ÅSIKT

Är det kris nu igen?

PELLE ANDERSSON om konsten att kränga kvalitetsböcker då och nu

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Teckning: TULLIO PERICOLI

Bokförlagen har länge tjänat mycket pengar. Inom Bonnierkoncernen har till exempel bokutgivningen varit en kassako när Dagens Nyheter och Expressen gått knackigt. Explosionen av titlar, efter momssänkningen, under de första åren på detta millennium påminner om överetableringen av it-företag strax före kraschen. Är det dags att oroas för en ny förlagskris, som den på 70-talet?

Ann Steiner, litteratursociolog från Lund, skriver i sin färska avhandling, I litteraturens mittfåra - Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet (Makadam), att bokbranschen drabbades av svåra bekymmer i slutet av 1960-talet. "1956 utkom 4 492 titlar och 1971 utkom 7 558, vilket innebar en ökning på närmare 70 procent." Det största hotet mot boken var då som nu en överutgivning där "böckerna skymmer varandra".

Det intressanta var att förläggarna försökte ta sig ur krisen genom att ge ut än fler titlar, men resultatet blev "att varje enskild titel sålde ännu sämre och en ond cirkel uppstod som visade sig vara svår att bryta".

Ingen reagerade, trots att det trycktes 600 000 fler böcker 1970, jämfört med 1969. Strax därefter myntade förläggaren Per Gedin ordet "förlagskris". Men vad var det egentligen som hände?

Det var framför allt en kris för pocketboken och enligt Steiner var den inte värre än att förlagen hade klarat problemen själva. Detta var dock under 70-talet, ett årtionde då författare, förläggare och stat förde konstruktiva kulturpolitiska diskussioner. Vilket bland annat ledde till vårt nuvarande litteraturstöd.

I början av decenniet försvann de fasta bokpriserna vilket ledde till att boklådorna gick omkull på löpande band, stora förlagskoncerner bildades och bokklubbarna fick mycket större betydelse. Månadens bok blev den då hårt kritiserade symbolen för hela branschens djupa förändring.

Det som skilde Månadens bok från de bokklubbar som funnits tidigare var att redaktionen valde ut en bok (och någon eller ett par alternativa titlar) som de sedan marknadsförde, till "extrapris" och med hjälp av tidningen Månadens BokNytt, där boken och författaren presenterades av en annan författare eller kritiker.

Detta var naturligtvis ett sätt att ta sig förbi recensenterna och upprätta en direktkontakt med läsarna - vilket förklarar kritikernas ilska. Även författarna kände sig hotade, som Författarförlagets styrelse skrev i Författaren: "Ett fåtal redan från början lättsålda böcker skall föras ut i en enorm försäljningsdrive till särskilda "förmånspriser". Denna spekulativa satsning kommer ske på bekostnad av all annan bokutgivning." Kvalitetslitteraturen skulle alltså marginaliseras till förmån för storsäljande skitböcker. Men Månadens bok var ingen skräpbokklubb.

Kritikerkåren och Månadens bok hyllade ofta samma böcker - attacken byggde alltså på en grov missbedömning av det kulturella kapitalets betydelse. För att gå hem i stugorna behövde Månadens bok just det kapitalet. Bokläsarna var då, precis som nu, medelklass, ville ha "rätt" böcker i bokhyllan och rätt är de högkvalitativa, men som man också begriper.

Detta ledde till att Månadens boks viktigaste litterära uttryck blev den breda episka kvalitetsromanen, skriven av en man, utgiven av Bonniers med ett tydligt budskap och som massorna förstod utan problem.

När jag ser titlarna fladdra förbi i Steiners utmärkta bok ser jag också min mors bokhylla framför mig. Hon framstår som målgruppens själva epicentrum: ensamstående stressad mellanstadielärare som ville hålla sig à jour med litteraturen.

Så började min vuxenläsning: Kerstin Ekmans Häxringarna, b> Yasar Kemals Gräset som aldrig dör, Lars Gustafssons En biodlares död, Knut Faldbakkens Oår. Sweetwater, Sun Axelssons Drömmen om ett liv, Günter Grass Flundran, Isaac Bashevis Singer Ung man söker kärleken, Kerstin Ekmans, Änglahuset, André Brinks Rykten om regn, Joseph Hellers God som guld, senare kom också Bra Böckers gratisböcker - romanerna som följde med uppslagsverket. Jag tror att många svenska bokhyllor har fyllts på detta sätt och det har snarare stärkt än urholkat läsandet och bokutgivningen i Sverige - även om vi är många som sörjer de oberoende boklådornas fortsatta borttynande.

Jag tycker att Steiner visar att det stora problemet i Sverige aldrig varit att kvalitetslitteraturen varit hotad. Det är den inte nu heller. Månadens bok, Böckernas klubb, kultursidorna, det vill säga stora delar av branschen och en majoritet av läsarna - medelklassen, helt enkelt - försvarar den.

Den litteratur som ständigt är hotad är den smalaste och mest experimentella formen av litteratur, samt vanliga poesi-, konst- och fotoböcker - böcker som är dyra att tillverka eller som inte säljer i tillräckligt stora upplagor. Men inte ens denna litteratur kommer att nackas under en eventuell kommande förlagskris. I alla fall inte så länge vi har litteraturstöd - denna vår enda, billiga men ack så viktiga garant för att det ska bedrivas ett slags språklig, litterär grundforskning i Sverige.

Momssänkningen fungerade som anabola steroider för bokbranschen, tyvärr har den inte fått de som sällan läser böcker att läsa mer. Detta är också branschens stora utmaning - och räddning! - ur en kommande kris.

Överutgivningen kan antingen leda till högre priser, färre titlar och förlagsdöd - eller så möter branschen tillsammans med staten de kommande problemen med en offensiv och genomtänkt kulturpolitik. Momsen gjorde boken billigare (i alla fall till viss del och temporärt). Nu gäller det att vidga kundkretsen, precis som när parfym- och sminkbranschen plötsligt fördubblade antalet möjliga kunder genom att också vända sig till män.

Att få fler (män, lågutbildade, etc) att läsa böcker är det enda i längden hållbara sättet att undvika en överutgivningskris.

Avhandling

Pelle Andersson