Aftonbladet
Dagens namn: Sibylla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

En påve på gott och ont

… men Johannes Paulus II var en av de ­stora gestalterna i den europeiska samtids- ­historien, skriver TORSTEN KÄLVEMARK

Påven Johannes Paulus II har avlidit. Han blev 84 år.   Påven Johannes Paulus II har avlidit. Han blev 84 år. Foto: AP

Det är en komplex bild som ­kyrkohistorien kommer att teckna av Johannes Paulus II, den första icke-italienska påve som valts sedan 1522. Å ena sidan den man som i sin krafts ­dagar kämpade mot förtryck och gudlöshet i sitt kommunistiska hemland och som mer än de flesta bidrog till att ­murar revs, gränser öppnades och tankens frihet stärktes i Europa. Å andra sidan den andliga ledare som rullade tillbaka ­reformer inom kyrkan, som stärkte den kyrkliga central­maktens grepp och som ibland lierade sig med den katolska världens mörkaste krafter.

 

    Det är en paradox att den påve som bidrog till att inskärpa Roms ställning som den katolska världens geografiska centrum samtidigt var en kyrko­ledare på resor kors och tvärs över världskartan. Kyssen av främmande jord på flygplatser i världens alla hörn blev en av hans mest berömda gester. På mer än hundra resor över sex kontinenter samlade han entusiastiska skaror i en omfattning som inte ens pop­världens största stjärnor kunde konkurrera med. Flaggviftande ungdomar hyllade den karismatiska gestalt som andra såg som representant för ett förstelnat gubbvälde.

 

De personliga erfarenheter som ­Johannes Paulus bar inom sig blev ­naturligtvis avgörande för hans sätt att under mer än ett kvartssekel leda den katolska kyrkan. Han föddes 1920 och hade som ung genomlevt den ­nazistiska terrorn i Polen. Huvud­parten av hans vuxna liv och hans prästgärning kom att präglas av trycket under en förljugen kommunist­regim. Att försvara trons sanningar mot 1900-talets våldsregimer blev för honom en oavvislig plikt, ytterligare stärkt av det faktum att den katolska kyrkan genom ­seklerna kommit att stå för den polska identiteten.

Det finns en frestelse för dem som levat under decennier av förtryck att i viss mån vrida klockan tillbaka, till den epok som låg före den onda tiden. Den frestelsen kan man i dag iaktta hos några av Rysslands ortodoxa ledare och den fanns uppenbarligen ­också hos ­Johannes Paulus. Det andra Vatikankonciliet på 1960-talet markerade slutet på en ­fyrahundraårig epok av motreformation och centralism ­inom katolicismen och en öppenhet mot världen och andra kristna traditioner. Aggiornamento var det italienska slagordet, en ­modernisering av ­både kyrko­ordning och liturgi. Johannes Paulus deltog i detta arbete men när han ett drygt decennium senare själv blev påve förskräcktes han ­uppenbarligen av de krafter som konciliet släppt lösa.

Framför allt fortsatte alla kommunistiska eller radikalt vänster­politiska tendenser att oroa honom. Det ledde i positivt avseende till ett stöd för de krafter – till exempel ­Solidaritet i Polen – som kämpade mot ”ondskans imperium” och efter tio år på påvestolen kunde han se hur det vacklande ideologiska bygget från Berlin till Vladivostok föll samman. I negativt avseende kom det honom att misstro också de katolska vänster­rörelser som i exempelvis Latin­amerika ställde sig på de fattigas sida. Befrielseteologin hade säkert problematiska drag men snarare än att söka en dialog med dem som ville ­solidaritet och förnyelse på en annan kontinent ­bidrog han till att trycka ned de avvikande tendenserna.

 

Men också i de politiska ställningstagandena kunde han te sig som mot­sägelsefull. Den häftige antikommunisten kunde ibland bli en skarp kritiker av de nya försöken till världshegemoni med Washington som bas. Han fördömde de mördande embargon som USA riktat mot Irak och Kuba. Han genomskådade de manipulationer som ledde till Irakkriget och han värnade de kristna arabernas rättigheter mot både israeliskt och muslimskt övervåld.

Det är ändå lätt att konstatera att hans goda vilja som fredsmäklare och politisk påverkare förlorade i trovärdighet genom hans konservativa ställningstaganden i moraliska och teologiska frågor. Motviljan mot födelsekontroll – också när aidsepidemin skördat miljontals offer – är en symbol för detta. Det påtvingade prästcelibatet är ett annat exempel som dessutom lett till en svår prästbrist i stora delar av den katolska kyrkan. Till detta kommer att Johannes Paulus gav den romerska censurmyndighet som heter Troskongregationen praktiskt taget fria händer att trakassera oliktänkande teologer. Den tyska professorn Bernhard Häring, 1900-talets kanske främsta katolska moralteolog, hade erfarenheter av att förhöras av Gestapo men han beskrev i ett tillspetsat uttalande sitt förhör med trospoliserna i Rom som ännu mer personligt förnedrande.

 

På det sättet bidrog den polske påven till att både förstärka och försvaga påvedömets auktoritet. Hans febrila aktivitet i form av resor, audienser, skrivelser och helgonförklaringar vittnade om en vitalitet och trosvisshet i kyrkans ledning. Hans målmedvetna politik att utnämna underdåniga och konformistiska kyrkoledare i världens länder verkade i en annan riktning.

 

    ?Johannes Paulus II var både filosof och poet, en tänkare och en förkunnare av rang. Hans personliga fromhet var djup. När det gällde kvinnans plats i kyrkan tänkte han i traditionella banor men Jungfru Maria var hans hjärtas dam och himmelens drottning. Att hans sista resa utanför Italien i augusti 2004 kom att gå till Lourdes i Frankrike, ett centrum för den katolska Mariakulten, var säkert ingen tillfällighet. Det var en försvagad påve som mötte sina trogna men hans kamp mot en långvarig sjukdom var ändå remarkabel.

 

Det fordras distans för att rätt kunna bedöma hans verkliga roll i den katolska kyrkans historia. Att han skrivit in sig som en av de stora gestalterna i den europeiska samtidshistorien är ändå ställt utom allt tvivel.

Torsten Kälvemark
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet