ÅSIKT

Edward Said behövs nu

Foto: Ulla Montan
Edward Said - de sista åren före sin död medverkade han på Aftonbladets kultursidor.
KULTUR

Olle Svenning skriver om upplysningsmannen som granskade världen från periferin.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Edward Said anger sitt eget perspektiv finner han det i utanförskapet, hos den landsflyktiges, den som drivits i exil. Rollen kan laddas med hätskhet och sorg, skriver han, men också skärpa iakttagelserna. Världen granskas från periferin. Därifrån framträder maktsystemen, hierarkierna och den härskande ideologin och kulturen förödande tydligt. Människan i exil har inget självklart hem någonstans. Hon kan tolka världen utan bundenhet och lojaliteter och lyssna till flera berättelser. Förhållningssättet blir kontrapunktiskt, skriver Said med en term lånad från musiken, en värld han ofta vistades i. Glenn Gould, Saids vördade och älskade pianist, kunde särskilt i sina Bach-tolkningar fläta samman självständiga melodilinjer till en harmonisk musikalisk sats. Ingen stämma tilläts dominera.

Saids litteratur- och kulturteorier har samma mål, de strävar efter det polyfona. Said vill binda samman romanen med den tid, plats och historisk-sociala sammanhang den skapades i. Hans mäktiga verk Orientalism visar hur västerländsk tradition och kultur förvandlar, perverterar, rentav förfalskar "orienten" för att underordna den det koloniala projektet. Said osäkrar och undergräver det som kallas den västerländska litterära kanon utan att nedvärdera författarskap. Han beundrar och berömmer västliga författare, bland dem Jane Austen som annars oftast fått symbolisera Saids kritiska läsning. Men han vill att vi ska se hennes Mansfield Park i sin tid av kolonialism, slavhandel och hierarkiska ordningar.

Texterna av Joseph Conrad, som Said skrev sin doktorsavhandling om, är skarpt upproriska mot det koloniala förtrycket men, menar Said, präglas ändå delvis av kolonialismens tunga arv. Conrad såg inte de förtryckta som individer eller bärare av något eget.

Kritiken mot V S Naipaul är ironiskt oförsonlig: "En asätare", en som "gråter över kolonialismens utspillda mjölk". Hemingway skriver "pojkböcker för vuxna", fast skildrar tjurens beteende och själsliv insiktsfullt.

Said var upplysningsman, upptagen av "det kritiska tänkandet". Han var sekulär och därför kritisk till islamisk fundamentalism. Said, så upprorisk mot alla former av auktoritära maktstrukturer, bröt med PLO:s ledning, både korrupt och för eftergiven mot den israeliska dominansen. Undertecknandet av det orättfärdiga Oslo-avtalet var "en dag att sörja". "Välj aldrig solidaritet framför kritik", skrev Said.

Det finns inget sådant som en ensam eller avskild intellektuell. Med sina texter och ord blir hon en samhällsvarelse, skrev Said. Den intellektuella får däremot aldrig göra anspråk på att vara "en talesman", en som tolkar eller representerar folket eller medborgarna. Orientalism, knapphändig och försiktig med att tolka de förtryckta, följer regeln.

Den som vill länka Said till en filosofisk-moralisk tradition hamnar hos Franz Fanon och Antonio Gramsci. Fanons dialektik, att jämföra med musikens kontrapunkt, är konkret. Uppdelningen går mellan kolonisten och den koloniserade (subjekt-objekt): "De båda zonerna står mot varandra " de utesluter varandra. Det finns ingen gemensam nämnare, ett av leden är överflödigt". Fanon beskrivs ofta som våldets propagandist. Said skriver: "Avkolonialiseringens våld är inget annat än ett öppet fullföljande av det våld som döljer sig i kolonialismen."

Gramsci, mer av reformist, byggs in i Saids teori om det "kritiska medvetandet" och betydelsen av konkret intellektuellt arbete, komponenter i den samhälleliga kampen om hegemonin. Den, som enligt Said, tillåter västvärlden dekonstruera Palestinas ambitioner och inställsamt konstruera Israels. Texturvalet om Mellanöstern-politiken är sparsamt i antologin. Fanons viktigaste texter i ämnet finns i Fred utan land (Ordfront 1997). Ordfront har med sin ambitiösa utgivning byggt ett eget svenskt Said-bibliotek.

Möjligen döljs Said alltför mycket av tunga svarta skuggor: Det palestinska nederlaget, den tredje världens alltmer perifera roll, den påtvingade landsflykten: "Ett av de sorgligaste öden som kan drabba en människa." Hans egen leukemi som härjade hans kropp i ett drygt decennium innan den slutligen drev den i döden. Ett av kapitlen heter talande nog: "Om förlorade strider". Trösten finns i Adornos ord: "Det som tänks övertygande måste ha tänkts någon annanstans och av andra människor."

Ingen bör glömma festen kring Said: hans privata värld genomströmmades av musik och dekorerades av den mest utsökta konst. Han sökte estetiskt raffinemang ända in i minsta klädespersedel. I antologin är han, i ett avsnitt som lånat av Fellini, sakkunnig guide vid besök hos magdansöser. Den främsta i den exklusiva danskonsten visar sig vara kommunist. Vi får veta något för lite om hans filmpassion (Errol Flynn var annars den stora idolen). Said nöjer sig med ett välvilligt snabbporträtt av Tarzan som invandrare och ett besök hemma hos Gillo Pontecorvo, som enligt Said och många av oss andra, gjort världens bästa politiska film, Slaget om Alger.

Said tar oss till och med ut på tennisbanan. Han behärskade den sportens konst till den grad att den annars så skicklige översättaren ramlar omkull. Vi får nämligen veta att Said slog fina "markslag". Grundslag heter det.

Ett viss vemod faller efter sista kapitlet: En stenhård uppgörelse med den hotfullt nykoloniala och djupt reaktionära idén om "civilisationernas strid".

Said behövs i vår tid.

Essäer

Olle Svenning