ÅSIKT

Bara rättvisa kan rädda Afrika

NAOMI KLEIN om en rik men plundrad kontinent

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: EWK

Gordon Brown har en ny idé om hur man ska ”make poverty history” (avskaffa fattigdomen) i lagom tid för G8-mötet i Skottland. Eftersom Washington än så länge vägrar att fördubbla sitt bistånd till Afrika till 2015, vädjar den brittiske finansministern till de ”rikare oljeproducerande länderna” i Mellanöstern om att de ska fylla det finansiella hålet. ”Oljerikedomar föreslås användas för att rädda Afrika”, löd rubriken i The Observer.

Jag har en bättre idé: i stället för att använda Saudiarabiens oljerikedomar för att ”rädda Afrika”, vad sägs om att använda Afrikas oljetillgångar för att rädda Afrika - liksom dess övriga tillgångar i form av gas, diamanter, guld, platina, krom, ferrolegeringar och kol?

Med tanke på all den noblesse oblige som nu fokuseras på Afrika kan det vara på sin plats att minnas en annan person som försökte avskaffa fattigdomen: Ken Saro-Wiwa, som mördades för tio år sedan i november av den nigerianska regeringen. Tillsammans med åtta andra aktivister från ogonifolket hade han dömts till döden genom hängning. Deras brott bestod i att de hävdade att Nigeria inte alls var fattigt utan rikt, och att det som höll kvar landets befolkning i desperat fattigdom var politiska beslut, fattade i västerländska multinationella företags intresse. Saro-Wiwa offrade sitt liv för idén att Nigerdeltats enorma oljerikedomar borde lämna efter sig något mer än förorenade floder, förkolnad jordbruksmark, stinkande luft och sönderfallande skolor. Han bad inte om välgörenhet, medlidande eller ”bistånd”. Han krävde rättvisa.

Rörelsen för ogonifolkets överlevnad krävde att Shell skulle kompensera det folk från vars land företaget hade pumpat upp olja till ett värde av omkring 30 miljarder dollar sedan 1950-talet. Företaget vände sig till regeringen för att få hjälp, och den nigerianska militären riktade sina gevär mot demonstranterna. Innan han hängdes på statens order sade Saro-Wiwa till domstolen: ”Jag och mina kollegor är inte de enda som står inför rätta. Shell står inför rätta här” Företaget har förvisso smitit ifrån just denna rättegång, men Shells dag kommer.”

Tio år senare lever 70 procent av nigerianerna fortfarande på mindre än en dollar om dagen, och Shell gör fortfarande jättevinster. Ekvatorialguinea, som har ett omfattande oljeavtal med ExxonMobil, ”fick bara behålla tolv procent av oljeinkomsterna under kontraktets första år”, enligt ett reportage i 60 Minutes - en andel som är så låg att den skulle ha varit skandalös till och med under den koloniala oljeplundringens glansdagar.

Det är detta som gör att Afrika förblir fattigt: inte bristande politisk vilja utan den nuvarande ordningens enorma lönsamhet. Afrika söder om Sahara, det fattigaste området i världen, är också världens lönsammaste investeringsmål: det erbjuder, enligt Världsbankens rapport Global Development Finance från 2003, ”en högre avkastning på utländska direktinvesteringar än någon annan region i världen”. Afrika är fattigt eftersom dess investerare och långivare är så obeskrivligt rika.

Den idé för vilken Saro-Wiwa kämpade och dog - att ett lands resurser ska användas till gagn för människorna i det landet - utgör själva kärnpunkten i varje antikolonial kamp i historien, från tebjudningen i Boston till Irans beslut att kasta ut Anglo-Iranian Oil Company i Abadan. Denna idé har dödförklarats av EU:s konstitution, av USA:s nationella säkerhetsstrategi (som beskriver ”frihandel” inte bara som en ekonomisk politik utan som en ”moralisk princip”) och av oräkneliga handelsavtal. Och ändå vägrar den helt enkelt att dö.

Man ser det mycket tydligt i de obevekliga protester som tvingade Bolivias president, Carlos Mesa, att lämna in sin avskedsansökan. För ett årtionde sedan tvingade IMF Bolivia att privatisera sin olje- och gasindustri mot löftet att detta skulle leda till ökad tillväxt och spridning av välståndet. När detta inte fungerade krävde långivarna att Bolivia skulle täcka sitt budgetunderskott genom att höja skatterna för de fattiga arbetarna. Bolivianerna hade en bättre idé - ta tillbaka gasen och använd den till gagn för landet. Diskussionen nu gäller hur mycket man ska ta tillbaka. Evo Morales socialistiska rörelse förespråkar en 50-procentig skatt på utländska vinster. Mer radikala grupper bland ursprungsbefolkningen, vars marker redan har plundrats på sina mineraltillgångar, kräver fullständig nationalisering och en kraftigt ökad folklig delaktighet, vad de beskriver som ”nationalisering av regeringen”.

Man ser det även i Irak. Den 2 juni berättade Laith Kubba, talesman för den irakiska premiärministern, för journalister att IMF hade tvingat Irak att öka priset på elektricitet och bränsle i utbyte mot avskrivning av gamla skulder. ”Irak har skulder på 10 miljarder dollar och jag tror inte vi kan undvika detta.” Men några dagar dessförinnan, vid ett historiskt möte i Basra, hävdade en grupp oberoende fackliga aktivister, de flesta från oljearbetarnas fackförbund, att regeringen visst kunde undvika det. Vid denna den första antiprivatiseringskonferensen i Irak krävde delegaterna att regeringen helt enkelt skulle vägra betala Saddams ”förhatliga” skulder och motsatte sig varje försök att privatisera statliga tillgångar, inklusive oljan.

Nyliberalismen, en ideologi som är så mäktig att den utger sig för att vara självaste ”moderniteten”, samtidigt som dess dåraktiga, fanatiska anhängare försöker framstå som opartiska teknokrater, kan inte längre göra anspråk på att vara en konsensusuppfattning. Den förkastades med eftertryck av de franska väljarna när de röstade nej till EU:s konstitution, och man kan se hur hatad den har blivit i Ryssland, där en stor majoritet avskyr de profitörer som gjorde sig rika på de katastrofala privatiseringarna under 1990-talet och där få sörjde domen mot oljeoligarken Michail Chodorkovskij nyligen.

Allt detta gör tidpunkten för G8-mötet intressant. Bob Geldof och ”Make History Poverty”-gänget vill att tiotusentals människor ska ta sig till Edinburgh och bilda ett enormt vitt band runt stadens centrum den 2 juli - en anspelning på de ”Make Poverty History”-armband som man nu ser överallt.

Men det vore synd om en miljon människor skulle resa ända dit för att bilda en jättelik struntsak, en kollektiv accessoar till makten. Tänk om alla de där människorna, när de fattar varandras händer, skulle deklarera att de inte utgör ett armband utan en snara - en snara runt den dödsbringande ekonomiska politik som redan har tagit så många liv, genom brist på mediciner och rent dricksvatten, genom brist på rättvisa.

En snara som den som dödade Ken.

Naomi Klein