ÅSIKT

Vi sov, de sköt

Ulrika Stahre ser tre filmer om en pågående katastrof

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: göteborgs filmfestival
KULTUR

"Varför sköt de?" "Jag vet inte. Vi sov. De sköt. Vi sprang, skrek." Vittnesbörden från olika övergrepp den israeliska militären gjort sig skyldig till mot palestinier är många och i Cecilia Parsbergs skildring inifrån Jenin möter vi flera sorters porträtt, bilder av vardag och spår av katastrofen. Det är en finstämd del av hennes och Maj Wechselmanns Det heliga landet, som inte söker den journalistiska sensationen utan snarare låter betraktaren följa i filmskapandets spår. En typ av dokumentär som framhäver sin tillblivelse, för att betona att det vi ser faktiskt fortfarande är skapat, inte ett utsnitt ur verkligheten utan det verkliga sett som en kombination av allt från politiska strukturer till slump, personkemi, urvalsprocesser, klippteknik.

Andra gånger, även i Det heliga landet, får man finna sig i att serveras en förtroendeingivande skådespelarröst som förklarar olika samband. Det är en pedagogisk last som oftast inte saknas när den inte finns där. Däremot kan den användas taktiskt, som i den israeliska dokumentären 5 days (Chamisa Yamim), berättelsen om hur 40 000 soldater och poliser evakuerade 8 000 bosättare från Gazaremsan i augusti förra året. Yoav Shamir (vars förra film Checkpoint visades på festivalen för två år sedan) har lagt upp sin film som ett spel. Spelplanen och aktörerna presenteras på en karta eller spelplan och "spelet kan börja" dag ett. Aktörerna är fyra: polis och militär som har sina order, bosättare som enligt sin tro inte kan gå med på att flytta frivilligt, samt en stor grupp som solidariserar sig med bosättarna och som med olika medel försöker stoppa processen. Några få aktörer är palestinier.

Varför Shamir valt den smått cyniska spelformen för sin dokumentär är troligen för att på något sätt ladda ur det laddade: att jude stod mot jude, att judar överhuvudtaget tvingades packa ihop och tvingas bort. Den jämförelse med nazitiden som bosättarna själva betonar haltar på många sätt - men det tragiska i att tvingas från sin hemort kvarstår. De starka känslorna och protesterna kulminerar i stormningen av en ockuperad synagoga. Där finns det inget skydd mot associationsbanorna.

Filmen i sin helhet handlar om samarbete. Om hur, trots all upprördhet, inget övervåld användes. Några helt fantastiska scener beskriver hur militären tar sig en halvtimmes samtal med varje bosättarfamilj, lirkar, tröstar, övertalar. Hur snyftande militärer bär bort aktivister. En identifikation, medkänsla och respekt som skulle ha kunnat finnas mellan israeler och palestinier. Filmens sista fråga går till den ansvarige generalen: Hur skulle det kunna bli fred i Mellanöstern? Svaret kommer sedan kameran stängts av. Allt blir svart.

Symptomatiskt nog slutar även en annan film om Israel och Palestina med en obesvarad frågan. Leila Khaled, Hijacker är en sympatiskt kortfilm av Lina Makboul, där filmen blir en berättelse om sig själv. Makboul söker upp sin tonårsidol Khaled, den första kvinnliga flyplanskaparen, som nu lever ett ganska alldagligt liv i Jordanien. En stor del av filmen handlar om engagemang, vad som är terrorism, vad som är motståndskamp. Den fråga som inte ställs förrän i filmen sista sekunder, finns med från början: Tänkte Khaled någonsin på att alla palestinier kom att bli betraktade som terrorister, att hon gav palestinierna dåligt rykte? Frågan om hur taktisk en kamp bör vara säger mest om filmaren själv, om avståndet mellan Sverige och Mellanöstern - avståndet mellan Göteborg, Gaza, Haifa och Amman.

Ulrika Stahre