ÅSIKT

USA-högern tar revansch

TORSTEN KÄLVEMARK läser om rädsla och ökande nationalism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFTONBLADET BILD
USA-högern demonstrerar.

Varningssignalerna från USA har på senaste tid varit många och ihållande. Senast ljöd en i New York Times (30 mars) där John C. Danforth slog larm om det republikanska partiets förvandling till ett ensidigt politiskt redskap för konservativa kristna grupperingar.

Danforth är nu inte vilken liberal gnällspik som helst. Han är själv en klart konservativ republikan, senator för Missouri mellan 1976 och 1995. Så sent som i juni 2004 utnämndes han av George W Bush till amerikansk FN-ambassadör (han avgick av personliga skäl efter ett halvår). Förutom att vara industriell miljonär är han också prästvigd inom episkopalkyrkan, något som gör hans kritik mot den kristna högervridningen ännu mer beaktansvärd.

På senaste tid, skriver Danforth i sin artikel, har traditionella republikaner fått se hur partiets grundläggande värderingar fått ge vika för de konservativa kristnas speciella agenda: ”Som senator oroades jag varje dag över storleken på det federala budgetunderskottet. Jag ägnade inte en minut åt att bekymra mig över de homosexuellas påverkan på äktenskapet som institution. Idag förefaller det vara precis tvärtom.”

Besattheten av privatmoraliska frågor, av en snäv och puritansk kristendomstolkning är naturligtvis en del av det historiska amerikanska arvet. Det var trots allt själva underströmmen i den tidigaste emigrationen till USA. Genom 1800-talets kulturblandning i förening med en intellektuell elits anslutning till upplysningens arv har puritanismens isoleringstendenser och försvarspositioner ändå kunnat balanseras och besegras genom en liberalism och en internationalism som ofta haft filantropiska förtecken.

På svensk botten finns denna idémässiga spänning i USA:s historia väl skildrad i Görans Rosenbergs bok om den amerikanska idén: Friare kan ingen vara. Ett av de nyskrivna kapitlen i den andra upplagan heter Rädslan, tron och hoppet, tre ord som väl fångar vad det handlar om.

För det är inte minst rädslan för en ondsint omvärld som kommit att prägla den amerikanska hållningen efter september 2001. Det konstaterar Anatol Lieven i sin bok, en av de mest uppmärksammade analyser av amerikansk politik som publicerats under de senaste åren. Lieven är en brittisk forskare som länge arbetat i USA. Han var i många år en av de mest läsvärda kommentatorerna i brittiska The Times, han är obunden av amerikansk politik och ser samhällsutvecklingen i ett kritiskt och idéhistoriskt perspektiv, inte minst i kontrast till den europeiska traditionen.

Det är i det perspektivet han med oro betraktar den framväxande amerikanska nationalismen. En av Lievens poänger är att just nationalismen varit Europas svåraste sjukdom från slutet av 1800-talet och framåt. Det var den som bidrog till att föröda den gamla kontinenten i två blodiga krig. Men medan Europa (utom på Balkan) i stor utsträckning övervunnit den nationalistiska frestelsen har den nu i stället kommit att hemsöka stormakten på andra sidan Atlanten. Där kallas den med ett vackrare namn för patriotism men den är lika flaggviftande och militaristisk som någonsin andan i det wilhelmska Tyskland.

Den neokonservativa revolution som realpolitiskt omsatts i Irakkriget har varit ordentligt uppmärksammad i den internationella debatten. Lieven fastnar inte i en beskrivning av denna politiska sekt, han ser den snarare som en tillfällig avvikelse från amerikansk normalitet, ett symptom på en gradvis utveckling under några decennier. I grunden är hans syn på USA nämligen positiv. Det är ett land med en beundransvärd konstitution och med starkt civilt samhälle, låt vara att det är en nation som är självbespeglande och som ofta har bristfällig kunskap om världen i övrigt.

