ÅSIKT

Vem vågar säga aldrig i dag?

I morgon, tisdag, är det 20 år sedan Palme mördades

Foto: Lasse Hedberg
Olof Palme.
KULTUR

Har ni tänkt på det.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu skriver vi historia är ett sådant där uttryck som folk alltid använder när de tycker att de har gjort något bra. Så klart.

Nu skriver vi historia - det är inte direkt något som man säger när man skjutsar ut två egyptier till Bromma flygplats. Eller när man fryser tillgångarna för tre svensk-somalier. (Som för övrigt bara hade kallats för svenskar om de hade sprungit tillräckligt fort eller hoppat tillräckligt högt för Sverige i ett OS. Men det är en bisak.)

Min poäng är att historia är något som vi skriver hela tiden, alldeles oavsett om vi vill det eller inte. Och oavsett om det är till vår fördel eller inte. Det är inte som när man skriver ihop ett CV, där man kan välja att ta med vissa saker medan man utelämnar annat. Hitler skulle säkert ha varit stolt över både Volkswagen och motorvägsbyggen om han hade levt i dag, men det är inte det vi minns honom för. Historieskrivningen tar inga sådana hänsyn. Vilket för oss fram till den eviga frågan. Den största och kanske allra svåraste som finns att besvara.

Vilken skillnad gör vi genom att vara här?

I boken Olof Palme och utrikespolitiken ställer sig statsvetaren Ann-Marie Ekengren samma fråga. Hur mycket förmår en enskild person att förändra och påverka ett större skeende? Vilket förstås är ett tankeexperiment som aldrig riktigt kan nå fram till några definitiva svar, eftersom det hela tiden måste bli en lek med "om".

Om inte - vad hade varit då? Enligt någon slags: hade förintelsen skett utan Hitler, hade glasnost blivit utan Gorbatjov, hade apartheidsystemet krossats utan Mandela? I vilken utsträckning är ett politiskt skeende en effekt av slump, omvärldsfaktorer, marknadskrafter, säkerhetspolitiska hänsynstaganden, eller just - en ensam makthavares förmåga att föra fram och driva igenom sina egna idéer?

I Olof Palme och utrikespolitiken letar jag efter svaren, samtidigt som jag påminns om en tid när vi trodde att vi fortfarande kunde förändra världen, och inte bara våra mobilabonnemang. Men jag saknar något annat. Ett politiskt förlopp stuvas in i förklaringsmodeller, ofta med skohorn. Tuktas tills det blir tillräckligt tamt för att låta sig jämföras och analyseras, samtidigt som det blir just detta - tamt, anemiskt och dränerat på liv. Vilket säkert hade passat sina syften bättre i en bok som hade hetat "Göran Persson och utrikespolitiken", men som förlorar sitt tyngsta bevis i en studie vars viktigaste poäng är Olof Palme som idébärare. Han som 1964 stod i Blå hallen och citerade Bertolt Brecht; "Den som lever ännu må inte säga: aldrig! Som det är förblir det inte. När de mäktiga talat skall de maktlösa tala. Vem vågar säga: aldrig? Vem beror det på om förtrycket fortsätter? På oss."

I detta ryms allt. Allt det som vi en gång var, och allt det som vi inte längre är. Ett lilleputtland som vägrade vara en liten lort. Som värnade neutraliteten och hävdade demokratin genom att våga säga sin mening.

Det borde vara ett stycke nutidshistoria, men det är redan minnen från längesedan. Och i Olof Palme och utrikespolitiken flimrar allting förbi igen.

I januari 1969 erkände Sverige Nordvietnam, trots att det uppfattades som att vi tog ställning mot USA under en pågående konflikt. I början av 1970-talet fick sex befrielserörelser i Afrika finansiellt stöd från Sverige, trots att många länder i väst såg det som ett ställningstagande mot de västerländska kolonialmakterna. I Sydafrika gick Sverige in med stöd till ANC trots att den sydafrikanska regimen hade ett uttalat stöd från flera västeuropeiska stater med intressen i regionen. Och på samma sätt tog vi ett eget beslut om att förbjuda investeringar i Sydafrika, utan att invänta FN:s beslut om sanktioner.

I dag heter det att omvärlden har förändrats. Men det är förstås inte sant. Omvärlden är sig skrämmande lik. Vi har en supermakt som gör som den vill. Som hyser fångar över hela världen som saknar möjlighet att få sin sak rättsligt prövad. Väst mot öst har ersatts av väst mot Mellanöstern. Hotet från kommunismen har ersatts av hotet från terrorismen. I Europa har vi byggt en mur som vi har döpt till Schengensystemet och på Västbanken bygger Israel en mur som de kallar för barriär. Kolonialism har ersatts av en global marknadsliberalism, och slavarbete på hemmaplan har ersatts av slavarbete på distans.

Det är inte omvärlden som har förändrats, det är förlusten av en självständig röst som känns. I dag anordnar Göran Persson förintelsekonferenser där det är förbjudet att kritisera Israels övergrepp mot det palestinska folket. År 1964 höll Palme ett tal där han konstaterade att "Hitlers skräckvälde tillhör historien. ["] Koncentrationslägren har blivit minnesmärken till varnagel och eftertanke, och slavlägren kanske har tömts. Men i Sydafrika föser man människor samman, berövar dem möjligheten till arbete och utveckling, förbjuder dem att fritt röra sig därför att deras hudfärg är mörk och därför att de börjat kräva sin rätt."

Vem vågar säga aldrig - i dag? Och vilken historia skriver vi?

Det unika med Palme var att han såg sin egen samtid, innan den hade blivit till dåtid. Och även Ann-Marie Ekengren drar slutsatsen att Olof Palme var en tydlig idéentreprenör. Neutraliteten, solidariteten och jämlikhetsidén finns med som en röd tråd, oavsett om det handlar om Europapolitiken eller befrielsen av den tredje världen. Och själv verkar Olof Palme ha varit väl medveten om att Sveriges fyllde en viktig funktion som föredöme och opinionsbildare i den internationella debatten.

Kanske är det också där någonstans som svaret finns på den existentiella fråga som saknar ett slutgiltigt svar. Hur stort avtryck förmår en människa att göra under sin stund på jorden?

Vi får den betydelse som vi ger oss själva. Politik är att vilja. Måste alltid handla om att vilja. Och Olof Palme lever inte i dag, men som alla människor som dör före sin tid, finns han kvar ändå. En konkret känsla av något annat som kunde ha varit, som fantomsmärtor i en arm, och ett ont av något som fattas. Just för att det en gång fanns något som var bra.

Litteratur:

Lena Sundström