Aftonbladet
Dagens namn: Pontus, Marina
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ska skräcken få vinna?

Frilansjournalisten Elin Jönsson rapporterar från Uzbekistan

   Ännu är det inte klarlagt hur många oskyldiga människor som mördades under massakern i Andijan i mitten av maj och Uzbekistans president Islam Karimov har ännu inte svarat på EU:s begäran att få skicka en undersöknings- kommission till landet.

   I dag pågår en tyst repression mot alla dem som försöker berätta för omvärlden om vad som egentligen hände i Andijan, mot journalister, människorättsaktivister, ögonvittnen och anhöriga till de dödade.

   Den enda svenska journalist som tagit sig dit och som rapporterat i tv och radio är frilansjournalisten ELIN JÖNSSON. Hon kom till Uzbekistan som konsult åt en regeringstrogen tidning - men övergick till att jobba för en illegal nyhetsbyrå. Här är hennes berättelse.

Efter massakern i Andijan i maj.   Efter massakern i Andijan i maj. Foto: AP

"Mitt liv är i fara, jag är skuggad och polisen ringer på min dörr varje natt, ska jag fly eller ge upp?"

"Jag har fått veta att det gått ut en order om att döda mig." "Jag vågar inte gå ut, det springer okända människor utanför mitt hus på nätterna, vad ska jag göra?"

Varje dag när jag öppnar min e-post möts jag av nya brev, fulla av skräck och nödrop. De kommer från mina uzbekiska kollegor, från dem som jag samarbetade med när jag rapporterade för Sveriges Radio och SVT från Uzbekistan. Egentligen hade det räckt att bara publicera deras brev för att beskriva dagsläget i Uzbekistan, men det vore fel att hänga ut dem. De riskerar redan sina liv för att de är journalister, kallas mördare och landsförrädare i en hetskampanj som pågått i veckor.

Att jag var i Uzbekistan när militären öppnade eld mot demonstranterna i Andijan var en ren tillfällighet. Jag var inbjuden till Tasjkent som konsult för att försöka höja den journalistiska kvalitén på en regeringstrogen tidning. När chefredaktören kommenterade massdemonstrationerna i Andijan med "jag har inte tid att kolla upp det där" rymde jag för att ägna mig åt journalistiken i stället.

Jag begav mig till den Tasjkentbaserade nyhetsbyrån Uznews.net som några vänner till mig driver illegalt sedan de inte tillåtits registrera den av myndigheterna.

Varje morgon när jag och mina uzbekiska kollegor kom till jobbet väntade säkerhetstjänsten utanför ingången. Olika bilar, olika män. Men de stod alltid parkerade på samma ställe, med direkt insyn i vårt kontor och med öppen bildörr. Med mobiltelefonerna i högsta hugg registrerade de varje steg vi tog. Så fort någon kom eller gick ringde mannen upp någon på sin mobil. Ibland blev vi fotograferade.

Under demonstrationerna i Tasjkent filmade säkerhetstjänsten oss journalister med videokameror -men framför allt filmade de deltagarna. De trängde sig in mellan journalisterna och demonstranterna för att lyssna på intervjuerna.

"Det gäller att komma precis samtidigt med medierna och gå samtidigt som ni går, så fort ni inte är här griper de oss. Ni journalister är vårt enda skydd", sa en människorättsaktivist som deltog i en demonstration utanför ryska ambassaden.

Efterhand som intresset för Uzbekistan minskade i de utländska medierna ökade våldet. Under en demonstration slog personer ur säkerhetstjänsten demonstranter i magen och rev sönder deras plakat. En kollega till mig dokumenterade övergreppen med sin kamera. Jag har sett bilderna - och jag såg också människorättsaktivisternas sår och blåmärken efter varje demonstration.

Det är svårt att beskriva hur det känns att först springa mellan säkerhetstjänstens kameror och livrädda demonstranter och sedan äta lunch på ett kafé där ingen har en aning om vad som försiggår ett par kvarter bort, där alla pratar och skrattar till glad popmusik, dejtar eller jämför shoppingfynd. Jag kom flera gånger på mig själv med att tänka: Vilken värld är det som är verklig, vår eller deras? För hur är det möjligt att dessa två världar existerar samtidigt?

