ÅSIKT

Hur kan det få hända igen?

Ett litet folk terroriseras av en stormakt. När ska FN gripa in? frågar JOHN PILGER

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Indonesisk militär torterar en ung östtimorian.

År 1993 reste jag och fyra andra i hemlighet runt i Östtimor för att samla in bevis för det folkmord som begåtts av den indonesiska diktaturen. Så total var tystnaden som omgav detta pyttelilla land att den enda karta jag kunde hitta innan jag gav mig i väg var en med flera tomma områden där det stod stämplat "ofullständig kartinformation". Men det fanns få platser som hade blivit lika vanhelgade och skövlade av mordiska militärstyrkor. Inte ens Pol Pot hade lyckats eliminera proportionellt lika många människor som den indonesiske diktatorn Suharto hade gjort i hemligt samförstånd med det "internationella samfundet".

I Östtimor fann jag ett land översållat av gravar, markerade med svarta kors: kors på bergstoppar, kors ordnade i rader ovanför varandra längs bergssluttningarna, kors intill vägarna. De berättade om mord på hela byar, från spädbarn till gamla. När östtimorianerna år 2000, i en handling av kollektivt mod som har få historiska motsvarigheter, till slut vann sin frihet, upprättade FN en sanningskommission; den 24 januari i år publicerades dess 2 500-sidiga rapport. Jag har aldrig läst något liknande. Rapporten bygger till största delen på officiella dokument och innehåller en plågsamt detaljerad beskrivning av den skamfläck som Östtimors blodsoffer utgör. Den konstaterar att 180 000 östtimorianer dödades av indonesiska militärstyrkor eller dog av framtvingad svält. Den beskriver den "centrala roll" som USA:s, Storbritanniens och Australiens regeringar spelade i samband med detta blodbad. Förenta staternas "politiska och militära stöd hade avgörande betydelse" för brott som omfattade allt från "massavrättningar till tvångsomflyttningar, sexuella och andra fasansväckande former av tortyr liksom övergrepp mot barn". Storbritannien, som var delaktigt i konspirationen bakom invasionen, var den främsta vapenleverantören. Om man vill se igenom de rökridåer som i dag omger Irak, och förstå vad verklig terrorism är, då bör man läsa detta dokument.

Medan jag läste det tänkte jag på de brev som tjänstemän i det brittiska utrikesdepartementet skrev till bekymrade medlemmar av allmänheten och parlamentsledamöter efter att tv hade visat min film Death of a Nation. Med full kännedom om hur det förhöll sig i verkligheten förnekade de att brittisklevererade Hawk-stridsflygplan höll på att ödelägga byar bestående av halmhyddor och att brittisklevererade maskingevär av märket Heckler & Koch användes för att göra slut på byarnas invånare. De ljög till och med om lidandets omfattning.

 ■Och nu händer allting på nytt, och skeendet omges än en gång av samma tystnad, och på samma sätt som förut stöder det "internationella samfundet" krossandet av ett försvarslöst folk samtidigt som det drar nytta av händelserna. Indonesiens brutala ockupation av Västra Papua, en vidsträckt, resursrik provins - stulen från dess folk, liksom Östtimor - är en av vår tids stora hemligheter.

Uppskattningsvis 100 000 västpapuaner, eller tio procent av befolkningen, har dödats av den indonesiska militären. Detta utgör en bråkdel av den verkliga siffran, enligt flyktingar. I januari nådde 43 västpapuaner Australiens nordkust efter en farofylld sex veckors färd i kanot. De hade ingen mat, och sitt sista färskvatten hade de droppat ner i munnen på sina barn. "Vi visste", sade Herman Wainggai, gruppens ledare, "att om den indonesiska militären hade fått tag på oss så skulle de flesta av oss ha dött. De behandlar västpapuaner som djur. De dödar oss som djur. De har skapat miliser och jihadister för att göra just det. Det är samma sak som hände i Östtimor."

I över ett år har omkring 6 000 människor levat gömda i tät djungel sedan deras byar och grödor förstörts av indonesiska specialstyrkor. Att hissa den västpapuanska flaggan innebär "landsförräderi". Två män avtjänar ett femton- respektive tioårigt fängelsestraff för att blott ha försökt göra det. Efter ett angrepp på en by förevisades en man som ett varnande exempel: soldaterna hällde bensin över honom och tände eld på hans hår.

När Nederländerna gav Indonesien dess självständighet 1949 argumenterade man för att Västra Papua utgjorde en separat geografisk och etnisk enhet med en egen nationalkaraktär. En rapport som publicerades i november förra året av Institutet för Nederländernas historia i Haag avslöjade att holländarna i hemlighet hade erkänt den "omisskännliga begynnelsen till en papuansk statsbildning", men att John F Kennedys administration tvingade dem att acceptera "temporär" "några tusen kilometer kanniballand".

