ÅSIKT

Sjuka Frankrike

TAHAR BEN JELLOUN ställer en diagnos

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Paris i förra veckan.

Man måste vara både blind och döv för att inte se ett samband mellan upploppen i Paris förorter i höstas och de allt mäktigare demonstrationerna mot CPE, ett lagförslag om försämrade anställningsvillkor för unga, som nu utspelar sig runt om i Frankrike. Unga fransmän med invandrarbakgrund gav uttryck för en vrede och förtvivlan inför en stat som inte bara har glömt dem utan också valt att möta dem med förtryck, som om de vore genetiskt präglade till brott och förödelse. Man väntade sig nu att förstäderna skulle flamma upp igen, men det var universiteten som ockuperades och städernas gator som blev scenen för väldiga protester.

De som nu demonstrerar på gatorna i Paris, Rennes, Toulouse och andra franska storstäder visar upp ett djup känt nej till Chiracs regeringspolitik. Något som går långt längre än ett enkelt nej till en lag.

CPE är om den förbättras inget angrepp på unga, men allt ligger i formen, i sättet att betrakta unga och deras framtid i ett land där varje reform upplevs som en attack på rätten till existens och liv.

Frankrike är trött, landet lider av en skleros som gör all politik svår och alla samtal misstänkta. Mellan politiker och medborgare finns inte längre någon samstämmighet, inga förhandlingar. Här härskar misstro, ett nej till ett politiskt tal som inte längre svarar mot förväntningarna hos unga människor i fattiga förorter och studentkvarter.

Staten erbjöd inte förorternas hundratusentals unga någonting, gjorde ingenting konkret för att förändra deras situation. Chirac talade om ett ”identitetsproblem”, andra såg i upploppen en vilja att destabilisera landet och vissa hävdade att krisen hade ett ”etniskt och religiöst” ursprung. Det visar hur stor okunnigheten är. Demonstrationerna mot CPE tar faktiskt upp andan och vreden hos dem som reagerade mot föraktet och förolämpningarna från en inrikesminister som blandar samman invandrarbarn och invandrare.

Premiärministern menar kanske väl med sin kamp mot arbetslösheten och sin vilja att smörja kugghjulen i arbetssystemet. Men han kan inte tala till de unga, han talar om dialog men kan inte engagera sig. De unga som gör sina röster hörda på gatorna avvisar ett politiskt system som inte längre har med människor att göra. På samma gång som företag rapporterar rekord­vinster och välkomnar en lag som gör det möjligt för dem att utan skäl avskeda en ung person.

Journalisten Pierre Viansson-Ponté skrev några veckor före demonstrationerna i maj 1968 på Le Mondes förstasida att ”Frankrike har bekymmer”. En diagnos som sade en hel del om den tidens samhälle. I dag skulle han förmodligen ha konstaterat att Frankrike är sjukt. Landet klagar sedan länge över att ha förlorat sitt inflytande i världen och ser arbetslösheten stiga, rättssystemet spåra ur, extremhögern växa, rasismen skapa fler och fler anhängare och offer samt hur politiker förlorar sin trovärdighet. Cioran skrev i Histoire et Utopie att ”på väg ut ur ungdomen är man med nödvändighet fanatiker”.

Förorternas unga är

fanatiska i sin längtan efter att existera och leva i värdighet, i sitt behov av få vara fransmän fullt ut. De visade sitt nej till föraktet i oktober i fjol. De som i dag kritiserar premiärminister

Villepin

vill vara med om att skapa sin framtid. När de går med i en kollektiv protest hoppas de skapa mening i sitt liv i ett land som har ont i ryggen, som har minnesluckor inte minst vad gäller förortsbarnen, som har ont i ögonen, kommer med löften och glömmer att hålla dem.

Tahar Ben Jelloun