ÅSIKT

Terrorn föds ur underkastelse

RAGNAR STRÖMBERG om en djupt oroande reportagebok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MARION ETTLINGER
Haruki Murakami.

Det är måndagen den 20 mars 1995 och det digitala vägguret på Kita-Senjus t-banestation i östra Tokyo visar 07.48 när Ikuo Hayashi, en medelålders man och läkare som några år tidigare vänt det själlösa sömngångarsamhället ryggen och anslutit sig till Shõkô Asaharas domedagssekt Aum Shinrikyõ, stiger på Chiyõda-linjens tåg mot Yoyogi-Uehara. Kanske lägger någon i myllret av lydiga pendlare märke till hans förkylningsskydd och paraply och tänker att den där mannen är då ingen optimist, för även om vinden är lite kylig, har den fejat himlen klarblå för den robusta unga solen så här dagen före vårdagjämningen.

Men det är inte mot regn Hayashi skyddar sig: vid Shin-Ochanomizu-stationen tar han fram en plastpåse fylld med den dödliga nervgasen sarin och sticker hål på den med den vässade paraplyspetsen. Hayashi stiger av tåget och stiger in i en väntande bil som för honom till sektens högkvarter, dit också de andra medlemmarna av dödskommandot anländer, en och en.

Ett par timmar senare är tolv människor döda och över 5 000 skadade. För de flesta stannar de fysiska skadorna vid ett par dygns illamående, för andra väntar ett liv av ständiga infektioner, syn-, hörsel- och talrubbningar; inte så få släcks ner till sondmatade, stumt gapande och blint stirrande limbokokonger.

Varför ?

Det bekväma svaret är som alltid att ondskans soldater, må det vara skäggiga män i smutsiga nattskjortor i rostiga bilar utanför irakiska polisstationer eller brasilianska elektriker med en jävla otur som det regelbekräftande undantaget, är isolerade sjuka galningar vars minsta gemensamma nämnare är att de hatar demokratin och förnuftet, moderniteten och friheten, av skäl vi gör bäst i att inte försöka förstå.

Svaret den japanske romanförfattaren Haruki Murakami ger i den gigantiska reportage- och intervjuboken Underground är ett helt annat och därför så oändligt mycket mer oroande: det pågår en Förintelse i demokratins namn, som förvandlar alla mänskliga och sociala relationer till transaktioner.

De mordiska terrorsekterna är den totalitära underkastelsens yttersta ideologiska konsekvens - inte dess orsak.

Underground publicerades ursprungligen i två delar, där den första består av intervjuer med direkta och indirekta offer för gasattentatet och den andra av före detta sektmedlemmars berättelser om skam och skuld i skuggan av de stora rättsprocesserna.

Det är ett utomordentligt klokt beslut att låta de båda världarna belysa varandra, för det mest skrämmande är att de inte bara liknar varandra intill förväxling, utan är en och samma värld, en värld där allting har ett pris och ingenting ett värde.

Så med en gångbar term fanns det en marknad för bondfångaren Shõkô Asaharas new age-mix av astrologi, tibetansk buddism och yttersta dagen-omnipotens. Påfallande många av sektmedlemmarna är välutbildade intellektuella som när de ser tillbaka på tiden "i mörkrets värld " konstaterar att värdeförstörelsen i den extrema marknads-ekonomiska kulturen skapat en vrede "som japanerna samlat på sig och lagrat fram till nu" och som "i ett slag släpptes loss på ett andligt plan".

Murakamis samtidigt syrligt exakta och associationsrika prosa är ett fixeringsbad där djupt vardagliga bilder av människans lott växer fram och försvinner i en dödsdans mot en fond av en tomhet större än ondska, där den apokalyptiska visionens hot finns kvar. För med Murakamis slutord är "den mur som skiljer vårt vardagsliv från en farofylld religiös kult " mycket tunnare än vi kan föreställa oss".

Reportage

Ragnar Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM