ÅSIKT

En dansk skalle mot världen

STIG BJÖRKMAN talar med von Trier – och ser nya filmen med premiär i Cannes i morse

Isaach de Bankolé och Danny Glover i Lars von Triers "Manderlay".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Valaffischen.

Så är vi där igen! I den gigantiska fabrikshallen i Trollhättan där Lars von Trier skapat sin vision - kanske inte av världen, men av ett stycke av det Amerika som i egna ögon tycks se sig som den mest tillförlitliga representanten för världen. I den USA-trilogi som för två år sedan inleddes med Dogville presenterar von Trier nu film nummer två, Manderlay.

Inledningen till Manderlay fångar omedelbart ögat. Den väldiga vidfilmsduken täcks av en svartvit karta över USA, där de olika staternas gränslinjer är markerade med skarpa streck. Från trakterna av Rocky Mountains ses en obestämbar karavan dra söderut, först bara som fem små svarta prickar på kartan, men när kameran sakta sänker sig ner ser vi att det är fem bilar som färdas över kontinenten. När de nått Alabama är kameran så nära att vi kan skönja Grace, huvudpersonen i Dogville, som tillsammans med sin far och hans hantlangare nått nästa resmål.

Manderlay är en plantage som styrs med järnhand av den åldrande godsägarinnan Mam. När Grace anländer har denna markägare just beordrat bestraffning av en av slavarna på godset, men innan piskan höjs lyckas Grace avbryta skådespelet. Efter den ordväxling som följer dör Mam. Utan ett ögonblicks tvekan tar Grace kommando över situationen och utser sig själv till Manderlays befriare. Slavlivet skall upphöra. Och demokrati införas på godset.

Manderlay är liksom Dogville en moralitet i Brechts anda, men filmens budskap är kanske inte det mest lättfångade eller lättsmälta. Efter despotens död hotar kaos och upplösning, och Grace vill argumentera för sammanhang och ordning. Hon samlar - med hjälp av faderns beväpnade underhuggare - de svarta slavarbetarna till ”lektioner” i demokrati, inte olika de moraliska väckelsemöten som huvudpersonen i Dogville sökte uppmuntra invånarna i det lilla bykollektivet till. Hennes ambitioner må synas vällovliga, dess konsekvenser är katastrofala. Grace beordrar till exempel att alla träden på Manderlay skall fällas för att förvandlas till virke till husbyggen åt de hemlösa. Bara för att senare se hur sandstormar kommer att ödelägga bomullsskörden för att den skyddande trädpalissaden huggits ner...

Lars von Trier har sagt att om han skulle sammanfatta sin filmverksamhet i ett enda ord, så skulle han föreslå ordet ”ironi”. Och i Manderlay slår ironin åt alla håll. Mot befriaren som alla hedervärda principer till trots står där i slutet av filmen med piskan i hand, redo att tukta den bland de svarta som hon sökt sig till men som av stolthet avvisat henne. Och var i det 30-talets USA där Manderlay utspelar sig finner man ett slavsamhälle liknande det i filmen?

Manderlay öppnar, liksom Dogville, för många tolkningsmöjligheter. von Trier hävdar bestämt att han med filmen velat ge en symbolisk kommentar till de svartas situation i USA. ”Se Manderlay som en allegori över rasismen”, säger han. ”Men om någon vill läsa in någonting annat i historien, så är han välkommen.”

Och visst är det synsättet möjligt, även om det ställer sina krav på åskådaren. Beska droppar serveras i så fall hinkvis.

”Vi har skapat er!” säger den oförskräckta hjältinnan vid ett tillfälle i mötet med den mest styvnackade av plantagearbetarna. ”För mig är Manderlay en moralisk förpliktelse som väger tyngre än all tänkbar sentimentalitet: vi vita har begått ett irreparabelt brott mot ett helt folk. Det är vårt ansvar och vår skyldighet att gottgöra det!”

”Slaven” blir inte svaret skyldig. ”Som tur är är jag bara en stackars nigger som inte fattar ett dyft av ditt snack. Du kommer inte att komma långt med dina floskler bland oss korkade fän! Spara dina ord till ditt förbrytarpack, om du vill få nånting uträttat.”

Senare, när sandstormen överraskar människorna i Manderlay, rider mannen ut i ovädret och skadas svårt efter ett fall från hästen. ”Är han vid liv?” frågar Grace oroligt en av de svarta arbetarna och får svaret: ”Jag vill inte ägna mig åt hårklyverier, kan bara svara med en motfråga: vad innebär det - att vara vid liv?”

Vad det innebär att vara vid liv som svart i det moderna USA enligt von Trier kommer bäst och starkast till uttryck i det fotomontage som ligger under eftertexterna - på liknande sätt som i Dogville och även här ackompanjerat av David Bowies Young American. Bilder av överfall, misshandel, mobbning, mord, bilder av medborgarrättskämpar och Ku Klux Klan. Den som sitter kvar i biosalongen tills den allra sista eftertexten rullat bort möts av den mest talande bilden av dem alla och den som kanske är mest belysande för von Triers ironiska blick. Där är en jättelik marmorbyst av Abraham Lincoln, och i armvecket står en svart städare med en långborste i näven, redo att rengöra den altruistiske presidenten och den som 1863 proklamerade slaveriets upphävande i USA.

Men även om manuskriptet till Manderlay skrevs i all hast efter färdigställandet av Dogville och med raskonflikten som bärande tema, så uppenbarar sig en helt annan uttydning av historien som inte helt omöjlig, en där dramat i Manderlay blir en spegling av konflikten i Irak.

Det kan kanske vara svårt att se Lauren Bacall (i rollen som plantageägarinnan) som en ställföreträdande Saddam Hussein. Men betydligt lättare att kritiskt betrakta hur Grace i kretsen av faderns gangstergäng skapar lag och ordning i ett samhälle i upplösning. Redan i Dogville karaktäriserades hjältinnan som ”en kraft att ta på allvar”, och om hennes frälsargärning i den första filmen gick i baklås är hon inte heller här någon ”saving grace”.

Invånarna i Manderlay utgör lika litet som i Irak någon homogen grupp. Där är de stolta ”munsies” och de godmodiga ”mansies”. Samt den vita minoritet som inför en festlighet lockas att svärta sina ansikten för att bättre smälta in i gemenskapen. Och till godset anländer vid lämpliga tillfällen en gårdfarihandlare och hasardspelare. Han föreslår Grace kompanjonskap. För hennes räkning kan han lura av de svarta arbetarna deras löner, varpå de båda kan dela på förtjänsten. En garanterad livegenskap får hon på köpet. Det är inte svårt att i hans transaktioner se en metafor för de företaganden som nu exploaterar de värden och tillgångar som erbjuds i Irak.

Lars von Triers politiska ställningstagande har blivit alltmer manifest med åren. Häromåret publicerade han en helsidesannons i Politiken i protest mot den konservativa danska regeringens utlänningspolitik. Annonsen kan beskådas bakom glas och ram på väggen till Zentropa-producenten Vibeke Windelövs kontor. Och reaktioner har inte uteblivit. På Zentropas webbsida kan man redan läsa hatfulla inlägg mot den utmaning som Manderlay tycks innebära. Men de står inte oemotsagda. von Trier har många försvarare och beundrare, och ”filmiskt geni” är ett uttryck som återkommer i flera pläderingar.

von Trier tar inte del av hatmejlen men han är högst medveten om de starka reaktioner som hans verksamhet ger upphov till. Jag får tag på honom på vägen till Cannes. Sin vana (och sin flygskräck) trogen tar han sig dit i bil. Den här kvällen har han mellanlandat i Kassel, denna natursköna men trista tyska industristad som kunnat vara spelplats för någon av hans tidigare dystopier om Europa, och han berättar att han inför visningen på filmfestivalen har utrustat sig med en livvakt. ”En hygglig kille från England, samma livvakt som Nicole Kidman hade i Cannes inför visningen av Dogville för två år sen.”

”Dessutom kommer Danny Glover, den svarte skådespelaren som spelar förmannen på godset, och de flesta av de övriga svarta aktörerna till visningen. Det ska bli intressant att se hur en svart publik kommer att ta emot filmen!” Det är inte svårt att föreställa sig det leende som von Trier med säkerhet låter ledsaga sin kommentar.

Och efter Cannes, vad händer då? Under titeln till Dogville står ett stort U och under titeln till Manderlay ett stort S. Skall Grace fortsätta till Washington som planerat och fullborda äventyret med ett stort A under titeln?

- Nej, jag har ändrat mig. Det blir en kortare trilogi än väntat. En trilogi med bara två delar! Nu längtar jag efter att göra någonting helt annat. En film i mindre skala. På danska.

Och med Dogma-stuk?

- Ja, kanske det. En liten produktion i Dogmas anda.

För en tid sedan trycktes nyheten att von Trier dödförklarat Dogma-initiativet, men påmind om det hela har han svårt att erinra sig det. Och det är inte mer med det. Man vet aldrig var man har von Trier.

Stig Björkman

ARTIKELN HANDLAR OM