ÅSIKT

Teatern som ska bära allt

CLAES WAHLIN om symboliska spel i stället för social rättvisa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Teckning: PERICOLI

I senaste numret av den danska tidskriften Lettre Internationale (9/2005) återfinns ett stort temablock om politisk teater. De båda regissörerna Peter Sellars och Thomas Ostermeier närmar sig ämnet från två vitt skilda håll, antiken respektive samtiden. Sellars utgår från den grekiska tragedin, om diskussionen som förutsättningen för demokratin och hur konstens plikt i dag är att finna samtalsvägar till alla de som inte har en plattform i ett kommersialiserat mediesamhälle. Konsten är den enda möjligheten att lära sig kommunicera med någon som vill döda en, skriver han och avser därmed att utan det fria ordets institutioner faller det bräckliga system som heter demokrati.

Thomas Ostermeier gör det något enklare för sig när han påpekar att samhällets acceleration måste synas på scenen. Det handlar inte om en metafor, utan dramatiken skall spelas i samma höga tempot som verkligheten pågår, eller också, med exempel hos regissören Christoph Marthaler, spelas i ultrarapid, som ett slags antitempo.

Hur ser då diskussionen om politisk teater ut i Sverige? Ja, inte verkar den ha särskilt många egna idéer om hur teatern skall bli en plats där samtal förs eller verklighet synas. I dag tycks teaterns repertoar bestämmas av kulturdepartementet. Först har man tvingat teatern att skaffa sig en rejäl publikbeläggning, en metod som torde vara effektivare än den gamla hederliga censuren när det gäller att undvika allt som kan utmana publiken. Vad vi ser är ett slags smygstyrning av teatern, institutioner såväl som frigrupper.

Konstnärliga projekt som syftar till att hitta en annan publik än den gängse, pjäser som faller utanför den etablerade spelpraktiken, blir således ett ekonomiskt vågspel och för de som tar det säkra framför det osäkra förblir publiken densamma.

Det politiska i teatern tycks begränsa sig till regeringens agenda: feminism, mångkultur och barnkultur. Budskapet som åtskilliga föreställningar kan reduceras till, i varje fall som ambition, handlar om att män och kvinnor ska vara jämlika och att invandrare också har mänskliga rättigheter, således åsikter som torde delas av runt 99 procent av publiken. Medea blir protofeminist, Shakespeare antisemit och Strindberg antifeminist.

Hänvisningar till antiken à la Sellars, eller för den delen till den elisabetanska populära teatern eller Schillers tanke om scenen som en plats för medborgarnas moraliska fostran, verkar det inte längre finnas utrymme för när mångkulturår trängs med feminism.

Man kan fråga sig varför just teatern, eller rättare, det som händer på teaterns scen, måste föregå med politiskt korrekta exempel. Varför granskar man inte dansbandskulturen, idrotten eller musikalgenren med samma iver? Även om staten inte har samma inflytande över dessa symboliska framställningar (idrotten undantagen), så når ju rimligen dessa aktiviteter tagna var för sig en betydligt större mängd medborgare än teatern. Dessutom verkar både medier och betydande delar av teaterkritiken lydigt följa de kulturpolitiska påbuden genom att just uppmärksamma orättvisor kring genus eller mångkultur.

Frågan är komplex och berör såväl de specifikt politiska prioriteringarna, som den symboliska framställningens roll i dagens samhälle. Om det förstnämnda är det svårt att inte slås över den brist på historisk ödmjukhet som präglar ett alltmer moralistiskt samhälle. Vi verkar vara så övertygade om vad som är rätt och fel att även historien skrivs om utifrån dagens politiska agenda.

Vad historien kommer att säga om vår tid vet blott framtiden, men det skulle förvåna mig om inte konstruktivismen, övertygelsen om att vi kan rita om de sociala, politiska och privata konstruktionerna, blir ett av de fenomen som kan komma att fokuseras. Identiteter och strukturer, individuella såväl som övergripande, anses inte längre vara något som föregår tillvaron, utan betraktas som föremål för (om)konstruktioner. Likväl lever vi våra liv i sammanhang som till största delen är skapade av våra döda.

Om nu denna konstruktivism saknar en odiskutabel realistisk grund, om det alltså i själva verket inte är så lätt att förändra samhället, är det då som det blir viktigt att manifestera

utopin symboliskt? Om Volvo, Vingåkers kommun eller Pagrotskys Pizzeria inte är så jämställda och etniskt balanserade som de politiska idealen kräver, kan man då (1) tro att om man skildrar idealet på scen, så förändras verkligheten, eller (2) om man skildrar idealet på scen, så har man i alla fall skapat ett slags symbolisk rättvisa?

Vad gäller (1) så verkar det tveksamt om detta leder till mer än initiala attitydförändringar, dessutom så går ju långt från alla svenskar på teatern varför eventuella effekter torde vara ytterst begränsade. Kulturpolitiken talar ju heller inte om teatern som en verklighetsförändrande arena, annat än när det gäller att differentiera publiken. Fallet (2) är mer intressant. Med tanke på att teatern, trots sin anrika historia, har begränsad räckvidd och att det vi ser på scenen faktiskt inte är verkligheten, så måste det handla om symboliska - det vill säga icke faktiska - förändringar.

Den glädjande nyheten är att teatern plötsligt tillmäts en betydelse som den sällan annars ges. Den tråkiga nyheten är att teatern hotas av att förvandlas till ett (förvånansvärt lydigt) propagandaredskap för statsmakten. I takt med att skola och universitet också anpassar sin undervisning efter samma politiska krav (säg, genusanpassade litteraturlistor) på bekostnad av kvalificerade historiska insikter, så kan alltså staten och dess tillskyndare omge sig med en rad symboliska ordningar, där kan hela den politiska dagordning som i det verkliga livet visar sig omöjligt att omsätta klistras upp som ett slags samvetsfredande valaffischer.

Se hur Strindbergs kvinnofientlighet balanseras av den modiga regissörens kritik av densamma! Se hur synd det är om Medea, Shylock och Otello, offer för pat-riarkat, antisemitism och främlingsfientlighet, hotande ideologier som tydligen ser precis likadana ut var de än kan spåras upp i tid och rum. Se hur långt i ideologisk utveckling människan har kommit som äntligen kan bedriva räfst och rättning med alla mindre vetande kulturer genom historien!

En del av förklaringen ligger i ett slags naiv identitetspolitik, att vad vi ser med blotta ögat är viktigare än hur det ser ut på djupet, liksom att invandrare vill se invandrare på scenen, eller kvinnor kvinnor (och så vidare ad infinitum).

Det är ju här någonstans, i denna egenartade officiella självsyn som utgår från enkla speglingar och en social och individuell konstruktivism, som den politiska teatern borde börja sitt sökande efter samtiden. Kulturdepartement och övriga anslagsgivande myndigheter borde givetvis, i det fria ordets namn om inte annat, ta ett steg tillbaka från vad de tycker ska hända på teaterscenen och den förste att slå dem på fingrarna borde vara teatern själv.

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM