska allmänheten, vars medvetenhet aldrig har varit större, enligt min erfarenhet. Det är allmänhetens passionerade likgiltighet eller till och med förakt för det gamla vanliga politiska spelet, och dess kraftigt ökande intresse för hur världen verkligen ser ut, som gör makthavarna nervösa.

Låt oss titta på några exempel på hur världen framställs och hur den ser ut i verkligheten. Ockupationen av Irak framställs som "kaotisk": en klumpig, inkompetent amerikansk militär som slåss mot islamiska fanatiker. I verkligheten är ockupationen ett systematiskt, blodtörstigt angrepp på en civilbefolkning av en korrumperad amerikansk officersklass som getts fria tyglar av sina överordnade i Washington. I maj använde den amerikanska marinkåren stridsvagnar och attackhelikoptrar för att angripa slumområdena i Falluja. De medgav att de hade dödat 600 människor, en siffra som är betydligt högre än det totala antalet civila som dödats av "de upproriska" under det senaste året. Generalerna var uppriktiga; denna meningslösa massaker var en hämnd för mordet på tre amerikanska legosoldater. Sextio år tidigare dödade SS Das Reich-division 600 franska civila i Oradour-sur-Glane som hämnd för att motståndsrörelsen hade kidnappat en tysk officer. Finns det någon skillnad?

Numera avfyrar amerikanerna rutinmässigt missiler mot Falluja och andra tätbefolkade stadsområden; de mördar hela familjer. Om ordet terrorism har någon modern innebörd så avser den denna industriella statsterrorism. Britterna har en annan stil. Det finns mer än 40 kända fall där irakier dödats av brittiska soldater; bara en soldat har åtalats. I senaste numret av tidskriften The Journalist skriver frilansjournalisten Lee Gordon: "Att som britt arbeta i Irak är riskfyllt, särskilt i södra delen av landet där våra soldater är beryktade för sin brutalitet (vilket inte rapporteras där hemma)." Inte heller det växande missnöjet bland brittiska soldater rapporteras här hemma. Nästan samtliga familjer till soldater som dödats i Irak har fördömt ockupationen och Blair, en historiskt unik företeelse.

Det är bara genom att erkänna staters terrorism som det blir möjligt att förstå, och ta itu med, terrordåd utförda av grupper och individer som, oavsett hur fasansfulla de är, likväl är små jämfört med statsterrorismens grymheter. Dessutom har de ofrånkomligen sin upprinnelse i den officiella terrorism som det inte finns något medialt språk för. Således har staten Israel lyckats övertyga många utomstående om att den blott är ett offer för terrorism när det i själva verket är Israels egen oförsonliga, planerade terrorism som är orsak till den infama vedergällningen från palestinska självmordsbombare.

Trots Israels halsstarriga vrede mot de europeiska medierna, i synnerhet BBC - en framgångsrik skrämselmetod - så rapporterar BBC aldrig om israelerna som terrorister; den termen är helt förbehållen palestinier som lever som fångar i sitt eget land. Det är inte förvånande, som en studie från Glasgow University nyligen visade, att många tv-tittare i Storbritannien tror att det är palestinierna som är angripare och ockupanter.

Den 7 september dödade en palestinsk självmordsbombare sexton israeler i staden Beersheba. I vartenda nyhetsinslag i tv fick den israeliska regeringens talesman möjlighet att använda denna tragedi för att rättfärdiga byggandet av en apartheidmur - när muren hänger mycket nära samman med orsakerna till det palestinska våldet. Nästan varje nyhetsinslag framhöll att detta innebar slutet på en fem månader lång period av "relativt lugn" och "uppehåll i våldsamheterna". Under dessa fem månader av relativt lugn blev nästan 400 palestinier dödade, och av dessa blev 71 lönnmördade. Under uppehållet i våldsamheterna dödades 73 palestinska barn. En tretton-åring mördades med ett skott genom hjärtat, en femårig flicka blev skjuten i ansiktet när hon gick arm i arm med sin tvååriga lillasyster. Fjortonårige Mazen Majids kropp pepprades med arton israeliska kulor när han och hans familj flydde från sitt raserade hem.

Inget av detta rapporterades i de tongivande medierna som terrorism. Det mesta rapporterades inte alls. När allt kommer omkring var ju detta en period av fred och lugn, ett uppehåll i våldsamheterna. Den 19 maj besköt israeliska stridsvagnar och helikoptrar fredliga demonstranter och dödade åtta av dem. Detta illdåd hade en särskild betydelse; demonstrationen var en del av en växande ickevåldsinriktad palestinsk rörelse, som har genomfört fredliga protestmöten, ofta innefattande gemensamma bönestunder, längs apartheidmuren. Framväxten av denna Gandhiinspirerade rörelse noteras nästan inte ens i omvärlden.
I verkligheten är ockupationen ett systematiskt, blodtörs-tigt angrepp på en civilbefolkning

Sanningen om Tjetjenien undertrycks på ett liknande sätt. Den 4 feb-ruari 2000 angrep ryska stridsflygplan den tjetjenska byn Katyr Yurt. De använde "vakuumbomber" som släpper ut bensinånga och suger ut människors lungor och som är förbjudna enligt Genèvekonventionen. Ryssarna bombade en konvoj av överlevande som färdades med en vit flagga. De mördade 363 män, kvinnor och barn. Det var en av oräkneliga, föga kända terrorhandlingar i Tjetjenien som begåtts av den ryska staten, vars ledare, Vladimir Putin, åtnjuter Tony Blairs "fulla solidaritet".

"Få av oss", skrev dramatikern Arthur Miller, "kan med lätthet ge upp vår tro på att samhället på något sätt är förnuftigt inrättat. Tanken på att staten har blivit vansinnig och bestraffar så många oskyldiga människor är outhärdlig. Och därför måste bevisen förnekas."

Det är hög tid att vi slutar förneka dem.

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger

ARTIKELN HANDLAR OM