 ■Västpapuanerna blev lurade. Holländarna, amerikanerna, britterna och australierna stödde en "fri folkomröstning", till skenet organiserad av FN. Ett övervakningsteam från FN på 25 personer hindrades av den indonesiska militären att röra sig fritt och förvägrades tolkhjälp. Av en befolkning på 800 000 "röstade" 1969 omkring 1 000 västpapuaner. Alla hade valts ut av indoneserna. Under pistolhot "accepterade" de att fortsätta styras av general Suharto - som hade gripit makten 1965 i samband med det som CIA senare beskrev som "ett av de värsta massmorden under senare delen av 1900-talet". 1981 fick Tribunalen om mänskliga rättigheter i Västra Papua, som hölls i exil, höra av Eliezer Bonay, Indonesiens första guvernör i provinsen, att omkring 30 000 västpapuaner hade mördats mellan 1963 och 1969. Mycket lite av detta rapporterades i västvärlden.

Det "internationella samfundets" tystnad förklaras av Västra Papuas fantastiska rikedomar. I november 1967, kort efter att Suharto hade konsoliderat sitt grepp om makten, anordnade Time-Life Corporation en extraordinär konferens i Genève. Bland deltagarna fanns världens mäktigaste kapitalister, under ledning av bankiren David Rockefeller. Mittemot dem satt Suhartos män, som gick under beteckningen "Berkeleymaffian" eftersom flera av dem hade studerat vid Berkeleyuniversitetet på amerikanska regeringsstipendier. Under tre dagar styckades den indonesiska ekonomin upp, sektor för sektor. Ett amerikanskt och europeiskt konsortium tilldelades Västra Papuas nickeltillgångar; amerikanska, japanska och franska företag fick dess skogar. Det största priset - världens största guldfyndighet och världens tredje största kopparfyndighet, bokstavligen ett berg av koppar och guld - gick emellertid till den amerikanska gruvjätten Freeport-McMoran. I dess styrelse sitter Henry Kissinger, som i egenskap av amerikansk utrikesminister gav Suharto "grönt ljus" för invasionen av Östtimor, enligt den nederländska rapporten.

Freeport utgör i dag troligen den indonesiska regeringens enskilt största intäktskälla: företaget uppges ha gett Jakarta 33 miljarder dollar mellan 1992 och 2004. Mycket lite av detta har nått Västra Papuas folk. I december förra året uppges 55 människor ha svultit ihjäl i Yahukimodistriktet. Tidningen Jakarta Post "fruktansvärda ironin" i det faktum att hunger kan förekomma i en så "ofantligt rik" provins. Enligt Världsbanken "lever 38 procent av Papuas befolkning i fattigdom, mer än dubbelt så många som det nationella genomsnittet".

Freeportgruvorna vaktas av Indonesiens specialstyrkor, som hör till världens mest garvade terrorister, ett faktum som bevisas av deras dokumenterade brott i Östtimor. De är kända under namnet Kopassus, och har beväpnats av britterna och utbildats av australierna. Människorättsorganisationernas pärmar är fyllda med bevis för Kopassus terrorism. Den 6 juli 1998, på den västpapuanska ön Biak, strax norr om Australien, massakrerade specialstyrkor mer än 100 människor, varav de flesta var kvinnor.

Den indonesiska militären har emellertid inte lyckats krossa den västpapuanska självständighetsrörelsen OPM. Sedan 1965 har OPM nästan helt på egen hand, och ofta med djärva metoder, påmint indonesierna om att de är ockupanter. Under de senaste månaderna har motståndet fått indonesierna att i hast sända mer trupper till Västra Papua. Två brittisk-levererade Tactica-pansarfordon utrustade med vattenkanoner har anlänt från Jakarta. Hawk-stridsflygplan, tillverkade av BAE Systems, har använts mot västpapuanska byar.

De 43 asylsökande i Australien går ett osäkert öde till mötes. I strid med internationell rätt har Howardregeringen flyttat dem från fastlandet till Christmas Island, som är en del av en australisk "utestängningszon" för flyktingar. Vi bör vara mycket uppmärksamma på vad som händer med dessa människor. Om de mänskliga rättigheternas historia inte är historien om stormakters rätt att göra som de vill, då måste FN återvända till Västra Papua, på samma sätt som världsorganisationen till slut återvände till Östtimor. Eller måste vi alltid vänta till dess korsen blivit fler?

John Pilger ([email protected])