ÅSIKT

Vi borde ha förstått tidigare

Gunnar Bergström - en av de fyra på resan till Demokratiska Kampuchea 1978 - om hur övertygelsen kan förblinda

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Pol Pot går i spetsen för en grupp röda khmerer 1979.

Vad hände egentligen i Kambodja under Pol Pots regim? Och hur kunde man resa där i två veckor i augusti 1978 utan att se det omtalade massmordet? Det har blivit ett debattämne sedan Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende (Atlas förlag) kom ut för några dagar sedan. Den berör förstås mig då jag var en av dessa fyra svenskar som gjorde den omtalade resan. Nu har även Jan Myrdal, som var med på resan, gett sin syn ( Aftonbladet 29 mars). Vi som gjorde resan enades då på Myrdals goda råd att inte skriva en gemensam reseberättelse, utan vi skrev olika artiklar var för sig. Redan då hade vi olika synsätt bland annat vad gäller innebörden av att röda khmererna lät tömma städerna.

Allt som gäller den resan har knappast allmänt intresse i dag, men just detta med synen på demokrati och mänskliga rättigheter blir aldrig inaktuellt. Ständigt har både vänster och höger ursäktat sina "favoritländer" deras övergrepp. Jag gjorde det själv. Jag antog tidigt att enstaka övergrepp ägt rum, precis som efter alla revolutioner: alla flyktingar ljög nog inte. Men helheten var försvarbar och så småningom, tyckte jag, beundransvärd.

Jag imponerades, och såg det som framsynt att Kambodja inte tog emot bistånd för att bibehålla sitt oberoende. I dag vet vi att man inte var så oberoende, utan i vissa avseenden var starkt beroende av Kina. Dessutom skapade denna princip - som var en god tanke i grunden - i sin tillämpning svält och katastrof. I stället för att ta emot hjälp tömde man alla städer. Myrdal nämner inte detta övergrepp mot en massa oskyldiga stadsbor. Det fanns röda khmerer som opponerade sig, som Hou Youn, som försvann och avrättades.

Drömmen var vacker men resultatet förfärligt. Hur kan en revolution spåra ur på detta vis? Leder den kommunistiska ideologin alltid till övergrepp? För mig, som en gång tillhörde den svenska maoistvänstern, är svaret ja. Det går inte alltid så långt som i Kampuchea, men det har i princip alltid slutat på samma sätt. Om det finns några kvar av oss som tror på en "vänsterpolitik" så måste den vara tydlig på denna punkt: minsta avsteg från de mänskliga rättigheterna är vägen till avgrunden. Och här gör Myrdal vänstern en otjänst som inte är tydlig.

Röda khmererna förde en oförsvarlig terrorpolitik med avrättningar och tortyr och med en politik som genom svält och umbäranden kostade en oerhörd massa människor livet. I Myrdals artikel finns ett erkännande jag inte sett tidigare, att 800 000 kan ha dött åren 1975-78, men sen glider texten: "många blev säkert ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade" Men det skedde inte "möjligtvis" utan bevisligen! Läs "bekännelserna" från Tuol Slengfängelset! Och utrymningen av städerna utan urskiljning! Mängden avrättningar!

Ser Myrdal inget mönster?

I artikeln talas om dålig kontroll över säkerhetstjänsten. Ieng Tirith, Ieng Sary och Khieu Samphan, några av de ansvariga, skyller på andra. Ingen visste något! Inte ens Pol Pot visste, säger hans sekreterare. Men avrättningarna ägde rum och skedde systematiskt. Därför blir Myrdal inte bara otydlig, utan hamnar i galen tunna till slut: om Pol Pot fått fullfölja sina planer så hade "khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge än i dag". Hur kan man skriva så om en regim med den belagda historia den har? Hur många kambodjaner delar den uppfattningen?

Men visst kan bilden kompliceras. Det sades och sägs saker som inte stämmer, till exempel att alla som bar glasögon avrättades. Det var inte heller sant att alla svalt hela tiden och att det stod väpnade vakter vid risfälten.

Vi reste i 100 mil i 14 dagar i ett land som utsatts för en exempellös terror. Ändå har Myrdal en poäng: vi såg det vi såg. Jag såg inga svältande människor. Jag såg glada människor och jag såg saker som man sagt inte fanns: skolor, böcker och påstått avrättade ledare vid liv. Bilderna vi tog är inte bluff. Alla de 100 milen var inte en korridor med välgödda statister; det var inte möjligt att arrangera allt. Men visst var mycket uppvisning. Vi fick inte stanna över natten i något kooperativ och vi talade inte språket. Men det gick att dölja terror och övergrepp och det är därför jag undrar om resan alls skulle ha gjorts. Fröberg Idlings bok väcker frågan om vi borde ha förstått vad vi inte såg, inte bara vad vi såg. Jag anser att vi borde ha förstått tidigare.

Första gången, och andra, som jag snuddade vid tanken om vi hade haft fel hela tiden, så sprang jag ifrån den. När vi kom hem och en tid förflutit började mina skygglappar falla av. Vi såg inga massmord. Men vem skulle ha visat oss det? Flyktingarnas berättelser, om hur människor hämtades på nätterna, var tyvärr helt förenliga med vad vi såg. Alla flyktingar från Kampuchea kan inte ljuga. Och när jag erkände det så kunde jag se att resan och det vi såg går att förena med övergrepp och massmord.

Kan det här hända igen, att några blir så trogna en övertygelse att de tappar sitt kritiska tänkande? Mitt svar är: ja, andra riskerar att falla i vår fälla. Jag tycker att Jan Myrdal, en klok människa och en stor författare, är kvar i denna fälla.

Numera är jag allergisk mot fundamentalism och alla som har hittat "sanningen". I Demokratiska Kampuchea var Pol Pot så övertygad om sin världsbild att alla som gick emot den var "agenter". I USA har vi en president som tror att han har en kallelse från Gud. Fundamentalister av alla möjliga sorter och övertygelser finns även i dag.

Jag tror att jag skulle dela en av Jan Myrdal författad beskrivning av det svenska klassamhället och den orättfärdiga kapitalismen. Men tills någon hittat ett annat alternativ än det kommunistiska som hittills praktiserats, bor och lever jag hellre i detta usla klassamhälle med alla dess fel och brister, än i ett land som saknar de grundläggande mänskliga rättigheterna att yttra sig fritt, tänka fritt, resa fritt och med en rättssäker statsapparat.

Läs mer:

Gunnar Bergström ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM