ÅSIKT

Äntligen!

EDUARDO GALEANO om äkthetens seger i ett osynligt land

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Evo Morales - Bolivias förste indianske president. Av indianernas mördare framställs han som en okunnig tyrann, skriver Eduardo Galeano.
KULTUR

Den 22 januari 2002 blev Evo förvisad från paradiset.

Eller, rättare sagt: parlamentsledamoten Morales kastades ut ur parlamentet.

Den 22 januari 2006, i samma ståtliga kammare, svors Evo Morales in som Bolivias president.

Eller, rättare sagt: Bolivia börjar inse att det är ett land där ursprungsbefolkningen utgör majoriteten.

Då när Evo förvisades var en indiansk parlamentsledamot sällsyntare än en grön hund.

Så är det inte fyra år senare: i dag finns det många lagstiftare som tuggar på kokablad, en uråldrig sedvänja som är förbjuden i parlamentets heliga salar.

Långt innan Evo blev förvisad hade hans folk, ursprungsbefolkningen, förvisats från den officiella nationen. De var inte Bolivias söner; de var bara dess arbetskraft. Fram till för bara drygt femtio år sedan fick indianerna varken rösta eller ens beträda trottoarerna i städerna.

Det var på goda grunder som Evo sade, i sitt första tal som president, att indianerna inte var inbjudna att delta i Bolivias grundande 1825.

Samma sak gäller för resten av Syd- och Nordamerika, inklusive Förenta staterna. Våra nationer föddes som lögner. Från första början lade en försvinnande liten minoritet beslag på de syd- och nordamerikanska ländernas självständighet. De första konstitutionerna uteslöt var och en, utan undantag, kvinnor, indianer, svarta och de fattiga.

Evo Morales valseger motsvarar, åtminstone i denna mening, Michelle Bachelets valseger i Chile. Evo och Eva. För första gången har Bolivia en indiansk president, och Chile en kvinnlig president. Och på liknande sätt har Brasilien den första svarta kulturministern. För när allt kommer omkring har väl den kultur som har räddat Brasilien från sorgsenhet sina rötter i Afrika?

I dessa länder som hemsöks av rasism och machismo kommer vissa att uppfatta allt detta som ingenting mindre än en skandal.

Men det som är skandalöst är att det inte hände tidigare.

Masken faller, ansiktet framträder och plågorna blir synliga.

Det enda språk som är värt att tro på är det som uppstår ur nödvändigheten av att tala. Evos allvarligaste fel är att människorna tror på honom, eftersom han utstrålar äkthet till och med när han talar spanska, som inte är hans modersmål, han säger fel då och då. Akademikerna, som stoltserar med sin förmåga att upprepa det som avlägsna röster säger, beskyller honom för okunnighet. Propagandister anklagar honom för att vara demagog, och de i Syd- och Nordamerika som förkunnade att det bara fanns en Gud, en kung och en sanning anklagar honom för att vara tyrann. Och indianernas mördare skälver av panik, skräckslagna inför tanken att deras offer liknar dem själva.

Bolivia tycktes inte vara mer än en pseudonym för dem som styrde landet, och som barskrapade det medan de sjöng sin hymn. Och förödmjukelsen av indianerna, som omvandlats till sedvänja, föreföll ödesbestämd.

Men under de senaste åren och månaderna har detta land upplevt en period av folklig revolt. Denna process av fortgående uppror, som har efterlämnat ett spår av döda, kulminerade med gaskriget, men sträckte sig mycket längre tillbaka i tiden. Den sträckte sig längre tillbaka och den sträcker sig långt fram, till valet av Evo, mot stormar och tidvattenvågor.

I fråga om Bolivias gas var det en gammal historia som spelades upp på nytt: plundringen av landets rikedomar, som har pågått under mer än 400 år, från mitten av femtonhundratalet. Silvergruvan i Potosí blev ett ihåligt berg; Stillahavskusten, där man fann salpeter, blev en karta utan hav; och där Oruros tenn en gång fanns, finns nu bara änkor.

Detta, och endast detta, lämnade de kvar.

De senaste årens uppror genomborrades av kulor, men de lyckades förhindra att Bolivias gas hamnade i utländska händer, och de stoppade privatiseringen av vattnet i Cochabamba och La Paz. De störtade regeringar som styrdes från utlandet, och sade nej till regressiva skatter och andra kloka påbud från Internationella valutafonden.

Ur de civiliserade mediernas perspektiv var dessa explosioner av folklig värdighet barbariska handlingar. Tusen gånger måste jag ha läst eller sett eller hört att Bolivia är ett oregerligt, obegripligt, motspänstigt, icke livsdugligt land. Journalisterna som upprepar detta har fel: de borde erkänna att Bolivia, för deras del, är ett osynligt land.

Det är ingenting ovanligt med det. Denna blindhet är inte bara en dålig vana hos arroganta utlänningar. Bolivia föddes blint för sig självt, eftersom rasismen fördunklade dess syn, och det råder ingen brist på bolivianer som föredrar att se på sig själva med ögon som föraktar.

Men det är inte för intet som den andiska ursprungsbefolkningens flagga hyllar världens mångfald. Enligt traditionen uppstod flaggan ur mötet mellan den kvinnliga och manliga regnbågen. Och denna jordens regnbåge, som på modersmålet kallas "vävd av porlande blod", har fler färger än himlens regnbåge.

Eduardo Galeano ([email protected])