ÅSIKT

Den optimistiske pessimisten (1937-2004)

Carl Johan De Geer om Lars Hillersberg

1 av 4
Lars Hillersberg avled i lördags, 67 år gammal.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sent på söndagskvällen får jag beskedet. Lasse Hillersberg är död. Typiskt Lasse, att göra något som ingen väntat sig.

Från då till nu. Jag minns en vårdag 1967, vi spelade fotboll på Gärdet, intill den plats där senare Filmhuset skulle byggas. Konstnärer mot skådespelare, den vanliga söndagsmatchen. Hillersberg var energisk, outtröttlig, blixtsnabb, han sprang dubbelvikt och fick bollen med sig, han gjorde två mål.

Och nu, denna vår 2004. Hillersberg har utställning på Seriegalleriet på Sankt Paulsgatan. Han är, som idrottsman, lycklig över att jag har nämnt hans två mål i en artikel. Han förefaller oförstörbar; han har redan tidigt på året sin andra utställning i Stockholm och har, fast han är i den normala pensionsåldern, nyligen ställt ut på många museer i Sverige.

Jag köper för 100 kr ett grafiskt blad på utställningen. Han har tryckt det själv på sin egen offsetpress, i två färger. Signerat men inte numrerat. Det är den kända bild som innehåller en man på en parkbänk som blir slagen av en polis. Mannen säger: "Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!"

Polismannen svarar: "Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är, jag ska slå ihjäl dig din djävel!"

Detta blad, förutom att jag tycker att det är roligt, är typiskt för Hillersbergs inställning till konst. Konst ska inte vara finkonst som säljs dyrt för att hamna, i sitt enda existerande exemplar, ovanför soffan i ett borgerligt hem. Konst ska vara billig, den ska vara massproducerad så att alla har råd till den, den ska ha ett verkligt konkret innehåll.

Hillersberg främsta roll var satirikerns. Han var där, anser jag, lika stor som de största vi haft i detta land, till exempel EWK. Hillersberg var inte vindkänslig. Rakt genom alla de mer är 40 år han var verksam hade han sig egen linje: att inte skona någon som han tyckte behövde häcklas.

Detta gjorde honom inte populär. Hillersberg blev förföljd av liberaler som Per Ahlmark och Lars Gustafsson, sådana som vill ha yttrandefrihet så länge det yttrade stämmer med deras egna åsikter. Hillersberg blev polisanmäld ibland. Men aldrig fälld.

Hillersbergs storverk var grundandet av tidskriften Puss (1968-74). I redaktionen arbetade en samling konstnärer, inte bara för att främja vänsterns anti-imperialistiska kamp utan också för en icke-exklusiv konstsyn. I den mycket löst sammansatta gruppen ingick (förutom Hillersberg) bland andra Lena Svedberg, Leif Katz, Ulf Rahmberg, jag själv, Marie-Louise De Geer (numera Ekman) och Karin Frostensson. Öyvind Fahlström och Lars Forssell var medarbetare.

Puss var ett verkligt exempel på massproducerad konst som alla hade råd med. Puss kostade 2 kronor och såldes i en upplaga av 10 000 exemplar av ett gäng gatuförsäljare i Stockholm. Tidningens ekonomi var skral, vilket inte berodde på dålig försäljning utan på att försäljarna som sådana aldrig lyckades ta med sig några pengar tillbaka till redaktionen. Pengarna tillföll restaurangen Sturehof vid Stureplan, där tidningsförsäljarna svalkade sig med öl efter väl förrättat försäljningsvärv.

I själva verket betalade Hillersberg tryckeriräkningarna, i början av 70-talet, med pengar från försäljning av tavlor som han signerade "Hillersberg 61" eller liknande. I hans hem rådde förhållanden som påminde om Rembrandts verkstad. Produktionen skedde med kollegors hjälp, under mästarens överinseende, och var daterad till en tidigare period i Hillersbergs konstnärskap, innan han hade börjat göra politisk satir.

På så sätt fick borgerskapet betala för den nya tidens antikonst, en i mitt tycke logisk process.

Många älskade tidningen Puss, andra hatade den. Hillersbergs så kallade smaklöshet var förstås helt avsiktlig. Men den gällde inte den estetiska delen av satiren. Texterna var välskrivna. Det är inte ovanligt. Men bilderna, speciellt Hillersbergs egna, var ofantligt noggrant gjorda. Hans sinne för linjer, för svarta och vita ytor, för positivt och negativt, var genialiskt. Han visste precis var varje streck skulle sitta. Det går att sätta en lupp intill en Hillersberg-teckning, och man kommer att finna en underbar harmoni i varje lite fragment.

Hans inspiratör, rent tekniskt, var den dödsfixerade mexikanske konstnären Posada.

Själv upplevde jag en sida av Hillersbergs begåvning som aldrig kom till sin fulla rätt: hans känsla för mimiskt uttryck. Hans förmåga att uttrycka sig med kroppen och ansiktet. Jag har fotograferat honom som konstens hora, i klänning och nätstrumpor. Och utklädd till Richard Nixon, i Nixons Dream, ett bildspel som visades på Louisiana i Danmark. Där de flesta bilderna blev stulna ur diamagasinet.

Vi gjorde bildnoveller till Puss som hade namn som Lille Marx och de 40 rövarna. Hillersberg uppträdde där med ett obetalbart mimiskt språk, stödd i birollerna av sin egen mamma, Leif Katz, Björn Granath med flera. Lasse var strålande. Många gånger har jag tänkt be honom att vara med i någon film. Jag sköt upp det för länge! Gissa om jag grämer mig. Nu är det för sent.

Ofta, när jag ser satir, till exempel stå-upp-komik, slår det mig att det saknas innehåll. Vad pratar de om? Ingenting. Lasse hade innehåll i allt han gjorde. Och hans produktion omfattar tusentals satiriska teckningar. Den diskussion om påstådd antisemitism hos Hillersberg som ibland blossat upp är enbart fånig. Han tyckte illa om alla människor, som han brukade säga. Inte om någon särskild grupp. Men, som hans vän Leif Katz påpekat, "han förstod inte när han var på minerad mark".

Nej, Lars Hillersberg följde inga regler. Varken de utskrivna eller de oskrivna. Han hade sin egen raka kurs. Vi kommer att sakna honom bittert. Vem ska nu följa tidens frågor utan att alls snegla på det politiskt korrekta?

Carl Johan De Geer