ÅSIKT

När ska han få vittna?

JAN MYRDAL vill läsa Heinrich Mann utan filter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ARKIV
Mann.

För att verkligen känna sin nutids ålder och handla förnuftigt bör man ibland öppna dörrarna och gå in i det förflutna, det som fortfarande länkar vår tillvaro. Nu går vi alltså sextiofyra år tillbaka i tiden:

Torsdagen den 12 juni 1941 uppläses i Tyska rikets radio den dagliga sammanfattningen av det militära läget från Krigsmaktens överkommando. Den avslutas:

"– Med erövringen av Kreta har den tyska krigsmakten bekräftat sin överste befälhavares uttalande: "För den tyske soldaten är ingenting omöjligt."

– Genomträngd av denna vetskap, i vilken segerns hemlighet till stor del redan är förborgad, ser Krigsmakten med tillförsikt fram mot de uppgifter den ännu har att lösa."

Samma dag, den 12 juni 1941, informerar Säkerhetstjänsten i SS Rikets högsta befattningshavare om stämningen i Riket i sin strikt hemligstämplade rapport nr 193:

"– Rysslandsfrågan fortsätter att diskuteras. Befolkningen hyser i övervägande grad optimistiska förhoppningar. Bredvid de ihärdiga ryktena om att Stalin snart anländer till Berlin för att låta Ukraina förpaktas för 99 år (belagda i Aachen, Augsburg, Bremen, Hamburg, Kattowiz, Wien, Karlsbad, Troppau, Allenstein, Zichenau) meddelar ett nytt rykte att de ryska randstaterna inom snar framtid kommer att avträdas till Tyskland och att allt redan är förberett för att kolonisera dem med tyska bönder. Trupptransporterna mot öster tolkas som att Ryssland har tillåtit genommarsch för tyska trupper. Enligt olika rykten står redan 8 tyska divisioner i Ukraina och andra tyska truppenheter i Kaukasus. Endast ett mindretal rykten hävdar att de tyska förhandlingarna med Ryssland misslyckats och att en tysk offensiv mot Ryssland kommer att inledas mot slutet av månaden."

Två dagar därefter, lördagen den 14 juni 1941 antecknas i Krigsmaktens överkommandos krigsdagbok.

"– Barbarossa: Överbefälhavarna för armégrupperna och för arméerna och befälhavarna för pansargrupperna till Rikskansliet för överläggning; arméns överbefälhavare, generalstabens chef, överkvartermästaren och chefen för Operationsavdelningen deltar."

En tysk exilförfattare som efter det franska nederlaget 1940 kunnat fly över Pyrenéerna från Vichy– Frankrike lämnar denna dag i Förenta staterna till posten i Beverly Hills i Kalifornien en försändelse adresserad till Alfred A. Knopf Inc. i New York. Det var knappt han hade råd med frimärkena. Författaren var Heinrich Mann och det han lämnade var manuskriptet till en bok med titeln: På Winston Churchills tid.

Det var en annan sorts krigsdagbok. Dess första del är en omfattande återblick från 1941 på året 1939. Dess andra del, Erfarenheter med Europa, är en dagbok från krigsutbrottet till slutet av år 1939.

Men texten refuserades av Alfred A. Knopf. Ett till ryska översatt avsnitt trycktes dock den 25 april 1942 i Literatura i isskustwo och vissa textstycken återanvände Heinrich Mann i Ein Zeitalter wird Besichtigt som gavs ut av Neuer Verlag i Stockholm 1946.

När boken nu efter nästan sextiofem år getts ut (Heinrich Mann, Zur Zeit von Winston Churchill, S. Fischer, Frankfurt am Main 2004) har den dock inte getts ut i det skick Heinrich Mann gett sitt imprimatur; det manuskript han skickade till Alfred A. Knopf.

Det som getts ut är en med omfångsrika kommentarer omgärdad rekonstruktion av den dagbok Heinrich Mann använde som underlag när han skrev ut sin text: På Winston Churchills tid. Den av författaren tryckgodkända versionen får sökas i slutnoterna. Till detta har fogats en så kallad Sachkommentar. Den skall ge den nutida läsaren information om de skeenden hösten 1939 som Heinrich Mann diskuterade 1941. Men man ställer Heinrich Mann tillrätta med en nutidsanpassad politiskt korrekt kommentar.

Det är inte konstigt. Ty det viktiga med Manns outgivna text är just att den i sin genomtänkta version från våren 1941 visar hur en europeisk antifascistisk intellektuell – vänsterhumanist och folkfrontsengagerad men inte marxist – då såg skeendet hösten 1939.

Heinrich Mann var en av de första tyska författare som fick fly för livet när Hitler – på formellt lagligt sätt – gavs makten. Hans ord förbjöds. Hans böcker brändes. Han förlorade medborgarskapet. Men han var också en som organiserade det intellektuella motståndet mot Hitlerbarbariet, gjordes till hedersordförande i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) i exil och publicerade 1933 en av de första analyserna av detta Tredje rike – Hatet. Han skrev sedan i den sydfranska exilen som klassisk humanist trettiotalets kanske största historiska roman. De två volymerna om Henrik IV. (Som aldrig publicerats på svenska.)

Kriget kom inte som någon överraskning för honom. Men icke– angreppspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen gjorde det och kriget mellan Sovjet och Finland var honom skakande. Fast det intressantaste är att Heinrich Mann under hösten 1939 två gånger omvärderade Sovjetunionens handlande. Från att ha sett Sovjetunionen som det starka värnet mot Hitlertyskland fördömde han Stalin efter pakten och inför Finlandskriget – Stalin var honom då en schakal i Kreml, en sovjetimperialistisk Djingis khan – men sedan, just under Finlandskriget ändrar han sig och blir mer och mer övertygad om att Sovjetunionens politik var både nödvändig och förnuftig. Det gällde att samla kraften inför det kommande storkriget i öster.

Hans beundran för Winston Churchill som förmår stå emot får honom samtidigt att revidera sin syn på England samtidigt som hans kärlek till Frankrike och fransk kultur inte gör honom blind för de svagheter vilka leder fram mot den då kommande – våren, försommaren 1940 – katastrofen.

Heinrich Manns krigsdagbok är en viktig bok. Den återställer namnen – för att tala med konfucianisterna. Dåtiden var inte riktigt sådan som den nu tecknas i tv och skolor. Inte undra på att läsaren skall skyddas mot hans text med barriärer av nutida sanningar och att den officiella tyska kritiken varit både oförstående och sur.

Själv upplever jag läsningen som befrielse. Detta var ju frågor också jag och mina vänner som Dag Lindberg och Sten Ljung – läsande trettonåringar – då 1940 (fast naturligtvis på mindre intellektuellt kunnigt och skolat sätt) brottades med. Kanske vågar något svenskt förlag ge ut texten; så som Heinrich Mann skrev den.

Jan Myrdal