Hos breda grupper i Amerika kan denna okunskap leda till misstro mot omvärlden parad med en känsla av underlägsenhet gentemot intellektuella eliter och en övertygelse om att i grunden vara förlorare. Vinnarna är för dessa grupper kuststädernas liberala etablissemang och de stora företagen. Den protestantiska nonkonformism som alltid grott i södern och mellanvästern har i denna kamp bidat sin tid.

Och det är nu som tillfället till revansch har kommit. Den religiösa högern slår tillbaka. På det nationella planet har det lett till den nyss beskrivna kapningen av det republikanska partiet och besattheten av privatmoraliska frågor. På det utrikespolitiska planet har känslan av utsatthet i kombination med en fundamentalistisk bibeltolkning lett till bland annat en identifikation mellan amerikansk och israelisk nationalism som fått absurda konsekvenser.

En av de starkaste politiska påtryckningsgrupperna i dagens USA är den proisraeliska lobbyn inom The American Israeli Public Affairs Committee (AIPAC). Den anger själv att den kommer tvåa i politisk kraft efter The National Rifle Association. Det är viktigt att observera att det i dag inte längre handlar om en judisk lobby. Majoriteten av de amerikanska judarna delar inte Sharonregimens extrema nationalism, den linje som AIPAC just nu ställer sig bakom.

Det är en linje som däremot har stöd av de mäktiga kristna evangelikalerna på Capitol Hill. Representanthusets kontroversielle majoritetsledare Tom DeLay betecknar sig som ”kristen sionist” och ledande republikaner har offentligt förklarat att Israel med biblisk rätt inte behöver lämna tillbaka någon ockuperad mark. Ensidigt proisraeliska lagförslag röstas igenom med 90-procentig majoritet.

Anatol Lieven är inte den första att påpeka hur denna sammansmältning av två nationalistiska världsbilder får förödande konsekvenser för både amerikansk utrikespolitik och för världspolitiken i stort, inte minst när det gäller det som sker i Mellanöstern. USA:s dubbla standard i bedömningen av vem som får förtrycka vem tar udden av landets försök att uppträda som en moralisk kraft för frihet och demokrati.

Lievens bok har redan gett upphov till en omfattande debatt i både USA, Storbritannien och Frankrike. De flesta har välkomnat hans uppriktiga granskning av dagens amerikanska politik. Veterandiplomaten Sir Brian Urquhart har i New York Review of Books dragit en parallell till Gunnar Myrdals klassiska bok An American Dilemma och påpekat att det kanske behövs en utomstående granskare utan färgade glasögon för att se de problem som ofta sopas under mattan i den interna amerikanska diskussionen.

Den som bemödar sig om att tänka fritt och kritiskt om dagens globala politik måste instämma i de flesta slutsatser som Lieven drar. Han konstaterar att obegränsad makt i tjänst hos en trångsynt nationalism är en extremt osäker bas för en världshegemoni. Efter den 11 september fanns det en chans att skapa något slags enhet mellan de flesta stater i världen - inklusive de muslimska - mot revolutionär islamistisk terrorism. I stället valde Bushregimen enligt Lieven att driva en politik ”som splittrade väst, som ytterligare alienerade den muslimska världen och som utsatte även Amerika för en starkt ökad fara”.

Det är lätt att erinra sig vad senator William Fulbright skrev i sin bok The Arrogance of Power från 1966: ”Grekland, Rom, Spanien, England, Tyskland och andra förlorade sin ledande ställning genom att de inte förmådde se sin begränsning, arrogansen i sin makt. Min förhoppning är att detta land, just nu världens mäktigaste, skall kunna lära av sina föregångares misstag.”

Anatol Lievens skarpa analys borde kunna vara en hjälp på vägen till en tillnyktring i senator Fulbrights anda. Men just nu finns det dessvärre inga tecken på en arrogansens lågkonjunktur i Washington.

Debatt

Torsten Kälvemark