Samma sak på kvällen på hotellet där jag bodde. Turister. Pensionärer från Frankrike och Italien som dricker vin vid poolen och personalen som ler mot mig och säger: Oj, du jobbar mycket du.

Det är samma dag som flera hundra personer skjutits ihjäl 40 mil bort. Man vet inte vem som vet och vem som bara låtsas inte veta något. Jag tiger för att inte avslöja mig och skojar i stället med personalen om vädret.

En väninna som inte är journalist men som av en slump kommit över faktauppgifter från Andijan gick in på ett internetkafé för att mejla dem till mig. Plötsligt kom chefen på kaféet och sa att hon var tvungen att gå eftersom hon höll på med förbjuden politisk verksamhet.

På vissa internetkaféer har det nu satts upp lappar om vad man får betala i böter för att ha hackat sig på blockerade nyhetssajter. Att surfa på en porrsajt ger 5 dollar i böter, att surfa på den uzbekiska nyhetssajten ferghana.ru går på 10 dollar. Minimilönen i Uzbekistan är 7 dollar.

Mitt i tystnaden och förnekandet:

Under en taxiresa pratade jag och ett par journalister nervöst om kollegor som hotats. När vi klev av vände sig taxi-chauffören mot oss och sa hastigt: "Var inte oroliga, ni är inte ensamma, vi är med er."

Nu känner jag mig som en bödel också. Många av dem som var mina källor i Andijan, som trotsade sin rädsla och gav mig intervjuer, som trots den enorma risken hyste mig i sitt hem " alla befinner de sig i fruktansvärd fara. Minst fem av dem har fängslats, andra hotas av polis och säkerhetstjänst dagligen. Jag vet att några av dem även ställde upp för andra medier, men jag är hur som helst medskyldig och det är en ohygglig vetskap.

Jag intervjuade en kille i en bil. Hans ögon tårades och rösten bröts när han berättade hur hans grannar och vänner sköts ihjäl på torget, hur han bar bort deras kroppar på morgonen. Samtidigt var han livrädd för att bli upptäckt i bilen tillsammans med mig, en västerländsk journalist. Varje gång någon passerade vår bil gömde jag mikrofonen och vände bort mitt västerländska ansikte från fönstret. Jag frågade inte ens om hans namn, jag ville inte veta det. Men varför skulle han lita på mig? Ändå gjorde han det, hans ilska var större än rädsla.

Efter att ett utländskt tv-team filmat på ett av sjukhusen i Andijan försvann 15 sårade. En kvinna som jag känner berättade hur hon fick order att köra ut dem i sina sjuksängar till lastbilar som vaktades av beväpnade soldater. Ingen vet vart de tog vägen.

Förra veckan dödades en invånare i Andijan efter att ha visat någon var en av massgravarna fanns. Vi försökte också prata med folk som bodde i närheten av massgravarna på berget och som därför borde sett hur de grävdes ner. De vägrade prata med oss.

En vän och kollega till mig från Andijan funderar just nu på om han ska överlämna sig själv till säkerhetstjänsten för att få slut på trakasserierna mot sin familj. Han var illa ute redan före Andijan på grund av sitt jobb som journalist och har sedan en tid levt illegalt i en annan stad i landet. Samtidigt fortsatte han att arbeta som journalist och naturligtvis skrev han om massakern i sin hemstad. Sedan veckor tillbaka ringer säkerhetstjänsten varje dag till hans familj och frågar efter honom, på nätterna knackar polisen på deras dörr. Om min vän skulle fly ur landet för att rädda sitt eget liv är risken stor att polisen tar hans fru som gisslan i stället - för oftast slutar inte trakasserierna i och med att någon erkänner sig skyldig till ett brott. Det gäller ju också att se till att familjen håller tyst och inte beklagar sig, helst ska också vänner och grannar förstå att de umgåtts med "fel" människor.

Så sprider sig terrorn i det uzbekiska samhället. Frågan är om det blir skräcken för repressalier som vinner, eller om det blir frustrationen över skräckväldet. Det beror på oss i omvärlden.

Kan vi bara reagera på ljudet av skottlossning eller förmår vi även uppfatta det ljudlösa skriket från ett tystat folk?

Elin Jönsson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet