Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Sanningar, utan hänsyn

HANS HEDERBERG om makarna Myrdals brev - och vad som egentligen hände på middagen då mor och son träffades för sista gången

    När Hans Hederberg rotat i Alva och Gunnar Myrdals tusentals brev till varandra har han inte begripit att detta inte är en vanlig brevsamling utan ett gemensamt, litterärt projekt, skrev Jan Myrdal på kultursidan den 19 september. Hederbergs bok "Sanningen, inget annat än sanningen" är en halvlitterär kompott som bildats i den betraktande redaktörens hjärna, skrev Myrdal.

Här får han svar av Hans Hederberg - och replikerar direkt.

Jan Myrdal påstår att de inbördes brev som hans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal lämnat efter sig är en rensad samling, "ett litterärt verk: ett skapat ett" (Aftonbladet 19 sept). Det är ett tema som han ofta återkommit till, långt innan dessa brev öppnades för insyn. I en bok 1988 skrev han: "Myrdalsamlingen i Arbetarrörelsens arkiv [är] landets största privatarkiv. Där deponeras också en noga redigerad bild av barnen." I en annan bok, 1993: "Även privatlivet skulle bevaras åt eftervärlden. Tillhörde monumentbygget ["] Allt var för syns skull." I sin Aftonbladet-artikel, ställd inför min bok som bygger på dessa inbördes brev, upprepar han sin förutfattade mening och ställer till och med frågan om material har manipulerats, om det kunde hända att de ändrade brev "när de redigerade brevromanen på sin ålderdom".

Jag har gått igenom deras åttatusen inbördes brev från sex decennier. Kerstin Vinterhed, som Jan Myrdal nämner i sammanhanget, gav förra året ut en mer allmänt hållen dubbelbiografi som dock endast bygger på en mycket liten del av detta material.

Min bok har den provocerande titeln Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv och den anspelar på en anteckning som Alva gjorde i slutet av trettiotalet, då hon drömde om att få skriva "den oförblommerade kommentaren vi inuti oss själva för, till det öppna händelselivet ["] Det enda jag behöver för att ge mig mödan att skriva då och då är vissheten ["] att djupare och djupare ned i sanning måste vi komma." Jag ser, efter två år av undersökningar, Alvas och delvis även Gunnars brev som ett uttryck för den ambitionen, ett slags fortlöpande dagbok, till en början utan tanke på andra läsare, så småningom inriktade på att lämna över även detta material till eftervärlden.

 

Det finns, som jag påpekar i min bok, luckor i materialet - och det ska inte uteslutas att Alva och Gunnar har rensat bort vissa episoder eller händelser, kanske den person som Jan Myrdal speciellt saknar i min bok, "en socialistisk politiker" som Alva 1946 skulle ha haft en relation till, och för vars skull hon var beredd att lämna Gunnar och flytta till Belgien. Det finns inga som helst spår av denne politiker i deras inbördes brev och arkivarien som ordnat deras arkiv och skött det sedan 1974 har inte ens hört talas om saken. Jag ställer mig frågande till uppgiften, speciellt med tanke på de intensiva, kärleksfulla brev som Alva just 1946 sände till Gunnar.

Men som sagt: det ska inte uteslutas att materialet är rensat. Mitt huvudintryck är dock det motsatta: det är märkligt att de sparat alla dessa öppenhjärtiga brev för eftervärlden, texter om längtan efter barn, missfall, äktenskapskriser, drömmar om överlägsenhet och storhet, framgångar och misslyckanden. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att de ville placera sina personligheter på eftervärldens obduktionsbord - och därigenom visa samma osentimentala hänsynslöshet mot sig själva som de tidigare inte sällan praktiserade gentemot andra.

Jan Myrdal har en "obehaglig osäkerhetskänsla" inför min bok: "Vad är format i deras efterlämnade gemensamma litterära projekt och vad är av Hans Hederberg?" Jag kan bara svara att min skildring ligger mycket nära Alvas och Gunnars brev, citaten är ofta långa och avslöjande, de sparsamma tolkningarna stiger direkt upp ur deras material. För den som i likhet med Jan Myrdal känner sig osäker om hur jag arbetat - eller vill gå vidare - har jag i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek deponerat ett exemplar av texten med fullständiga källhänvisningar.

 

Jan Myrdal tar upp en episod som var viktig för Alva under hennes sista år och som kanske också är av viss betydelse i svensk samtidshistoria: brytningen dem emellan hösten 1967. Alva skulle fram till sin död nitton år senare aldrig mer återse sin son. Hon uppfattade det som att sonen skar av relationen, och hon förstod aldrig riktigt varför.

Jan Myrdal fokuserar på en söndagsmiddag där Alva skulle ha gjort något slags utspel. I en bok 1982 lät det så här: "Erlander [statsministern] undrade om vi träffades. Han var orolig för det. Jag måste ju vara lojal mot mina kolleger. Det är kanske bäst att vi inte träffas på en tid. [...] Nej, det är nog bäst, sade jag."

I bilen hem fäller hans fru Gun Kessle repliken att Alva kan "få äta söndagsmiddag med Erlander i framtiden då".

Nu, i Aftonbladet 2004, är Erlander utsuddad ur historien, sceneriet ett annat och Gun Kessle tilldelad en mer avgörande roll: "Alva Myrdal sade att Säkerhetspolisen ansåg det olämpligt att vi träffades. Gun Kessle svarade att då finge hon i fortsättningen äta middag med Säkerhetspolisen och jag berättade först att hennes sekreterare visat mig kopian på hennes brev om mig till Förenta staternas myndigheter 1953 och sedan att hon måste inse att det hon nu sade innebar att vi aldrig mer skulle träffas i livet."

I Alva Myrdals långa brev till Gunnar, skrivet dagen efter mötet med sonen och svärdottern, finns ingenting av detta. Tvärtom noterar Alva belåtet: "Jag tror aldrig Jan och Gun förstått så bra." Hon är stolt över sin son och hans Vietnamdemonstrationer: "Att tänka sig att detta är vår lille Jeje - jag tror vi skall varna nästa generation att inte underskatta ungarna."

Detta brev, som citeras utförligt i min bok, framstår för Jan Myrdal som ett "litterärt brev", det vill säga arrangerat, tillrättalagt.

 

Det kan naturligtvis förhålla sig så att Alva Myrdal missförstod eller missade någon av Jan Myrdals och Gun Kessles repliker. Men det förefaller inte troligt. Brevet i dess helhet gör ett lyhört, utvecklat och autentiskt intryck. Om Jan Myrdal på allvar ska ifrågasätta sin mors brev får han uppbåda bättre material än sina egna skiftande, ofta förbluffande knapphändiga minnesbilder, de som han i sina så kallade jagberättelser med rätta betraktar med misstro ur dokumentär synpunkt.

Hans Hederberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet