ÅSIKT

Vad de INTE vill berätta om

ÅSA LINDERBORG om brotten som glöms bort när borgerligheten skriver om historia

1 av 6 | Foto: AP
Vietnam – varför ska vi inte fira freden?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De ledande opinionsbildarna i Sverige har ett djupt men selektivt intresse för historien. Om nazismens och kommunismens brott ”må man berätta”. Andra brott vill man helst glömma.

Den sista april firade vietnameserna 30-årsminnet av segern över USA och hedrade krigets uppskattningsvis tre miljoner döda och lika många skadade. På den här kultursidan uppmärksammade vi den historiska fredsdagen genom att låta bland andra konstnären Marianne Lindberg De Geer och ­musikern Mikael Wiehe berätta om sina minnen av valborgsmässoafton 1975. ”Rena parodin”, gläfser Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (8 maj), det finns ingen anledning att ­vara glad.

Enligt Ekdal var Vietnamkriget ”ett misstag” – från bådas sida. USA:s misstag var att de inte uppfattade att FNL var en nationell befrielserörelse, vietnamesernas misstag var att de helt felaktigt trodde att USA var en ny kolonialmakt när de på sin höjd ville införa frihet och kapitalism. Dessutom blev det ju kapitalism i Vietnam – så vad bråkade de om?

Vietnamkriget är alltså något vi helst ska glömma bort. I ett nyhetsreportage i DN om Vietnam lyder rubriken ”De unga vill helst glömma kriget” (29 april). Känslan av artikeln är att eftersom de yngre vietnameserna vill lägga kriget bakom sig borde vi också göra det.

Det är även vissa fakta om kriget vi ska glömma. I P 1:s Studio ett dunkade häromdagen några utrikeskorre­spondenter in i radiolyssnarnas skallar att det var nordvietnameserna och inte USA som startade kriget och som därmed har skuldbördan.

Visst handlade bombningarna, som Ekdal påpekar, om att sprida kapitalism, men knappast om någon strävan att skänka frihet. USA hade redan tydligt visat sydvietnameserna sina avsikter med regionen – det var just därför de senare gjorde uppror. Sydvietnam var ett veritabelt skräckvälde, som åren 1954–1960 avlivade cirka 75 000 av sina medborgare. Regimen var välvilligare till västerländska affärsintressen. Massor med kapitalism och massor med dödsskvadroner, alltså.

Det USA ville förhindra i Vietnam var, som Noam Chomsky ofta påpekat, spridningen av idén att folken i tredje världen har rätt att föra en självständig politik. Tvärtemot vad Ekdal påstår, var det just för att FNL var en nationell befrielserörelse som den nödvändigt skulle stoppas. Om USA:s krig i Vietnam var ett ”misstag”, för att tala med Ekdal, tvingas vi konstatera att amerikanarna konsekvent satt misstagen i ­system. Otaliga är de folkliga rörelser och regimer man direkt eller med hjälp av ombud krossat med varierande grader av våld.

Med sina B 52:or statuerade USA ­exempel i Vietnam. Budskapet till tredje världens länder var tydligt: Går ni era egna vägar i strid med våra intressen, bombar vi ihjäl er. Ur det perspektivet förlorade inte USA Vietnamkriget; snarare vann de en halv seger.

Om Vietnamkriget alltså bör glömmas, är inställningen till andra världskriget en annan. I dagarna firas 60-års­minnet av segern över nazismen. Men också i det kriget retuscheras bilden på viktiga punkter.

I radion frustar Kjell-Albin Abrahamsson att i Polen har de i alla fall inget att fira, Röda arméns ankomst innebar ju bara att landet gick från nazism till kommunism. Inget att fira? Har han frågat de befriade lägerfångarna i Auschwitz om det?

60-årsfirandet började redan förra året då D-dagen stort och vackert celebrerades som krigets vändning. Några månader före krigsslutet öppnades en tredje front och amerikanska och brittiska styrkor deltog för första gången i mark­strider. Hade Stalin fått som han ­velat, hade vi kunnat fira D-dagen ­redan 2002, men USA och Storbritannien vägrade in i det sista att tillmötesgå ryssarna. Den tredje fronten öppnades när Italiens och Tysklands nederlag redan var säkrat, som tre brittiska historiker skriver i det fina praktverket Andra världskriget som kommit ut i dagarna.

Kriget avgjordes på östfronten, en detalj som tycks besvärande för många och därför måste glömmas bort. Den tyske bästsäljaren Guido Knopp vill i sin senaste bok Befrielsen att vi ska ”lyssna till dem som var med”: tyskar, amerikaner, britter, kanadensare, fransmän, italienare, nederländare och belgare. Inte med ett ord nämner Knopp de närmare nio miljoner sovjetiska soldater som dog på östfronten och de ytterligare 17 miljoner civila offren (att jämföra med USA som förlorade 292 000 soldater och inga civila eller Storbritannien som noterar 240 000 döda i strid och 65 000 civila).

De ryska erfarenheterna är alltså ointressanta, men Knopp är långtifrån ensam om denna uppfattning. Direkt ­löjeväckande blir det när Matthew Parker i Slaget vid Monte Cassino påstår att det var det största slaget till lands i Europa. Sedan när ligger inte Stalingrad och Kursk i Europa? Anthony Beever, en annan storsäljare som faktiskt har skrivit en hel bok om Stalingrad, framställer engelsmännen som charmiga och tyskarna som gentlemän som trots allt höll sig till krigets lagar. Ryssarna var ociviliserade barbarer. Johann Voss hävdar i Soldat i Waffen-SS att tyskarna utkämpade ett försvarskrig mot ryssarna.

När vi nu firar andra världskrigets slut är det i stort sett bara de amerikanska och brittiska insatserna som uppmärksammas, samtidigt som deras bombningar av Dresden, Hamburg eller Tokyo urskuldas. Som Sven Lindqvist konstaterar i Nu dog du, antyds inte ens dessa folkrättsvidriga bombningar i något brittiskt museum. Atombomben över ­Hiroshima hyllas som nödvändig för att stoppa kriget.

Det sägs ofta att vi aldrig får glömma andra världskriget, för då kan det upprepas igen. Men vi kan ju inte lära oss något av kriget om vi inte kan förklara det. Kriget handlade inte, som ­påstås, om en strid mellan ont och gott eller ens främst mellan demokrati och diktatur. Det var en fortsättning på de motsättningar som låg till grund för första världskriget: kampen om kolonierna och de skärpta klassmotsättningarna i Europa, orsakade av kapitalismens och liberalismens kris. Borgarklassens rädsla för den av arbetslöshet och dyrtider radikaliserade arbetar­rörelsen drev dem i famnen på fascisterna i Tyskland och Italien, länder med glupande koloniala anspråk – Tyskland ville förvandla Sovjet till sitt eget Indien.

Churchill, som i dag prisas som ­demokratins frälsare, kämpade i första hand för det brittiska imperiet. Han fruktade att Tyskland skulle dominera Europa och göra anspråk på de engelska kolonierna. Amerikanerna fruktade att Japan skulle dominera hela Asien och Stilla havet, där de själva ville härja ostört.

Att Nazityskland bar skulden till kriget är en allmänt erkänd sanning, men nazismens klassinnehåll har mer eller mindre raderats ut ur den nutida historieskrivningen. Herbert Tingsten skriver i Nazismens och fascismens idéer (1936, 1965) att fascismen och nazismen är borgerlig till sin karaktär: ”... den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

Det är detta som förklarar den oförsonliga kampen mellan nazister och kommunister liksom det faktum att Hitler valde ut Sovjetunionen till sin främsta måltavla. I nutidens mittfåredebatt strävar man i stället efter att sätta likhetstecken mellan nazism och kommunism, de ”totalitära lärorna”, i syfte att varna folk för att hysa vänsteråsikter. För att underlätta detta måste man mer eller mindre förtiga en av ­nazismens grundläggande bestånds­delar: antikommunismen.

