ÅSIKT

Konsten att ljuga till sig ett krig

PETTER LARSSON läser en svensk diplomats avslöjanden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Erik Pierre, då Sveriges ambassadör i Sarajevo, flyr i säkerhet vid en granatattack mot presidentpalatset 1995.

”Reportern: Men hur kan ni vara så säkra på att Irak har massförstörelsevapen?

Donald Rumsfeld: Vi har kvar kvittona.”

Skämtet dök upp i olika varianter i samband med uppladdningen inför Irakkriget och anspelar på det stöd som USA gav regimen Hussein under 1980-talet.

I Irak 25 hemligheter visar den svenske diplomaten och journalisten Erik Pierre hur det gick till. Bland annat öste det officiellt neutrala USA in jordbruksstöd och exporterade ”civila” helikoptrar som man visste lätt kunde bestyckas. Syftet var att använda Irak som sköld mot det revolutionära Iran (att man samtidigt sålde vapen till Iran – och använde överskottet till att beväpna contras – understryker bara cynismen).

Det amerikanska sändebudet till regionen hette Donald Rumsfeld.

Irak 25 hemligheter är ett mastodontprojekt med höga ambitioner, där Pierre försöker greppa 30 års historia och visa stormaktsspelet om Mellanösterns olja – ja, olja, det förbjudna ordet, väldigt mycket handlar just till syvende och sidst om säker olja till lågt pris. Så var det inte renhjärtad fredsvilja eller ens enbart trycket från den franska opinionen som fick Jacques Chirac att försöka stoppa den amerikanska invasionen 2003. Utan också franska oljeintressen, visar Pierre.

Även om det kanske inte är syftet – Pierre skulle nog inte använda så hårda ord – kan boken läsas som en studie i imperialistisk konkurrens och systematisk korruption. Han berättar om hur vapeninspektionerna infiltrerades av CIA-agenter, hur den amerikanska regeringen tidigt bestämde sig för en invasion och påverkade underrättelsetjänsterna att lämna rapporter som stödde tesen om irakiska massförstörelsevapen och al-Qaida-kontakter. Och hur ryska, franska, brittiska, israeliska och amerikanska intressen ömsom kolliderar och ömsom sammanfaller i regionen.

Fram träder en värld av lögner, svek och ”nationella intressen” där demokrati och lagstiftning mest är en irritation för de grånade män som talar om folkrätt och befrielse, men tänker på makt och pengar.

Pierre vänder sig till ”den intresserade allmänheten” men skriver i praktiken för kolleger på universitet, departement och redaktioner. Det är fak­tatätt och gediget, men eftersom han låter allt bli lika viktigt går de stora dragen lätt förlorade i myllret av undersökningar, uttalanden och resolutioner. Kanske hänger slätheten ihop med att Pierre snarare vill bedöma vad som är smart och dumt än vad som är rätt och fel. Kritiken är inom-systematisk, den handlar om medlen, men målsättningarna – stabilitet, oljeförsörjning med mera – ifrågasätts inte. Det är ofta så en ”professionell” analys ser ut. Men jag hade önskat att han någon gång lämnat den svala distansens avmätta överväganden i de uppburna krigspolitikernas sammanträdesrum och trätt ned i slaktstanken och dödsångesten på marken.

Politik

Petter Larsson