ÅSIKT

Ånger var aldrig hans bord

ANITA GOLDMAN hoppas på andra ledare med ett annat slags språk

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Ariel Sharon.

När jag vaknade i morse på Götgatan, fann jag på köksbordet en kvist blommande mandelträd nedstucken i ett högt glas och bland de skira vit-rosa bladen som fallit ned på bordsskivan låg en liten gul citron. Det var min son -som kom hem sent i går natt från Jerusalem, där han varit på besök hos sin far - som gett mig denna hälsning från det land som i många år var mitt hem.

Och den väcker starka minnen. Av min trädgård, av mitt liv i Jerusalem. Av mandel-, citron- och olivträden. Av granatäpplen och fikon. Rosor och lejongap. Av min köksträdgård.

Men de många timmarna som jag satt på huk med spaden i den tunga röda jorden, stod radion i köksfönstret och smattrade ut nyheterna. Obönhörligt varje halvtimme. Det är särskilt en röst jag minns väl, lite nasal och läspande: Ariel Sharons. Som försvarsminister hade han just invaderat Libanon. Operation Fred i Galileen, som den kallades, var Sharons idé för hur man skulle få slut på raketbeskjutningen mot Galileen i norra Israel. Logiken var lika brutal som den var enkel: dra helt enkelt upp med stridsvagarna och ta landet ifrån dem som fyrar av raketerna. Den åldrande premiärministern Menachem Begin lät sig flygas i helikopter upp till Libanon, där Sharon stod bred och härsklysten i landskapet och förklarade segrarna och det strategiska djupet. Flera år senare skulle Begin komma att skämmas så på grund av de svåra israeliska förlusterna i Libanon att han gömde sig hemma, lät skägget växa och sedan dog av skam.

Men Sharon skämdes inte. Inte över det strategiska och politiska misstag av gigantiska mått som han startat och inte över det mänskliga och moraliska priset som israelerna fick betala. År 2000 drog sig Israel tillbaka unilateralt från Libanon, där fler unga israeliska män berövades sina liv än i alla intifador tillsammans.

Jag ser på mandelkvisten och jag minns. De svarta rubrikerna när "pojkarna fallit" i Libanon. De små tanterna som rev sig i det hennaröda håret och skrek högt i den lilla speceriaffären, när någon ung man i kvarteret fallit. De ständiga trafikstockningarna på grund av de många begravningarna vid Herzelbergets jättestora militära begravningsplats inte långt från min by. Jag minns de bittra föräldrarna vid soldatbegravningarna, jag minns proteströrelserna som blommade upp, jag minns hur vi åkte ned till Tel Aviv för att delta i den största demonstrationen i Israels historia, den efter massakern i Sabra och Shatila. Jag minns hur man skanderade: "Arik - mördare!" Jag minns elitsoldaterna och officerarna som vägrade lyda order. Och jag minns Sharons ettriga röst som försvarade det oförsvarbara. Ånger, vånda och skam var liksom inte hans bord.

Jag minns också alla tv-bilderna på hur Sharon ivrigt och förvånansvärt energiskt med tanke på övervikten, hoppade ut ur jeepar med en karta i handen och pekade ut över landskapet. "Där och där och där", skulle bosättningar ligga. Även om det var Arbetarpartiet och Shimon Peres som gav tillstånd till de första bosättningarna efter sexdagskriget, så var det i och med Likuds makttillträde 1977 som de massiva bosättningarna på Västbanken blev statlig politik och praktik. Och arkitekten till alla dessa moraliskt, politiskt och estetiskt malplacerade hus i det bibliska landskapet - var Arik. Bosättningarna det enskilt största hindret för fred och därmed det största hindret för en säkerhet för israelerna. Liksom Israels närvaro i Libanon var under nästan två decennier. Och ändå hyllas nu denne notoriske säkerhetsrisk som den stora Ledaren som gav Säkerhet åt sitt folk. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.

Jag gråter.

I de många snabbintervjuerna på tv med mannen

på-gatan, säger en av dem att "Sharon symboliserar förändring, mannen som kunde ändra åsikt, det är arvet han gett oss".

Om det är sant, så kanske något gott kan komma ur detta. Även om jag har svårt att uppfatta tillbakadragandet från Gaza som en omvändning. Det var ju "long overdue", som det heter på engelska. Det var nödvändigt och inte särskilt överraskande att man äntligen lämnade världens mest överbefolkade område, utan ekonomiska tillgångar och med noll strategisk betydelse för Israel och med en bitter, fientlig, arbetslös befolkning.

Om Sharon börjat tala ett annat språk än maktens och föraktets. Men jag uppfattar inte att Sharon stigit av den militära jeepen och upptäckt något annat och nytt i det geografiska och mänskliga landskapet. Upptäckt ett annat folk, deras med rötterna uppryckta olivträd och liv. Jag uppfattar inte att hans grundläggande inställning till dessa människor förändrats. Endast att han förstått att det inte var bra för israelerna att lägga sig i deras liv så mycket. Jag uppfattar inte i hans språkbruk någon respekt för dem: för deras lidande, behov och krav. Jag kan inte påminna mig om att han någonsin använt ord som försoning och förlåtelse och ömsesidighet och ödmjukhet.

Kanske kan den unilaterala plan som Sharon filade på ge befolkningen i Västbanken lite mer andrum. Kanske. Men för fred - den efterlängtade och mångomsjungna - krävs en annan plan, ett annat språkbruk, en annan inställning, en annan ledare.

Mandelblommorna på mitt köksbord påminner mig om det som är vackert i Landet. Och Sharons röst om hur en rättfärdighetens och maktens och hämndens retorik alltid smattrade in över min köksträdgård. Och om hur jag reste mig upp och skakade bort jorden från jeansen och åkte in till stan, där en liten grupp feminister på inmarschens andra dag demonstrerade mot Sharon och hur de aggressiva männen på gatan ropade "åk tillbaka till universitetet och knulla med araberna!"

Jag minns och jag tänker: Må Sharons själ göra en fin resa hem till Gud. Och må det israeliska folket finna andra ledare som talar ett annat slags språk, med ett annat slags röst. För ett annat slags fred.

Anita Goldman