ÅSIKT

Imperiets undergång?

OLLE SVENNING ser en gammal CIA-man göra upp med nyliberalismens USA

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Olle Svenning.

Hösten 2002 sände brittiska Channel 4 programmet The Modell Empire. Jonathan Freedland, som gjorde tv-programmet, jämförde det romerska imperiet med den världsomspännande makt som George W Bushs USA håller på att etablera. Den historiska leken gav förbluffande utdelning. Båda supermakterna byggde sin styrka på gigantisk militär styrka. De konstruerade väldiga militära baser runtom i världen. Imperierna dominerade genom enorm militär-teknologisk överlägsenhet. Omvärlden drevs till underkastelse av fruktan men också av kulturella skäl eller, kan man säga, genom att medborgarnas privata sfär mutades in med underhållning och nöje. Imperiemakten försåg sig med lojala samarbetsmän i de länder som kontrollerades. Romarna fick hjälp av kung Togidubnus i England. USA samverkade med exempelvis Pinochet eller shahen av Iran, ibland rentav med Saddam Hussein.
USA tar sig också rätten att genomföra det som kallas humanitära militära aktioner, helt utanför den internationella rättsordningen. Detta världs- herravälde anses av de styrande i USA och med presidentens egna ord ha stöd från Gud, särskilt efter 11 september.

Chalmers Johnson prövar samma jämförelse mellan det gamla och det nya imperiet. Detaljerat anger han det globala nät USA, likt romarna på sin tid, spänt över världen och som rymmer drygt en halv miljon soldater, placerade på över 700 militärbaser, flera av dem väldiga som små kolonier och utrustade med Disney-tv, golfbanor.

Begreppet "imperium" accepteras gärna av de mer framstående nykonservativa. En konservativ kolumnist som Charles Kraut-

hammer jublar över att USA har en makt ingen varit i närheten av sedan romarriket. Paul Wolfowitz, Bushadministrationens ledande tänkare och blivande världsbankschef, instämmer. USA:s uppgift är att skapa det "goda imperiet" och utan störande inslag från internationell lag, andra nationer och minst av allt FN skapa den nya världsordningen.

Chalmers Johnson var en gång CIA-medarbetare. Han betraktas som en av de främsta experterna på japansk historia och kinesisk politik. Han har en professur med den inriktningen. Johnson var en varm anhängare av USA:s Vietnamkrig.

För Johnson har USA:s politik drastiskt förändrats efter kalla krigets slut. De då dominerande säkerhetspolitiska tankeriktningarna, den realistiska och den liberal-demokratiska, har monterats ned. "Realismen" byggde på avskräckning och tillbakahållande av de totalitära makterna. Liberal-demokratin förutsatte att USA skulle bygga allianser och arbeta globalt för att skapa en internationell ordning där demokrati och gemensamma konfliktlösningar skulle främjas. Strategin var till stora delar framgångsrik. Stormakterna undvek förödande militära konflikter. Världsbank, Bretton Woods med flera länkade samman länder och gynnade i huvudsak en liberal ordning, ofta också med utrymme för välfärdsbygge.

Den amerikanska dominansen upprätthölls förstås också via militära interventioner, oftast i Latin- och Centralamerika men också i delar av Asien. Det messianska inslaget i politiken var dock begränsat. USA föreställde sig inte vara världens utvalde härskare. Landets olika regeringar samarbetade med andra länders företrädare. Ett mått av ömsesidig respekt gällde och internationell rätt respekterades ofta.

Johnson beskriver, som han ser det, upplösningen av den gamla världsordningen. USA drivs av ett slags triumfalism till att lägga under sig världen och utrota terrorism. En av de starka drivkrafterna är den militära apparaten, som äter sig in i varje del av det ekonomiska systemet och som också förser politikens centrum med ledande makthavare. Den militära överlägsenheten och den moderna, kliniska krigföringen gör det möjligt att enkelt eliminera fientliga regimer.

Den ekonomiska världsordningen, mer iscensatt av Bill Clinton än Bush, förvandlar världen till en enda gigantisk marknad underordnad de amerikanska kommersiella intressena med utplundring av den fattiga världens jordbruk och med hotfulla allianser mellan militärindustrin och den politiska klassen. USA tar sig också rätten att genomföra det som kallas humanitära militära aktioner, helt utanför den internationella rättsordningen. Detta världsherravälde anses av de styrande i USA och med presidentens egna ord ha stöd från Gud, särskilt efter 11 september.

Johnson pekar, som så många andra, på inkonsekvenserna i den krigföring som sägs ske i demokratins och humanitetens namn. USA gör gärna upp med de mest förfärande diktatorer om det exempelvis främjar oljeintressena. Samarbetet med gamla stalinister i Centralasien är särskilt illustrativt.

Johnsons förra bok, Blowback, visade på de oerhörda riskerna med den nykonservativa strategin. Blowback, egentligen en gammal CIA-term, beskriver de oförutsedda effekterna av militäringripandena och världshärskarpolitiken. En av dessa bieffekter är exempelvis förstärkningen av terroristnätverken eller sönderfallet i de "befriade" länderna. En annan kan vara söndringen av alliansen mellan USA och Europa. En tredje den sjaskiga, rasistiska bild av imperiet som sprids när dess soldater kränker och förtrampar männi-skovärdet, exempelvis i fångläger som Guantánamo och Abu Ghraib. En fjärde de gigantiska ekonomiska underskotten i den amerikanska ekonomin.

Krigen finansieras inte helt av staten som under den brittiska och franska imperialismen. USA privatiserar krigsmakten och lägger ut en rad funktioner från städning och mathållning till logistik och övervakningssystem på privata bolag. De offentliga underskotten finansieras av välvilliga långivare, främst Kina.

Mycket i Johnsons verklighetsbild sammanfaller med innehållet i den ström av böcker som givits ut på temat det nya imperiet. Han är en effektiv undersökare och dokumenterar minsta militärbas i detalj. I längden blir han en smula tröttande: för mycket konspirationer och för lite - praktiskt taget inget alls - om det andra Amerika, det som kämpar för demokrati och som gör motstånd mot den lagstiftning och praktik som riskerar smula sönder mänskliga fri- och rättigheter och undergräva andan i konstitutionen. Jag har svårt för att se att USA håller på att begå "självmord som demokrati".

Vad man däremot kan fråga är om USA inte är på väg att hamna i den imperiets fälla som Paul Kennedy skrev om i sin bok om stormakternas uppgång och fall: Imperiet överskattar sin förmåga och sina krafter att hålla samman det egna väldet.

Debatt

Olle Svenning