De sovjetiska umbärandena blir sällan mer än randanmärkningar, eller också artighetsfraser i artiklar som handlar om att de egentligen inte hade något att kämpa för eftersom Stalin var lika illa eller värre än Hitler. Den antifascistiska kampen i Italien, Frankrike, Spanien, Grekland, Bulgarien och så ­vidare negligeras dock ofta helt, eftersom den leddes av vänstern och var ett hot även mot borgerligheten.

1944 skrev en 22-årig metallarbetare ett sista brev hem och berättar att han snart ska skjutas tillsammans med 23 andra kamrater i den franska motståndsrörelsen. Han uppmanar sin mor: ”Efter kriget måste du hävda din rätt till pension.” Din rätt till pension – är det något vi borde fira dessa dagar är det just att arbetarklassen efter kriget tvingade fram omfattande sociala reformer i nästan hela Västeuropa – välfärd som under 1990-talet beskylldes av DN för att vara brunkantad och besläktad med både Tredje riket och Sovjet.

Liberalerna undviker att uppmärksamma antifascismens historia, för de vill inte berätta om partisanerna i bergen och den radikala arbetarrörelsen under jorden och om liberalernas svek i land efter land. De vill inte berätta om sin skamlösa aktiva passivitet när general Franco 1936 gjorde uppror mot den folkvalda väns-terregeringen i Spanien. Eller om Grekland, där USA och Storbritannien av rädsla för den folkliga ­revolutionen samarbetade med fascistkollaboratörer och inledde en vit terror vars mål var allt annat än demokrati och vars historia de allra flesta aldrig har hört talas om.

Samtidigt borde, som Ernest Mandel påpekar, de som är ensidigt okritiska till Stalins insatser under kriget erkänna att han bland annat tillät nazisterna att slå ner den i huvudsak social­demokratiska motståndsrörelsen Armija Krajowa i Polen 1944. Hitler gjorde jobbet åt honom. En av krigets stora tragedier var just att de möjligheter som fanns i flera europeiska länder efter kriget för en demokratisk, folklig socialism som ett alternativ till ­både kapitalism och Sovjetkommunism, kvästes i sin linda av Moskva. Men det är nog ingenting som liberalerna sörjer.

Andra världskriget innebar början på koloniernas frigörelse, vilket borgerliga ledarskribenter alltså uppmanar oss att inte fira. Under hela kriget sög Storbritannien, Frankrike och USA ut ­sina ­kolonier eller förtryckte miljontals människor och förvägrade dem grundläggande mänskliga rättigheter. USA:s svarta befolkning, som i praktiken saknade rösträtt i Södern, tvingades ut i ett krig för demokratin i Europa. När Churchill förklarade för de brittiska väljarna att nationellt självbestämmande inte skulle gälla den brittiska kronjuvelen Indien, förlorade han ­valet stort och snopet. När algerierna vid fredsslutet 1945 krävde sin egen frihet sköt fransmännen på stående fot ihjäl ­tiotusentals demonstranter.

När de nationella befrielserörelserna i Kina, Indokina, Indien, Egypten, Algeriet, på Kuba och Filippinerna förvandlades till sociala och ibland till socia-listiska revolutioner, gick andra världskriget in i en ny fas, även om det påstås ha tagit slut 1945. Så hänger andra världskriget samman med det Vietnamkrig som vi ska sluta älta.

1965 mördade den USA-stödde diktatorn Suharto mellan en halv och en och en halv miljoner indonesier, företrädesvis kommunister. Vad som tog USA flera år i Vietnam klarade han av på ett kick. Jänkarna var helt lyriska. Det är nu också jämnt 40 år sedan. Man förstår nästan om bombliberalerna på DN:s ­ledarredaktion helst vill att vi ska glömma sånt här.

Litteratur:

Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM