Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Bli rik på att "hjälpa"

JOHN PILGER om det falska biståndet - och de som tjänar på det

Från luften syntes inte

en människa, inte en rörelse, inte ens ett djur, som om Asiens stora befolkning hade stannat vid Mekongfloden. Till och med lapptäcket av risfält var knappt urskiljbart; det såg inte ut som om någonting hade planterats eller växte, förutom skogen och raderna av högt, vildvuxet gräs. I utkanterna av öde byar, där bombkratrarna bildade ett mönster, växte gräset i räta rader; det hade gödslats med mänsklig kompost, med kvarlevorna efter tusentals och åter tusentals män, kvinnor och barn, och det utvisade var de gemensamma gravarna låg i en nation där så många som två miljoner människor, vilket motsvarade mellan en tredjedel och en fjärdedel av befolkningen, "saknades".

Så såg Kambodja ut när jag kom dit för 26 år sedan, efter röda khmererna, vars blodtörstiga välde hade föregåtts av ett inferno av amerikanska bomber. Kort efteråt anlände också Jim Howard, ingenjör och brandman på den brittiska hjälporganisationen Oxfam, och avsände sitt första telegram: "50 till 80 procent mänsklig materiell förödelse är den fruktansvärda realiteten. 100 ton mjölk per vecka behövs per flyg och båt under de kommande två månaderna med början nu upprepar nu."

Så började en av 1900-talets djärvaste hjälpinsatser, som lyckades kringgå ett embargo, lett av USA och Storbritannien, som syftade till att bestraffa Kambodjas befriare, Vietnam. Genom påhittiga och politiskt kloka aktioner och inhemska kampanjer lyckades Oxfam rädda och rehabilitera ett oräkneligt antal människor. Längre fram, när Oxfam krävde att västvärlden skulle sluta stödja röda khmererna i exil, ådrog sig organisationen Thatcher- och Reagan-regeringarnas fientlighet och riskerade att fråntas sin skattebefriade status som välgörenhetsorganisation. Detta var uppenbarligen menat som en varning till de fristående hjälporganisationerna, eller "NGO:erna", för att avskräcka dem från att bli alltför "radikala". Många har sedan dess anslutit sig till en variant av korporativism och ingått ett nära samarbete med den brittiska regeringen, vars nyliberala handelspolitik fortsätter att vara en orsak till en stor del av fattigdomen i världen.

Den 27 maj publicerade organisationen ActionAid en ovanlig, starkt kritisk rapport: Real Aid, med undertiteln En handlingsplan för att få biståndet att fungera. Inför G-8-mötet i Skottland i juli sprider Blair-regeringen (och andra europeiska regeringar) nonsensaktig propaganda om att de skulle stå på de fattigas sida, men ActionAids rapport avslöjar att regeringen överdriver värdet av sitt redan minimala bistånd till fattiga länder med en tredjedel, och att merparten av allt västerländskt bistånd i själva verket är "skenbistånd", vilket innebär att det inte har något med fattigdomsminskning att göra. ActionAid-rapporten beskriver ett lukrativt system som kännetecknas av överpriser för "tekniskt bistånd" och "konsulttjänster", liksom av karriärism och knapphändig bokföring. Storbritannien överdriver ofta omfattningen av sitt bistånd (genom att inkludera skuldavskrivningar); och USA kopplar sitt bistånd till handel och ideologi och till amerikanska "intressen". I själva verket representerar det verkliga biståndet bara 0,1 procent av de rika ländernas sammanlagda nationalinkomst. Jämfört med FN:s minimimål på 0,7 procent är detta småpotatis.

Kambodja är ett bra exempel. Det är ett av de fattigaste länderna i världen, och det tilläts aldrig återhämta sig från det trauma som det utsattes för av Richard Nixon, Henry Kissinger och Pol Pot. Under 1980-talet, efter att Pol Pot kastats ut av vietnameserna, omöjliggjorde det amerikansk-brittiska embargot nästan all återuppbyggnad. I stället uppfann amerikanerna en "motståndsrörelse" och de brittiska SAS-styrkorna fick i uppdrag att utbilda röda khmererna i hemliga läger i Thailand och Malaysia. 1990, när FN till slut anlände till Kambodja för att organisera "demokrati", förde världsorganisationen med sig korruption i oöverträffad skala, liksom aids och "bistånd". Detta framställdes felaktigt som en "triumf för världssamfundet".

I dag är Kambodja ett offer för detta bistånd. Liksom i Afrika har "givarländerna" (västvärlden och Japan) vidmakthållit myten om Kambodja som ett hopplöst fall: att kambodjanerna inte är förmögna att hjälpa sig själva och att genuint utvecklingsbistånd och rovgirig kapitalism är möjliga att förena. Det finns inget som tydligare illustrerar Kambodjas situation än de lysrörsbelysta svältfabriker som tillverkar konsumtionsvaror för en bråkdel av vad de säljs för i väst, och som höjer sig över förslummade bostadsområden där barnen leker i malariahärjade dypölar.

Falskt bistånd, eller skenbistånd, är naturligtvis förenligt med rovgirig kapitalism. Omkring hälften av allt bistånd till Kambodja består av "tekniskt bistånd". Mellan 1999 och 2003 uppgick detta bistånd till 1,2 miljarder dollar.

    Vad är tekniskt bistånd? Det är detsamma som en invasion av "internationella rådgivare", som kostade uppemot 70 miljoner dollar bara under 2003. Lägg till dem de "internationella konsulterna", som var och en kostar mer än 159 000 dollar. Kostnaden för en riktig utländsk biståndsarbetare i en verkligt oberoende NGO, å andra sidan, ligger på mindre än 45 000 dollar, och kostnaden för att rekrytera en kambodjansk expert är åtta gånger lägre.

Mer än 740 utländska rådgivare och experter tjänar nästan lika mycket som 160 000 kambodjanska statstjänstemän, som tjänar så lite som 25 dollar i månaden. I många regeringsdepartement överstiger de utländska rådgivarnas lönesumma hela årsbudgeten. Den är dubbelt så stor som jordbruksministeriets budget och fyra gånger så stor som justitiedepartementets.

Utländska biståndsarbetare klagar ständigt över lokal korruption, ofta med rätta. Men de identifierar och mäter sällan sin egen legitimerade korruption. "Det har inte gjorts någon systematisk analys av det tekniska biståndets effektivitet i Kambodja", konstaterar ActionAid. "Kambodjanska regeringstjänstemän [har] hävdat att detta beror på att givarländerna inte vill erkänna hur ineffektivt deras bistånd är." Det kambodjanska utvecklingsrådet säger att de utländska tjänstemännen "skapar system som fungerar som alternativ till regeringen. De överför inte kapacitet. Experterna framställer bara rapporter som ingen läser" givarländer klagar alltid över bristen på mänskliga resurser [men] kambodjaner är människor" ."

Rapporten diskuterar ett projekt som går ut på att skydda bybor mot översvämningar, i vilket det brittiska departementet för internationell utveckling är involverat. Trots att projektet framställs som "lokalt förankrat" så går tre fjärdedelar av budgeten till utländska konsulter, kontor och administration. Kambodja har tre olika nationella ekonomiska planer, utformade av olika utländska organ. En av de största givarorganisationerna är det amerikanska statliga biståndsorganet USAID, ökänt för sina blodiga politiska interventioner runtom i världen. USAID finansierar kambodjanska oppositionsgrupper, "rådgivare i frågor som rör mänskliga rättigheter" och tidningar som stödjer Bushs idéer om "god politisk styrning". Till och med det mest grundläggande humanitära biståndet är kopplat till amerikanska storföretag. Sockersalt-lösningar till exempel, som är oundgängliga i tropikerna, måste köpas i Förenta staterna för fem gånger mer än vad samma produkt kostar när den tillverkas i Kambodja.

Det finns bra folk i de utländska NGO:erna i Kambodja, och det finns ett antal effektiva projekt. Men "partnerskap" med lokalbefolkningen är ett ord som både regeringar och biståndsorgan missbrukar. Kambodjanerna får det de får, exempelvis de skandalöst ofördelaktiga "lånen" från Världsbanken och IMF som har inneburit svåra påfrestningar för länder som Zambia.

    Mer än 600 000 kambodjaner dödades av amerikanska bomber på 1970-talet. Som CIA senare medgav utgjorde förödelsen en utlösande faktor bakom röda khmerernas grymheter. I ett senare skede dog tusentals barn på grund av en ekonomisk blockad som den brittiska regeringen stödde.

Jag ser att Tony Blair, liksom ett antal kändisar, har haft på sig det populära armbandet med texten "Make Poverty History" (avskaffa fattigdomen). Det framstår som perverst. I likhet med de nationer i Afrika, Asien och Latinamerika som sedan länge plundrats i namn av västerländska "intressen" har Kambodja rätt till villkorslösa skadestånd, något som skulle ge landet möjlighet att tillgodose den egna befolkningens trängande behov i stället för kraven från dem som påstår sig hjälpa.

(Översättn. Tor Wennerberg)

John Pilger
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet